”Jag tror världen skulle bli lite bättre om vi slutade lyssna på skrikhalsarna. Oavsett om det är på ledarsidorna eller nätets slaskforum som de larmar och gör sig till”, skriver Stefan Bergmark i en kolumn i Flamman.
Inom journalistiken befinner sig kolumnen någonstans mellan ledaren och kåseriet. Kolumnisten kan ta sig friheter, som ledarskribenten inte kan drömma om, men behöver ändå inte vara tvångsmässigt rolig, som kåsören, eller djupsinnig som essäisten. Det är alltså journalistikens friaste form.
En skicklig kolumnist kan därför kommentera samhällsföreteelser och aktualiteter på ett personlig vis. Det är just förmågan att ge tolkningarna en personlig touch, som gör en kolumnist läsbar och kolumnerna njutbara. Egentligen är kolumnen en föregångare och nära släkting till bloggen.
Bergmark är en svensk kolumnist och bloggare som lyckas med att ge sina texter ett så personligt uttryck, att de också då de samlas till böcker fortfarande är intressanta. Han är född i Umeå, bosatt i Malmö och startade sin karriär i radikala fanzines och tidskrifter. För några år sedan gav han ut samlingen Rapporter från ställen jag brukar hänga på på Federativs och ifjol (2011) kom det en fortsättning Rapporter från den här sidan planeten, utgiven på det lilla, men intressanta förlaget 668.
Citatet ovan säger mycket om Bergmark och hans texter. Han är ingen skrikhals, utan lyckas på ett lågmält vis få fram vad han vill säga. Och det är mycket. Bergmark definierar sig själv som en av partipolitik obunden frihetlig socialist. Det är också frihet och solidaritet, som är de värden han för fram i texterna. Då Bergmark redan i förra boken behandlade allt mellan himmel och jord, liv och död, är det inte förvånande att samma teman också dyker upp i den nya boken. Texterna handlar om allt från vardagsbekymmer och stora sorger till miljö- och klimatproblem, fascistiska rörelser och massmediekritik. Vad han än behandlar, så är det i en anda som trotsar all fanatism och moralism.
Bergmark lyckas på ett ledigt vis kombinera det personliga med det politiska. Antingen så att han drar politiska slutsatser av de egna livserfarenheterna, eller så att han visar hur politiska mönster påverkar honom själv och oss andra. Då han håller volymen nere och snarare samtalar än skriker i sina texter, lyckas han också få de mest radikala tankegångarna att kännas ”lagom”. Kanske det också här finns en viss risk, att han blir en aning för ”lagom”. Ibland önskar man att han skulle kasta in flera brandfacklor i texterna och inte alltid vara så präktig. Nå, i mitten av boken finns det ändå på svarta sidor tryckt ett utopiskt program, där det nog bränner till ordentligt. Dessutom är det ändå Bergmarks förmåga att höras utan att höja rösten i falsett som gör honom till en så sympatisk kolumnist. De som är intresserade av att följa med hans blogg kan gå in på www.stefanbergmark.se.
Tom Karlsson
Stefan Bergmark: Rapporter från den här sidan planeten. 668 Förlag, 2011.
