Min anmälan av Svante Lundgrens bok Stanna eller inte stanna. De kristna i mellanöstern (Ny Tid 50–52/2011) andas ingalunda sådan antipati som författaren nu utsätter mig för (Ny Tid 1–2/2012). Tvärtom är min uppfattning att detta är en bok som många borde läsa. Den har en klar, och klart redovisad, tendens – och den innehåller massor av intressanta iakttagelser.
Lundgren menar att jag citerar fel. Jag tycker inte att han belägger detta. Men hur citerar han själv? Han har invändningar mot att jag har ställt mig frågande till att han ”talar om Jerusalem som Israels huvudstad, utan att låtsas om att även andra har anspråk på denna stad och anser att den har berövats dem”. För Lundgren är Jerusalem Israels huvudstad. Punkt slut. Han hänvisar explicit till Nationalencyklopedin och Encyclopaedia Britannica som stöd för sitt ogrumlade påstående.
Men han kapar min formulering: ”utan att låtsas om att även andra har anspråk på denna stad och anser att den har berövats dem”.
Och han vill inte veta av att det är en något omstridd tes som han företräder. I mitt exemplar av Encyclopaedia Britannica. 2007 Book of the Year står det ordagrannt under uppslagsordet ”Israel”: ”Capital (proclaimed): Jerusalem; international recognition of its capital status has largely been withheld.” Det är hederligare.
Man får faktiskt hoppas att Lundgrens bok får många intresserade läsare. De kan då själva ta ställning till hur han behandlar falangistproblemet och se hur hans ord faller i den frågan, liksom i andra.
Om jag finner en ”anti-islamisk grundton” i Lundgrens bok, är det faktiskt inte konstigare än att jag har funnit en ”anti-sovjetisk grundton ” i många böcker, gamla och nya, som befattar sig med Sovjetunionen. Inte behöver de vara dåliga för det, lika litet som böcker med en ”pro-sovjetisk grundton”. Huvudsaken är att man kan lita på vad de redovisar. Det menar jag att man kan göra när det gäller Stanna eller inte stanna.
Anders Björnsson
