Ingen demokratisk tillväxt i Sydkorea

av Gordana Malešević

Att de sydkoreaner som protesterade mot det nya frihandelsavtalet med USA möttes med tårgas var kanske symptomatiskt. Kritiker anser att den sydkoreanska regeringen har övergett den så kallade solskenspolitiken – där medborgerliga och politiska rättigheter går hand i hand med ekonomisk tillväxt.

Ännu på åttiotalet betraktades Sydkorea som ett utvecklingsland men sedan dess har utvecklingen gått snabbt. Idag är landet en av de 20 starkaste ekonomierna i världen och effektivitet har blivit ett signum för landets näringsliv.

Men vid övergången från utvecklings- till industriland struntar den nuvarande regeringen i de sociala utmaningarna, säger sydkoreanska oppositionspolitiker och icke-statliga organisationer.

De anser att regeringen går hand i hand med näringslivet – att dess ovilja att införa regelverk och strukturer som minskar korruption och motverkar sociala klyftor har lett till att förtrycket ökar, efter att ha minskat under en tid.

I synnerhet sedan konservativa Lee Myung Bak valdes till president 2007 har politiken lett till större intolerans och instabilitet, samtidigt som de civila och politiska rättigheterna förlorat mark, menar kritikerna.

Jurister ur spel

Patricia Goedde är professor i juridik vid Sungkyunkwan-universitetet i Seoul. I sin doktorsavhandling From Dissidents to Institution-Builders: The Transformation of Public Interest Lawyers in South Korea undersöker hon hur aktivister och icke-statliga organisationer utvecklade och institutionaliserade den del av juridiken som innefattar mänskliga rättigheter.

Goedde berättar att endast en handfull jurister vågade försvara arbetare och politiska fångar under den auktoritära regimen på 1960-, 70- och 80-talet.

– Men i och med demokratiseringsprocessen som inleddes 1987 fann de kraft att bilda Minbyun (Jurister för ett demokratiskt samhälle) och under 90-talet drev de ärenden som gällde kvinnors rättigheter, ekonomisk rättvisa, konsumenträttigheter, arbetsrätt, miljövård etc. 2002 valdes Minbyun-juristen Roh Moo Hyun till president och frågor om mänskliga rättigheter påverkade fortfarande samhällsutvecklingen, förklarar Goedde.

Sedan dess har läget förändrats. Situationen för jurister som arbetar med mänskliga rättigheter återstår att undersöka vetenskapligt, men oppositionspolitiker och aktivister säger alla samma sak: juristerna är satta ur spel – deras arbete obstrueras, de tillrättavisas, avskedas och hotas av chefer, politiker, statstjänstemän och polisen.

Det gör regeringen inom ramen  för den nationella säkerhetslagen som infördes 1948 och som enligt folkrättsjurister borde reformeras eller avskaffas. I september 2010 blev till exempel 13 personer fängslade på grund av att de hade nämnt Nordkorea i sina bloggar utan att direkt framföra hård kritik mot landet. De ansågs ha brutit mot lagen, som förbjuder ”anti-statliga aktiviteter”, ”fiende-nytta” och ”spionaktiviteter”.

WMP

Att intoleransen i det sydkoreanska samhället ökat markant anser också paraplyorganisationen Folkets solidaritet för demokrati och delaktighet (PSPD) där Minbyun-juristerna och Kvinnor för fred (WMP) ingår.

PSPD anser att den ökade intoleransen polariserar och bereder mark för president Lee Myung Baks hårdhänta politik och även gör relationen till Nordkorea sämre.

När Lee tillträdde ville han fortsätta ge humanitärt stöd åt Nordkorea och liksom sin företrädare ville han slå samman de två länderna. Men redan efter någon månad ändrade han sig och lade ned Sammanslagningsministeriet. Efter stora protester blev ministeriet kvar, men med en mindre budget och en minister utan makt.

År 2008 började regeringen tala om en återföreningsskatt som skulle göra en framtida sammanslagning ekonomiskt möjlig. Förslaget ledde till en ökad ovilja sammanslagning bland sydkoreanerna – enligt oppositionspolitiker just den reaktion som regeringen ville ha.

– Regeringens agerande tyder på brist på kompetens och planer för sammanslagningen. Politiken leder dessutom till hungersnöd, eftersom man stoppar humanitär hjälp till det nordkoreanska folket. Det är inte ett agerande som anstår en demokrati, säger Jung Gyung Lan ordförande för organisationen Kvinnor för fred (WMP).

WMP grundades 1996 men redan 1991 träffades kvinnor från Sydkorea, Nordkorea och Japan på konferensen ”Fred i Asien och kvinnans roll” i Tokyo. Det var första gången nord- och sydkoreanska kvinnor träffades sedan delningen. Därefter ordnades konferenser i Seoul, Pyongyang och Tokyo, men den politiska missämjan ökade och det blev allt svårare att genomföra konferenserna.

Kvinnorna började arbeta med alternativ och 1996 grundade de fredsrörelser i varje land. De skulle ha samma syften och mål som konferenserna och arbeta för en återförening.

WMP:s första aktion – Dela mat, dela kärlek – var ett upprop där WMP uppmanade regeringen att skicka livsmedel till Nordkorea. Flera andra organisationer anslöt sig till aktionen och 1997 skickades 26 ton torrmjölk till Nordkoreanska kvinnoförbundet.

Läger i Nordkorea

År 1999 startade WMP en kampanj för reformering av SOFA – ett avtal som reglerar de amerikanska truppernas närvaro i Sydkorea. Enligt SOFA är den amerikanska armén inte ansvarig för föroreningar och skador som den förorsakar i Sydkorea. Amerikanska militärbaser är också befriade från hyra, sydkoreansk polis kan inte hålla amerikansk personal häktad (om de inte tagits på bar gärning) och amerikanska soldater som bevisligen begått brott får endast symboliska straff.

– 2002 började vi med gemensamma läger i de nordkoreanska bergen. Vi höll konserter och fredsceremonier och klättrade i bergen tillsammans. I genomsnitt kom 300 kvinnor från varje land till lägren. Därutöver besökte vi daghem, skolor och kvinnoföreningar. Vi möttes på de områden där vi delar erfarenhet och synsätt. Därigenom skapade vi en grund för samtal på områden där det finns stora skillnader mellan vårt individualistiska synsätt och deras kollektivistiska, berättar Jung.

Sedan 2008, då en kvinna blev skjuten i Singungangbergen, är lägren inte längre tillåtna. Den sydkoreanska regeringen har strypt kontakterna mellan syd- och nordkoreaner, och sydkoreaner måste till och med söka tillstånd för att sända brev till Nordkorea.

– Det är grundläggande att alla kan förstå och delta i samhällsutvecklingen, där frågan om fred på den koreanska halvön ingår. Med den nuvarande politiska ledningen har medborgarnas möjligheter att delta blivit sämre, säger Jung.

Drömmen om Koryo

Korea har varit delat sedan 1945. Men initiativ till närmanden mellan syd och nord har kommit från båda håll. År 1980 föreslog Nordkoreas Kim Il Sung att Korea skulle återförenas genom bildandet av Demokratiska Federala Republiken Koryo. I förslaget respekteras skillnaderna i ländernas samhällssystem, ideologier och intressen. Det framgår att Koryo ska vara en neutral och alliansfri stat.

Sydkoreas president Kim Dae Jung tog å sin sida initiativ till solskenspolitiken som skulle demokratisera Sydkorea och skapa försoning efter det kalla kriget. Kim tillträdde 1998 och ville genom bistånd och ekonomiskt samarbete locka in Nordkorea på en väg mot reformer och öppenhet. År 2000 besökte han Pyongyang som förste sydkoreanske president.

I den historiska 15:e juni-deklarationen 2000, förklarade nord och syd att nordsidans federationsförslag och sydsidans förslag om en konfederation hade gemensamma drag, och kom överens om att arbeta för en återförening.

Återföreningsmålet bekräftades sedan under Roh Moo Hyun presidentskap, i den nord-sydliga 4:e oktoberdeklarationen 2007.

När Lee Myung Bak valdes till president i december 2007 förändrades tonläget – inrikes som utrikes. Frank la Rue, FN:s särskilda rapportör, skriver att yttrandefriheten har beskurits sedan 2008, då sydkoreanerna kraftigt protesterade mot privatiseringar och andra ekonomiska reformer, som beslutet att åter öppna för import av amerikanskt kött.

De senaste åren har halvön präglats av militär rustning, angrepp och vedergällning. När en internationell haverikommission i juni 2010 pekade ut Nordkorea som skyldigt till torpedering av en sydkoreansk korvett, kungjorde den sydkoreanska regeringen att den skulle stoppa alla sina förbindelser med Nordkorea, med undantag för humanitärt bistånd och den verksamhet som bedrevs i det gemensamma industrikomplexet Kaesong.

Men trots att regeringen sade sig vilja göra undantag för humanitärt bistånd, hade den under flera år försvårat bistånd till Nordkorea och 2010 stoppades hjälpsändningarna helt. Därigenom bryter regeringen mot de internationella överenskommelser som Sydkorea har ingått.

I mars 2011 larmade FN om att sex miljoner nordkoreaner var i akut behov av mat och näringstillskott. I juni vädjade sydkoreanska hjälporganisationer till regeringen att den skulle tillåta humanitär hjälp till Nordkorea och uppmanade det internationella samfundet att sända hjälp till det nordkoreanska folket och påverka de sydkoreanska politikerna.

En generationsklyfta 

Samtidigt har den militära upptrappningen i farvattnen utanför Nordkorea följts av rustning i Sydkorea: regeringen har börjat bygga en flottbas på ön Jeju.

Bygget har rubbat ekosystemet så att livet i vattnet runt ön håller på att dö ut, säger aktivisten Yang Yoon Mo till Jeju Weekly. Också öborna protesterar mot basen som de anser kommer att förstöra deras samhälle, livsstil och det rika marina ekosystemet, som de är beroende av för sin försörjning.

Under tiden meddelar nord- och sydkoreanska diplomater, från ASEAN-ministermötet på Bali, att de arbetar för att återuppta sexpartssamtalen.

I The Korea Times, Joong Ang Daily och The Korea Herald läser jag att det finns en skillnad mellan de unga och äldre i synen på sammanslagning och fred på den koreanska halvön. De äldre sägs vara mer för sammanslagning och fredliga lösningar, eftersom de minns sina släktingar som lever i Nordkorea. De yngre har inga egna relationer eller minnen att relatera till och sägs därför vara mer benägna att stödja Lees konfrontativa politik.

På Institutionen för internationella relationer vid Koreauniversitetet i Seoul studerar blivande ministrar, regeringschefer och företagsledare. Där talar jag med studenter och finner lika många som anser att det är viktigt med fred och solidaritet med Nordkoreas folk som de som vill prioritera det egna landets ekonomiska utveckling.

Ahn Yechan, som skriver sin magisteruppsats i gränslandet mellan psykologi och marknadsföring, menar att lösningen är att arbeta för en demokratisering av Nordkorea snarare än att slå samman två skilda politiska och ekonomiska system.

– Bistånd och ekonomiskt samarbete ledde till större öppenhet och vilja till reform hos den nordkoreanska ledningen, samtidig som stödet från omvärlden gav folket hopp, säger Ahn.

– En demokratisk utveckling i Nordkorea kommer inte att vara resultatet av att andra ställer villkor för att skicka bistånd. Grunden för att kunna bistå en demokratisk utveckling är en relation på lika villkor.

Frihandelsavtal

Men sedan Lee tillträdde saknas en demokratisk utveckling även i Sydkorea.

Senast i november avfyrade en oppositionsledamot en tårgasgranat i parlamentets plenisal i ett sista försök att skjuta upp omröstningen om ett nytt frihandelsavtal med USA, då kritiken från fackförbund och tiotusentals demonstranter inte hade hörsammats.

De protesterande anser att frihandelsavtalet har drivits igenom bortom folklig kontroll och utan offentlig debatt. De hänvisar bland annat till att läkemedelspriserna kommer att höjas på grund av de förändringar i patentlagstiftningen som frihandelsavtalet stipulerar. Livsmedelsindustrin å sin sida räds ökad konkurrens från amerikanska produkter.

Protestanterna stoppades av tungt utrustad kravallpolis och tårgas.

Text&foto Gordana Malesevic

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.