1,K Lilla Lhasa, McLeod Ganj i norra Indien, det nya hemmet för 15 000 exiltibetaner, är två vindlande gator uppe på ett berg, kantade av butiksstånd, internetkaféer, restauranger, kloster och Dalai Lamas residens. Lite längre ner ligger sätet för den tibetanska exilregeringen. Vinterkylan gör sitt och McLG töms sakta på västerländska andliga sökare på jakt efter äventyr i Himalaya eller tibetansk visdom i form av buddistisk filosofi eller läkekonst. Kvar blir de mest hängivna, frivilligarbetarna i de många hjälporganisationerna, de politiska aktivisterna, forskarna, filmarna. Och exiltibetanerna själva såklart. Vart skulle de resa med sitt R.C, Refugee Certifikation, i stället för pass?

På klostergården i Dalai Lamas tempel väntar några äldre tibetanska kvinnor. En nunna för in dem i Dalai Lamas residens. De är troligtvis flyktingar som anlänt via en mottagningscentral i Nepal, Sikkim eller Bhutan. Om Dalai Lama är på plats träffar han personligen de nyanlända. Det finns flera ställen där flyktingar placeras, bl.a. Stiches of Tibet som Tibetan Women’s Association upprätthåller, Tibetan Children’s Village med ca 2000 elever och klostren för nunnor och munkar. Några läggs in på Delek-hospital med köldskador efter den långa vandringen över Himalaya eller skador efter tortyr. Allt bekostas av indiska staten, fonder och donatorer, frivilligorganisationer och HH Dalai Lama XIV.

Vi besöker en kväll ”Tibetan talks”, där tibetanska ex-politiska fångar berättar om livet i Tibet under kinesisk ockupation. Yeshi berättar, tolkad till engelska, om hur han som sextonårig munk gick med i en demonstration och ropade ”Free Tibet”, arresterades, förhördes och torterades med elbatong (”Vem fick dej att gå med? Du är för ung för att ha kommit på det här själv. Sluta drömma, Tibet kommer aldrig att bli fritt”). Efter aderton månader dömdes han till tre års fängelse, flyttades till det beryktade fängelset Drapchi i Lhasa där de politiska fångarna behandlades hårt och slogs ”so much you can’t believe”. En av dem slogs ihjäl och det ledde till en hungerstrejk med ännu mera misshandel som följd. Som f.d. politisk fånge kunde han inte gå tillbaka till klostret utan drog runt i tio år, tills han 2002 flydde från Tibet. Vandringen tog 45 dagar, han kom till mottagningscentret för flyktingar i Nepal och skickades till McLeod Ganj där han sattes i skola. Nu har han en liten matvagn med vilken han försörjer sig.

Efteråt blir det frågestund. Vi är nästan enbart västerlänningar där. En frågar om han ångrar att han gick med i demonstrationen. ”Nej”, säger han, utan att blinka. Vad de nu hoppas på är att Kina skall bli en demokrati eller att alla nationer som har handel med Kina tillsammans skulle protestera. Som det sker nu, en och en, är det inte effektivt. Yeshi ser dyster ut ”Jag är avundsjuk på er”, säger han, ”ni kan alla resa vart ni vill men jag är fångad här. Andra flyktingar kan göra avbön och resa hem men f.d. politiska fångar kan inte”. Till slut säger tolken: ”snälla berätta för världen om Yeshis erfarenhet”.

Anna Simberg

är dramaturg