Jag heter Musse. Jag fick heta det för att jag föddes med ett svart öra. Varför vet jag inte men mitt hela namn är Musse Pigg. Ibland men faktiskt väldigt sällan kallas jag för Musse Trött. Ibland kallas jag Mus för jag är stor men inte alltid modig. Det beror på att jag inte behöver vara det för jag bor med min mamma och hon tar hand om allt det farliga.
Min mamma heter Tilda och är också väldigt vacker. Vi bor med en mänska som andra mänskor ibland kallar min mamma men då blir hon galen och säger att hon var med när jag föddes och är helt säker på att det inte var hon som födde mig. Det minns jag inte men det sägs att när jag föddes sa valpmorskan att jag var död, hade ett färgfel och var en flicka. Ingenting stämde för jag lever hemskt mycket, inga färger kan vara fel på mig och jag är inte en flicka. Flickor håsar inte lika mycket. Jag heter Musse men jag kallas ofta Hosu-Musu på finska, eller Pussmusse eller Musse Pusse för jag tycker om att pussas. Alla tycker inte om det för jag är ganska slemmig och dreglig och fäller hår gör jag också, men dom brukar vänja sig.
Jag har gått i skola när jag var liten, det var roligt för jag fick godis. Sen skulle man lära sig saker och jag lärde mig två men blandar ofta ihop dom. Om min mänska säger sitt eller fot så gör jag hastigt någondera och ibland blir det rätt. Underligt nog blir det oftare rätt om hon har nån extraläcker belöning, jag minns liksom bättre då. Men för det mesta lyssnar jag inte så noga. Jag vill nog lyda men det finns så mycket annat att koncentrera sig på och det blir så mycket prat och då tänker jag på annat. Då pratar min mänska ännu mera och det blir som ett regn eller en fors eller ett hav. Sen börjar hon prata Högre och Tydligare och då fattar jag inte längre nånting, men min mamma blir ängslig och det är helt onödigt för mänskan lugnar sig alltid till slut och då blir allt som det brukar igen.
Ibland gör jag som dom vill och ibland gör jag som det känns. Mänskor vill att vi ska tänka som dom men det är omöjligt för det gör vi inte. Om jag t.ex. jagar in en valp under nånting lågt så blir dom väldigt upprörda för så skulle dom aldrig göra. Men vi gör så. Och låter man valpen komma ut så blir vi vänner och allt blir bra, men det händer sällan. Om mänskor vill att vi ska göra som dom vill så kan dom lära oss det med mycket uppmuntran och upprepning. Då minns vi bättre. Men annars gör vi som det känns och det känns inte lika för mänskor och hundar.
Överhuvudtaget är det onödigt att försöka förstå oss. Inte förstår vi mänskor heller, men vi accepterar dom. Och vi observerar dom noga och har kommit på hur dom funkar. Mänskor kunde göra samma sak med oss. Men dom håsar för mycket.
Min mänska är bra. Hon är bäst. Går hon in i en butik blir jag ängslig för hur ska jag veta att hon kommer ut igen? Tänk om det finns en bakdörr? Och tänk om jag blir kvarbunden i cykelstället för resten av mitt liv, och hur ska det då gå med allt som ska ätas och luktas på och pussas och springas uppför och springas nerför? Fast egentligen tänker jag inte så, jag tänker bara på vad som är nu, hemskt sällan på vad som varit eller vad som ska bli, för vad vet jag om det? Jag bara är. Musse.
P.S. Trodde ni att jag skrev det här? Det kan jag inte. Jag är en hund (nämnde jag det?). Det är som med Alice B Toklas och Gertrude Stein, inte fick Alice heller sin bok skriven och jag är liksom hon.
Lena Malm
är Gertrude Stein
