Den huvudsakliga frågan i Nina Powers bok Den endimensionella kvinnan är hur urvattningen av ordet feminism har gått till, och hur feminismen kan återgå till att bli en verklig politisk och kritisk kraft, skriver Fredrik Österblom.
I boken Den endimensionella kvinnan tar Nina Power sig an den uppsjö av samtida företeelser som går under benämningen feminism. Hon visar hur ordet har kommit att bli en tom beteckning som kan referera till allt från ockupationskrig till pole-dancing. I rask takt avhandlas ämnen som Sarah Palin, choklad, ”female chauvinist pigs”, och vintage-porr. Citat och populärkulturella referenser följer tätt på varandra, men författaren lyckas skapa ordning bland rösterna.
Den huvudsakliga frågan i boken är hur urvattningen av ordet feminism har gått till, och hur feminismen kan återgå till att bli en verklig politisk och kritisk kraft. Power angriper den så kallade upptempofeminismens brist på samhällelig analys, och hävdar att feminismen måste gå hand i hand med en förståelse av kapitalismens aktuella skepnad: ”Ingen diskussion om nuvarande levnadsvillkor kan äga rum utanför diskussionen om arbetet.”
Nina Power är filosofilektor vid Roehampton University och skriver regelbundet i tidningar som The Guardian och New Statesmen. Den endimensionella kvinnan, hennes debutbok från 2009, gavs i december ut på Tankekraft förlag i Johannes Björks översättning. Boken är typisk för Powers brittiska förlag Zero Books, som har nischat sig på att ge ut böcker av framstående bloggare inom de miljöer där tänkande, populärkultur och aktivism strålar samman. En kontrovers uppstod emellertid i höst då förlaget till många av de andra författarnas förtret publicerade den välkände antisemiten Gilad Atzmon.
Powers bok är i viss mån baserad på hennes blogg Infinite Thought, vilket kan anas i både stilistik och upplägg. Tänkandet rör sig hastigt framåt och ibland hinner hon knappt vidröra ett ämne innan hon hastar vidare, men nivån är genomgående hög. Tonläget för tankarna till pamflettformatet med ett direkt tilltal och kärnfulla formuleringar som fordrar att bli citerade. Ett ideologikritiskt tillvägagångssätt kan skönjas, men Power tror inte på föreställningen om ett falskt medvetande som kan rättas till med de rätta pedagogiska knepen. Istället vill hon åskådliggöra de materiella och ekonomiska förutsättningarna för ideologin, det vill säga populärfeminismens (och sexismens) objektiva grund i samhällsordningen.
konsumentfeminismEN
Den populära upptempofeminismens syn på frigörelse sammanfaller på ett bedrägligt sätt med konsumismens imperativ. Feminism i den här formen, företrädd av till exempel skribenten Jessica Valenti, framställs som den accessoar som fulländar kvinnligheten. Strukturell analys byts ut mot vaga fraser om självförtroende. Kvinnlig frigörelse framställs allt oftare som hemmahörande inom det kapitalistiska begärets ramar, och organiserad politisk kamp har förrädiskt förvandlats till individens självförverkligande genom konsumtion. I Herbet Marcuses Den endimensionella människan, den bok som Power anspelar på i titeln, beskrivs självständighet av detta slag som inget mer än ett bevis på ”effektiviteten i kontrollapparaten”. Feminismen har förvandlats till en individuellt utformad självhjälpskur som går ut på att tycka om sig själv, och att belöna sig genom konsumtion. Budskapet är entydigt: ”kapitalismen är en flickas bästa vän”.
imperialistisk propaganda
Utöver konsumentfeminismen skärskådas även den högervridna feminism som förekommer inom partipolitiken. Power identifierar två speciellt oroväckande tendenser: imperialistisk feminism och representationsfeminism. Den liberala feminismens retorik om rättigheter och friheter har, främst i USA, kommit att användas för att motivera krigsinvasioner. Kvinnliga rättigheter har blivit ett imperialistiskt verktyg. För muslimska feminister är konsekvensen av detta ödesdiger eftersom kvinnlig frigörelse blir något som förknippas med en ockupationsmakts propaganda. Representationsfeminismen bygger på idén om att kvinnlig närvaro i höga poster är feminismens slutgiltiga mål. Men att en svart kvinna är minister förhindrar inte att den politik hon bedriver drabbar landets svarta kvinnor allra värst. Vi måste göra upp med ”det falska antagandet att vad alla kvinnor vill ha… är en annan kvinna.”
ett vandrande cv
Sedan står arbetskritiken på tur. Postfordism kallas den organisering av arbetet som härskar i väst sedan slutet av 1900-talet. Nyckelorden är kommunikation, information och tjänster, men också osäkerhet och atomisering. Alltfler livsområden underordnas arbetets logik. Nina Power noterar att de egenskaper som under postfordismen eftersöks hos arbetssäljare är just sådana egenskaper som traditionellt har varit kvinnligt kodade.
Att vara professionell innebär inte längre att besitta vissa yrkesfärdigheter, professionalitet har istället blivit namnet på en uppsättning av karaktärsdrag: flexibilitet, social känslighet, fallenhet för kommunikation. Professionalitet av den här typen är förknippad med en utpräglad kvinnoroll och denna professionalitet efterfrågas av företagen, speciellt de bemanningsföretag som ”gjort osäkerhet till en dygd”. Följden är att kapitalet, som annars borde vara likgiltigt inför vem det är som producerar mervärde, har fått ett intresse av att konservera en traditionell kvinnlighet.
Power utreder olika aspekter av denna feminisering av arbetet och arbetisering av kvinnan. Hon resonerar kring vad som händer med människor, framförallt förhållandet mellan kvinnor och deras kroppar, när man bokstavligen måste vara ett vandrande cv som oavlåtligt bedyrar sin tjänstvillighet. Kroppen är en dominerande del av detta cv: ”Allting visas, allting räknas.”
pornografin som
tidsspegel
Mot slutet av boken undersöker Nina Power pornografi och lyckas med konststycket att inte behandla ämnet i moraliska termer. Istället gör hon historiska jämförelser och analyserar hur pornografin ”har organiserat sinnena över tid.”
Både porrmotståndare som Andrea Dworkin och de som förespråkar porr av yttrandefrihetsskäl gör samma misstag, menar Power, nämligen att betrakta pornografi som en ahistorisk företeelse. Pornografin får inte ses som speglingen av ett manligt begär som av naturnödvändighet är beskaffat på ett visst sätt, våldsamt och underkastande.
Pornografins utformning bestäms av de rådande sociala relationer som omgärdar den. Här återkommer Power till arbetet och menar att den samtida pornografins mekaniskt nötande övningar gör det tydligt att njutandet också har blivit ett arbete, lika utmattande tråkigt som andra arbeten. Varje böjelse erbjuds en egen pornografisk kategori, men det som erbjuds är bara möjligheten att bli uttråkad på många olika sätt.
I filmerna från 1900-talets början återfinns de enda sexuella företeelser som saknas i samtidsporrens monstruöst omfattande taxonomi, nämligen lekfullhet, löjlighet och verklig njutning. Skratt och leenden är vanliga inslag. Innehållet är grovt även sett med dagens ögon, men skådespelarnas kroppar är varierande och de tillåts brista i prestanda ibland. Dessutom är olika begär inte organiserade i separata sfärer utan förekommer om vartannat i samma scener.
Genom att undersöka den tidiga pornografin, från tiden före andra världskriget, lyckas Power underminera föreställningen om att pornografin återspeglar ett tidlöst och ohjälpligt begär. Vintage-porren visar att alternativa sätt att utleva och gestalta sexuell samvaro inte bara är tänkbara utan faktiskt har föregått dagens patriarkala monotoni.
Slutsatsen av bokens samtidsporträtt kan inte vara något annat än att läget är dystert, men Nina Power vägrar överge tron på att feminismens endimensionalitet kan övervinnas. Den endimensionella kvinnan är en ansträngning som tar oss lite närmare den segern.
Fredrik Österblom
Nina Power: Den endimensionella kvinnan. Övers: Johannes Björk. Tankekraft, 2011.
