Äntligen föreligger ett välformulerat offentligt publicerat inlägg som uttrycker opposition mot den kinesiska regimen. Anna-Karin Friis har läst den fängslade fredspristagaren och författaren Liu Xiaobos essäer, som nu för första gången finns tillgängliga i svensk språkdräkt.
”Vad gäller avskaffandet av partiets maktmonopol har jag endast begärt att det styrande partiet genomför reformer som återför makten till folket och upprättar ett fritt land som styrs av folket, genom folket, för folket.” Orden är Liu Xiaobos, Nobels fredspristagare 2010, i dennes försvar mot anklagelserna om uppvigling mot statsmakten. De essäer som ledde till det elva år långa fängelsestraff han är satt att avtjäna till år 2020, publiceras nu för första gången på svenska, tillsammans med ett antal andra samhällsanalytiska texter, ett urval dikter och domskriften över Liu. Äntligen föreligger ett välformulerat offentligt publicerat inlägg som uttrycker opposition mot den kinesiska regimen. Översättningens språkdräkt är väl genomtänkt och själva innehållet lättillgängligt, även om det kräver en viss förtrogenhet med bakgrunden.
Antologin på 395 sidor har skapats med hjälp av Liu Xiaobos hustru Liu Xia och redaktören Tienchi Martin-Liao. Greppet varierar mellan självbiografiskt (hänvisningarna till författarens förflutna i den kinesiska demokratirörelsen på 1980-talet och självförebråelserna för allt som hände sedan) och allmänt hållna politiska reflektioner som mera har karaktären av ett manifest för ett demokratiskt Kina, byggt på gräsrotsrörelsens aktivism.
”Ett uppåtriktat tryck från folket ska tvinga de styrande att genomföra nedåtriktade politiska reformer och på så sätt skapa ett interaktivt och välgörande samarbete mellan statstjänstemännen och folket”, konstaterar Liu, som till sitt eget försvar skriver att opposition i förlängningen inte betyder omstörtande verksamhet, demokratisering under organiserade och kontrollerade former skulle vara att föredra.
ett orättvist mirakel
Lius texter genomsyras av reflektionen att Kinas modernisering och att den ekonomiska liberalisering regimen genomfört inte har ackompanjerats av politiska reformer, vilka låg i luften under eran efter Maos död 1976 fram till repressalierna mot demonstranterna på Himmelska fridens torg 1989. Knivskarpt analyserar Liu att de reformer som enligt den allmänt vedertagna uppfattningen lett till en blomstrande ekonomi egentligen tagit fel riktning, för utvecklingen har främst styrts av den politiska regimens strävan att säkra sitt maktmonopol över ekonomin och samhället. Enpartidiktaturen vill säkra sitt grepp om statsapparaten och stärka staten genom att piska upp nationalistiska känslor; begreppen stabilitet och harmoni har myntats under nuvarande partiledaren Hu Jintao, men däremot är syftet inte att maximera folkets välstånd eller stärka civilsamhället. Liu ironiserar kring att det som myntats som ”det ekonomiska miraklet” har lett till ett korrupt system, ett djupt orättvist samhälle, moraliskt förfall och en bortslösad framtid.
”Det är inte enbart ett mirakel med höga kostnader vad gäller ekonomin och de mänskliga rättigheterna, utan i än högre grad ett mirakel där den sociala sammanhållningen fått betala ett pris så högt att det inte går att räkna ut.” Han anspelar på den ekonomiska ansatsen den kinesiska regimen fortsätter att trumfa fram, det vill säga en stark exportindustri som bygger på att hålla lönerna låga genom att kontrollera valutainflödet och öka den externa valutareserven, så att det inte skapas ett tryck på inhemska löner och kostnader. Offentliga tjänster hålls på en delvis rudimentär nivå och är synnerligen ojämnt fördelade. Förutom djupa sociala klyftor, ojämlikhet och personlig misär har den här ekonomiska politiken lett till en avsaknad av inhemsk efterfrågan på den hemmamarknad som nu är världens näststörsta ekonomi och orsakat en global distorsion i ackumulerat kapital.
Hur hamnade Kina här?
Efter att den kinesiska regimen brutalt slog ned demonstrationerna år 1989 och förbjöd den debatt om politisk reform som tog fart efter Maos död och som blomstrade under hela 1980-talet, följde vad Liu kallar en primitiv kapitalism, där ”pengarna är allt”. Vinsterna som tillkommit partistyret har delats upp mellan rivaliserande fraktioner inom partiet, istället för att komma allmänheten till godo, och har till slut hamnat hos de styrande familjerna och eliten.
”Det är inte längre tabu för de kinesiska kommunisterna att agera för egen vinning eller representera storkapitalet. Vinstintressen har ersatt ideologin som drivkraft och är numera det band som enar samhället”, klandrar Liu regimen i essän ”Bakgrunden till Kinas enastående ekonomiska blomstring”. Pengarna behövs för att garantera regimens stabilitet och säkra elitens intressen, för att tysta motståndet från marginaliserade grupper och för att regimen ska kunna ägna sig åt diplomatiskt köpslående med västvärlden. Pengarna behövs också för att förbjuda avvikande politiska åsikter och upprätthålla en stark statspolis som hindrar sociala organisationer från att utmana regimen och som lockar oliktänkare med förmåner och hotar med repressalier.
Ändå håller åsiktsbildning som är fri från myndigheternas värdesystem på att växa fram. Girigheten och avsaknaden av kanaler och medel för att åberopa medborgerliga rättigheter har, i kombination med en rättskultur som är politiskt styrd och godtycklig till den grad att man kan ifrågasätta huruvida det ens är ett rättsväsende, lett till en Vilda Östern-mentalitet där utsatta grupper systematiskt utnyttjas om de saknar beskydd. Barnslavarbetet i tegelbruken i provinsen Shanxi som uppdagades 2007, väckte allmän avsky och debatterades livligt i offentligheten. Liu resonerar att handeln med barnslavar i Shanxi och Henan är ytterligare ett exempel på att enpartiregimen inte rår på den kriminella undre världen, eller snarare att partifunktionärer är integrerade i den. Offentlig rättsskipning undergrävs av att allmänhetens auktoritet privatiserats under det kommunistiska systemet, d.v.s. ”den makt som ursprungligen kommer från folket har tagits över av partiet som använder den som sin egen”. Liu föraktar ämbetsmännen för att bara klamra sig fast vid partiets köttgrytor och fullfölja sitt ansvar uppåt mot Kinas centralregering, och inte alls vara folkets tjänare.
Den korrupta
själlösheten
Kina karaktäriseras av djupgående social förändring i en process som inleddes under de politiska kampanjerna 1958. Där andra ser en uppspaltning i eran under Mao, från utropandet av folkrepubliken 1949, respektive reformpolitiken som inleddes med Deng Xiaoping 1978, pekar Liu på ett kontinuum. I essän ”Den posttotalitära erans mentala landskap” synar han enpartidiktaturen i termer av opportunism, cynism och dess instrumentella värde. Maktutövarnas hänsynslöshet har löpt som en röd tråd genom tusentals år av kinesisk historia, menar Liu, och ifrågasätter att man överhuvudtaget kan tala om idealism under Mao Zedong eller att det skulle ha funnits någon moral i hans paranoida politiska manövrerande för att konsolidera makten och regimens överlevnad.
”Maos högstämda tal om att befria hela mänskligheten hindrade honom inte från brutala utrensningar och mord. För att vinna hela världen för kommunismen var han ju till och med beredd att offra en tredjedel av Kinas befolkning”, utbrister Liu och drar paralleller till de kinesiska ungdomar som vuxit upp efter fjärde juni och som förkroppsligar en opportunism och egoism som bygger på att alla medel är tillåtna. Intellektuella ur föräldragenerationen oroar sig för att de som vuxit upp sedan Kinas moderniserings- och öppenhetspolitik inleddes 1978, inte har upplevt systemets politiska förtryck och deras personliga erfarenhet begränsar sig till materialism. ”Dessa ungdomar framställer sig själva som hjältar men är i själva verket fegisar som helt saknar moralisk kompass.”
Traditionella värderingar som respekt för äldre ger vika för en större individualism, populärkulturen har blivit mera vulgär och erotiken har gjort insteg i litteraturen. Liu ser sexualfixeringens och talangjakternas insteg i teve och film, underblåsta av den manschauvinistiska kulturen. Trots att både prostitution och porr är olagligt i Kina florerar vad som måste vara världens största underjordiska sexindustri. Ledande partifunktionärer ertappas regelbundet med att underhålla moderna konkubiner. Motsättningen mellan vad som är politiskt korrekt att tillstå offentligt och den krassa verkligheten är stor och Liu fördömer den ”politiska skamlösheten” som det mest skadliga för Kina, vars system han karaktäriserar som i grunden inhumant och despotiskt. Han oroar sig över att kineserna inte pratar om moral; orsaken till ”själlösheten” menar han att ligger i kulturrevolutionen, då den totalitära politiken bildligt talat tvingade människorna att sälja ut sin själ för Maos röda hjärta.
Samhällsmoralen kollapsade då man aldrig offentligt diskuterat det omoraliska i övergreppen under de politiska kampanjerna, som enligt de senaste uppskattningarna krävde 55 miljoner människoliv (Frank Dikötter: Maos Great Famine, 2011).
Partiets popularitet ökar
Liu är rädd för att diskussionerna på internet i Kina blivit alltmer pöbelaktiga och våldsamma och att rättvisekänslan avtrubbas till förmån för en hårdhudad kinesisk nationalism som regimledningen haussar upp för att legitimera sin maktställning. Liu sätter ingen tilltro till ungdomarnas förmåga att ifrågasätta regimens brutaliteter, eftersom de är helt korrumperade av det dåliga inflytandet som den politiska bipolariteten utövar. Istället har partiets popularitet stigit bland studenter som ansluter sig för att göra anspråk på makt och arbeta sig uppåt inom hierarkin. Liu kommer in på hyckleriet med ett parti som officiellt fortfarande benämner sig kommunistiskt: ”antalet studenter som vill bli medlemmar har börjat stiga igen, men att bland dessa finna någon som verkligen tror på kommunismen är lika dödfött som att försöka upptäcka enhöringen”. En värdepluralism har gjort insteg sedan Maos totalitarism gav vika, men enpartiregimen har skickligt anpassat sina ”ideologiska ursäkter”. En allmänt vedertagen uppfattning bland utländska observatörer är att partiets funktion är en maktstruktur som istället kunde benämna sig ”det byråkratiska kapitalistiska partiet”, eftersom moderniseringsprocessen avskaffat alla karaktäristika av socialistisk solidaritet.
Liu myntar termen ”den nykapitalistiska regimen”. Liu är frän i sin kritik, men liksom de flesta andra kinesiska intellektuella säger han sig åtminstone reflektera kring en reform inom ramen för kommunistpartiet med hjälp av reformvänliga krafter och införandet av ett konstitutionellt styre som tillämpar de rättigheter den kinesiska grundlagen de facto bereder.
Kinas långa svåra väg
Liu är krävande och det är en hård dom han ger den kinesiska politiken. Bilden han målar av dagens Kina är dyster och grotesk.
En känga går till utlänningar som tror på de klychor om Kinas uppgång som den politiska regimen levererar, trots att landet inte fyller sina internationella åtaganden. Liu noterar att västerländska politiker oavbrutet upprepar hur enastående Kinas ekonomi är och hur starkt man är på frammarsch. Det för i sin tur kineserna mot vad Liu kallar den oerhört farliga illusionen av att Asiens forne sjuke man förvandlats till Asiens mäktige, och föder också den kinesiska regimens mytbildning och patriotiska föreställningar.
Liu problematiserar vidare den internationella dimensionen: orsaken till Tibetkrisen är det dysfunktionella kinesiska politiska systemet i sig, inte de etniska motsättningarna. Likaså är Taiwankrisen inte mera en fråga om en nedärvd konfrontation mellan två regeringar, utan en kraftmätning mellan 23 miljoner människors rätt till självbestämmande och det kinesiska kommunistpartiets despotiska makt; mellan frihet och diktatur. En lösning på de här frusna konflikterna förutsätter påbörjad demokratisering i Kina. Likaså för Hongkong, vars frihet Liu konstaterar att är garanterad först när invånarna i folkrepubliken åtnjuter frihet.
Lius texter är en ständig hyllning till dem som föll offer för massakern på Himmelska fridens torg år 1989. En demokratiseringsprocess ska bygga på den samlade erfarenheten av gemenskapens kamp för frihet. Respekten för det okända antal människor som gav sina liv är den enda källa som motståndet mot en totalitär regim kan hämta kraft ur. Liu tillstår att Kina däremot inte för närvarande har några ”upplysta individer” som skulle driva politiska reformer.
”Civilsamhället förmår inte heller samla tillräcklig styrka för att utmana makten och därför kommer nog Kinas väg mot ett fritt modernt samhället att bli både lång och besvärlig. Den tidsrymd vi talar om kan komma att överskrida även de mest pessimistiska uppfattningar.”
Anna-Karin Friis
Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och dikter. Översättare: Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hellström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson. Weylers förlag, 2011.
