Det regnar i Stockholm. Det blir ingen vit jul. Sverigedemokraterna har skrivit in nya ord i sitt partiprogram. Ord som låter mer som vanliga politiska ord, långa och otympligt sammansatta av lånade begrepp, och mindre som fascistiska slagord.
De ska bli lika stora som de största partierna säger de. Jag dricker kaffe på Södermalm. Kaffesorterna är presenterade som vin på menyn, ”mustig med en ton av hallon”. Skulle inte tro att besökarna röstar på Sverigedemokraterna. Alla är vita. Nästan alla har en dator framför sig på bordet. Vi är såna som kan sitta och jobba på ett café mitt på blanka förmiddagen. En lägenhet i det här kvarteret går på ett par tre miljoner och uppåt.
Anders Breivik är psykotisk konstaterar expertisen som utrett honom. Och media vibrerar av åsikter om ifall det är tillräckligt att han blir inlåst på livstid på en rättspsykiatrisk avdelning, om det är riktigt okej att han led av kraftiga vanföreställningar när han sköt ner ungdomar och vuxna på Utöja eller om det på något märkligt sätt skulle kännas bättre att ett sådant dåd utfördes av en kärnfrisk man. En svensk ledarskribent undrar förvirrat om detta är ett försök att diagnostiskt avfärda den nazistiska livsåskådning som Breivik hade, som om diagnosen av hans psykiska tillstånd förminskar faran i en nazistisk hållning. På radion säger en politiskt sakkunnig att svenska väljare inte är så dumma att vi låter lura oss av Sverigedemokraternas nya retorik. Alla reagerar. Främlingsfientligheten får oss att hoppa som popcorn i den svenska mediegrytan. Stora Dagens Nyheter går ihop med ettriga Expo för att granska högerextrema rörelser. Första artikeln handlar om högerextremism och ny teknik. Fascisterna är granskade och diskuterade, ifrågasatta och föremål för utredningar och utställningar och utbildningsinsatser, oavsett om de har kostym eller uniform.
Men om vi inte ska ha fascister, vad ska vi ha då? Det är inte dumhet att sätta sin tilltro till den som bäst formulerar ett möjligt samhälle och förmår klä vår längtan efter samhörighet i begrepp vi förstår. Vänsterns ordbok har behandlats som en mobbad skolelevs ryggsäck och tömts ut på fotbollsplanen, sparkats på och skrattats åt. Solidaritet ha ha ha, medborgarskap hi hi, gud så töntigt, kollektiv, sluta jag har ont i magen. Fältet är fritt. I Sverige sitter de ledande vänsterpolitikerna och hackar på varandra just som de kränkta alltid vänder sig mot varandra. ”Om du bara inte hade…”, ”Du skulle aldrig sagt att…” Under tiden ligger varje möjlig vision som vänder sig mot individualism öppen för fascistiskt tolkningsföreträde. Andra världskrigets förbrytelser ekar fortfarande genom min och många andras familjehistorier. Första synden är att avfärda möjligheten att det kan ske igen. Det räcker inte att vara emot. Det är formuleringen av ett mänskligt samhälle som är uppdraget. Det är dags att resa sig, borsta bort smutsen, torka snoret och stoppa tillbaka språket i den egna påsen. Det är dags att visa bild efter bild av den värld vi vill vara på väg till. De som är uppfyllda av möjliga humanistiska idéer låter sig inte luras av ett kostymklätt språk. Rättvisa, broderskap, jämlikhet, solidaritet.
För helvete!
