Språket – en befrielse och en förbannelse
Utan det tyska språket skulle jag inte vara författare – tyskan gjorde mig fri, säger ungerska författaren Terézia Mora. En av Moras huvudkaraktärer Abel Nema, en ung man på flykt undan Balkankrigen, visar sig i det nya Väst vara ett språkgeni som trots språkknarkandet hamnar på drift.
Att skriva på främmade språk
Både Zinaida Lindén och Alexandra Salmela finner det naturligt att skriva om den finländska omgivningen på landets egna språk.
Bloody England!
Efter två decennier av postkolonial litteratur i Storbritannien framstår Caryl Phillips, Stephen Kelman och Monica Ali som de klarast lysande stjärnorna.
Det var mot slutet av 1980-talet, efter Derridas och Kristevas semiotiska boom, som teorier om postkolonial och mångkulturell litteratur blev aktuella, och något senare begrepp som utanförskap, Den Andre, migration och tillhörighet. Boken The Empire Writes Back: Theory and Practice in Post-Colonial Literatures från 1989 har blivit en klassiker. Inom skönlitteraturen var det framför allt en ny manlig brittisk författargeneration som förknippades med mångkultur och det postkoloniala arvet: Salman Rushdie från Indien, Ben Okri från Nigeria, Caryl Phillips från S:t Kitt’s i Karibien, den kinesisk-brittiske Timothy Mo.
Man mot strömmen
Också unga män drabbas av tvångsäktenskap – men få talar ut om det.
Författaren Arkan Asaad och det ämne debutromanen Stjärnlösa nätter handlar om – en ung man som protesterar mot tvångsäktenskap – passar perfekt in i schablonbilden av invandrarlitteratur. Hela det officiella välfärdssverige kan hålla med om bokens budskap och alla från konservativa till liberaler vill ta honom till sig. Han har på kort tid blivit en kurdisk ambassadör som tas emot med öppna armar, får tala med ungdomsarbetare, socialtjänst, litteraturfolk och politiker. Och: budskapet är verkligt och viktigt, därför vill många lyssna.
