Om kärlek och tacklingar

av Birgitta Ulfsson
Birgitta Ulfsson

Birgitta Ulfsson

Teaterregissören Vivica Bandler och fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic – kan de två ha någonting gemensamt? Jo, enligt skådespelaren Birgitta Ulfsson, en hel del.

Blir man mycket gammal (83, t.ex.) och jobbar på, förväntas man vara vittnesgill om det förflutna (man borde se upp och inte låta sig smickras). När vi skådespelare ger ut böcker och säger vad vi EGENTLIGEN tycker/tyckt om regissörer och teaterchefer vi arbetat med blir det gärna litanior som avslöjar oss själva mer än den vi försöker porträttera. Så också nu?

När Ny Tid tyckte att jag skulle minnas Vivica Bandler höll jag på med en spännande bok: Jag är Zlatan Ibrahimovic. En egensinnig fotbollsspelares analyser av uppväxt, utanförskap och begåvning inpratade för författaren David Lagercrantz. Efter bara någon sida kom jag ihåg Vivicas självbiografi Adressaten okänd, dikterad och berättad för Cita Backström. En teatermänniskas analyser av uppväxt, utanförskap och begåvning. Trots diametrala skillnader i arvsmassa och liv fanns det förbluffande likheter: inte ge sig, inte krypa, inte huka sig för etablissemang, älska egna formuleringar. Båda är maktmänniskor, överkänsliga och långsinta. Båda bygger upp ett starkt ego på osäkerhetens sockel, båda är envisa och kränkta och arga.

Båda har humor – och det har deras lyssnande medförfattare också.

I båda fallen hör vi berättarens egna tonfall mycket tydligt. Båda har stark integritet och läggning för långa vänskapsrelationer. Starka anti- och sympatier. Såna varelser tycker man antingen oerhört bra om, eller också fruktansvärt illa. Den öppenhjärtliga lögnen är en underbar litterär genre tycker jag.

Fotboll är lagspel och det är teater också. Oavsett syssla eller eventuell stjärnstatus lever man i intensivt samarbete. Man hör till laget ända tills man köps upp av ett annat lag. Zlatan älskar bilar, klockor och tatueringar. Vivica välmanikyrerade naglar, vackra skinnväskor och att samla på människor. Båda är ena jävlar på att dribbla.

Vivica Bandler skapader sin Lilla Teatern efter sitt eget sinne och energin kände inga gränser. Teaterhistorien kommer naturligtvis att omvärdera perioden många gånger. Bengt Ahlfors bok Människan Vivica Bandler – 82 skisser till ett porträtt är väl bara en god början. Arkiv finns. Hemuler får säkert nån gång lust att doktorera. I närminnet går det raskt undan – ”Vem fan var det nu igen?” frågas det utanför kretsarna. Inte ens oanständighetsryktet har hållit henne på kartan. En kontrollfreak som hon regisserade naturligtvis även sitt eftermäle, begravning och dödsannons inte att förglömma. Metodiskt såg hon till att anteckningar, lappar och bevismaterial försvann respektive sparades. Hon pepprade sitt språk, skröt mer eller mindre diskret, oförrätterna saltades med ironi. Kärleksframgångarna påstod hon var Vattumans-stjärntecknets gåva till mänskligheten. Innerst inne var hennes självsyn av det obarmhärtiga slaget, lycklig var hon bara i korta stunder. (Jag borde väl beskriva pjäsers tillblivelser, det finns det inte tid till nu. Jag är odatoriserad och sitter i Göteborg, begränsar mig till ett kåseri.)

Ett återkommande drag i anekdoterna om henne brukar vara hennes manipulationstalang. Hon var suverän på att utnyttja situationer. Ett farsarv? I krislägen tvekade hon inte en sekund att spela melodram för att få sin vilja fram. Inga tårar, nej, utsökt pausering och dramatiskt viskande röstläge. Ofta kröntes föreställningen av en karakteristisk gest som vi medarbetare till en början trodde var ett utslag av den evinnerliga hösnuvan. Hon böjde sitt välfrissade huvud snett framåt, fattade med högerhands tumme och pekfinger om sina näsborrar. Länge. En gest som (i stället för näsduk) uttryckte bottenlös bedrövelse inför en enfaldig motpart. Ååååh vad vi blev trötta på den uppvisningen. Men vi lärde oss. Också vi började linda in kritik och avvikande åsikter i ett slags parodierande utspel. Hon gillade kvickhet och hade själv lärt oss revykonstens tacklingar – och förlåt oss då vår brist på respekt. Följande dag kunde hon komma med ett snarlikt förslag och påstå att det var hennes eget. Vår feghet var uppenbar, ändå tyckte vi inte att vi var oärliga. Bara diplomatiska.

1955–1967 blev Lasse Pöysti, Vivica och jag ett slags triumvirat. Vi var mycket olika och genomskådade helt visst varann men stimulansen var obestridlig. Personligen led jag ofta av favoritskapet, så genant för den övriga ensemblen. Inom teater är det ett evigt problem om en stark ledning har svårt att vara lika mot alla. Att några brutalt faller ”utanför nåden” får mig att må illa.

Det uppstod en djup kris mellan oss i början av 60-talet. Den varade ett halvt år vill jag minnas. Vi två mot Vivica. Ett kritiskt angrepp resulterade i iskyla och avstånd och hövlig distans i arbetet. Lasse och jag tog anställning på finska TV-teatern i 4 år, men spelade samtidigt många roller på Nya Lilla Teatern. Men. Utan förvarning kolliderade plötsligt vi alla tre i det trånga och mörka utrymmet mellan loge-korridoren och städskrubben. En hård kram. ”Så här kan vi inte hålla på” sa Vivica och snöt sig i näven. Vi återkom aldrig till schismen. Men samtalen återupptogs. Vi skrattade åt samma saker. För Lasse klagade hon på mig, för mig beklagade hon sig över Lasse. Hon räknade aldrig med att Lasse och jag talade om henne. Vi stretade vidare, utbytte tankegångar och repetitionerna blev lyckosamma och uppriktigare men vi märkte att vi upprepade våra lösningar och manér. Tryggheten hade ett pris och visst rasslade kedjorna i våra spiltor. Men det var festligt att repetera och det är det ju inte med alla regissörer, inte ens med sådana man delat framgångar med.

Vänskapen byggde på så mycket. Utgångsläget var det trista teaterklimatet på 40- och 50-talet. Lasse hade lämnat Kansallisteatteri och jag hade slutat med teater och producerat två söner i en liten stuga i Vanda. Vi var fattiga, otåliga och unga. Inte var det av karriärskäl vi dök upp på den lilla 100 personers teatern inne på gården på Kaserngatan 23. Urusla löner, sommarlov var det inte tal om, arbetstiderna var en evig kamp och beslutsgången besynnerlig. Vivica var barnlös, det var inte vi. Vi ville inte bli ägda, hon ville äga oss. Hon hade en udda förmåga att ragga begåvningar bland författare och artister. Hon  gav oss självkänsla, klippte av våra skyddsmekanismer och vattnade både djup och yta. Elina Salo, Gustav Wiklund, Nils Brandt, Ingrid Söderblom, Lilga Kovanko, Frej Lindqvist och Bengt Ahlfors. Alla började vi våga mer och mer. Hennes tekniska regissörskunskaper var inte imponerande (ljussättning, sceniska lösningar och scenerier) men vi hjälptes åt. Hon hade örnkoll på vad som var sceniskt effektivt men vägen dit gick över en snårskog av improvisationer – allt stod man ut med eftersom hennes intuition för rollarbetet var enorm.

Hon inspirerade. Tog sig an var och ens egenart. Instruerade lågmält i något hörn av scenen medan vi andra stod och väntade och hölls utanför – i sinom tid såg vi ju resultaten! Eva Perander och Lasse Pöysti var ju skickliga aktörer, vi andra till en början på sin höjd nåt slags personligheter, men som hantverkare oslipade. Hon regisserade med glimtar ur sina egna erfarenheter från Europas alla hörn. Hon lärde oss olika kulturers koder och slangspråk. Satans oskulder kunde hon skälla, vet ni ingenting om livet? Repetitionerna blev elektriska, scenen ett minfält av motsägelser. Generositet uppblandat med feodalt tillvägagångssätt och fältväbelskommandon. Det var dynamiskt och föreställningarna blev sällan färdiga till premiär. Hon uppskattade katastrofer och vissa iakttagare ansåg (helt riktigt) att hon satt dem i system. Småningom kom publiken och gav oss bekräftelse. Vi spelade ofta med blodsmak i munnen och kunde vara in i helvete dåliga, men publiken var med oss också när de undrade vad vi riktigt höll på med. Ionesco, Boris Vian, Albee, Max Frisch och två helt inhemska år! I sin repertoarpolitik var hon mera moraliserande än politisk, mer radikal än partipolitisk. Men hon uppskattade mycket att vänstern uppskattade henne. Att Sverige dyrkade oss och henne var ju inte helt oävet. Medvetet fostrade hon oss att notera just den publik som just då satt framför oss. Det draget har med rätta kritiserats för att leda till inställsamhet, men trots allt tycker jag i denna dag att skådespelares inbilska trixande runt den egna prestationen är en av scenkonstens värsta fiender. Ett ärligt tonfall är för all del svårt att definiera, det uppfattas olika av olika öronsnäckor.

Zlatan blir alldeles galen av coacher som är besserwissrar och omöjliga att få kontakt med. Som talar över huvudet på en. Jag kan förstå honom. Vinnarskallen som styr lagspel brukar lyckas om de har gåvan att ”tala med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin”. Också när Vivica var som besvärligast lämnade hon inte sin personal i sticket. Hon pratade med biljettkassa och sufflörer och städerskor med samma klarspråk som med oss skådespelare. Hon gick skamlöst bakom ryggen på gästregissörer och lirkade oss tillbaka till självkänslan. Vi ställde inte in när vi hade 40 graders feber. Vi utmanade gärna den goda smaken till förmån för den sämre. ”Bry er inte så jävla mycket om vad andra tycker! Välj noga vem ni lyssnar på”, mässade hon och släpade på nätterna in den ena mer fascinerande personen efter den andra till Villagatans legendariska kök, (där vi ofta länsade skafferiet och åt upp familjen v. Frenckells söndagsmiddag) Ariane Mnouchkine, Dario Fo, Edward Albee, Maire Gullichsen, Georg Henrik von Wright och Solveig von Schoultz. Jag återsåg Marlon Brando i Gudfadern häromdagen, utan annan jämförelse (!) påmindes jag om Vivica. Kärleksfullhet har många ansikten.

Teater är svårt att beskriva. Det skrivs i vatten. När det är förbi är det förbi. En underbar konstform att ta på dödligt allvar. Peter Crouch, en engelsk exlandslagsman i fotboll fick frågan om vad han hade varit om han inte varit fotbollsspelare. –”Oskuld” svarade han. Så är det med oss skådespelare också.

Lärde oss Vivica Bandler!

Birgitta Ulfsson

Ny Tid återkommer med en recension av Bengt Ahlfors biografi ”Människan Vivica Bandler” efter årsskiftet.

Missa inte utställningen ”Viva Vivica! Om Vivica Bandlers livsarbete som modig regissör, uppfinningsrik teaterchef och fördomsfri banbrytare”, som öppnar 20.2 2012 i Teatermuseet och håller på fram till 3.6.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.