”Det är viktigt att skilja mellan skurk och hjälte.”
Så säger J. Edgar Hoover i Clint Eastwoods nya drama. Det porträtterar FBI:s första chef, både en driven storman och en korrumperad rackare.
Med tanke på den klass Eastwoods filmer (Mystic River, Million Dollar Baby, Letters From Iwo Jima) hållit är förväntningarna höga. Efter Invictus där Eastwood berättade inspirerat om Nelson Mandela kommer J. Edgar att göra många besvikna.
Filmens voice over tillför inte mycket ordning till de virriga flashbacks som skildrar Hoovers (Leonardo DiCaprio) femtioåriga karriär. Med hjälp av smink åldras DiCaprio, Naomi Watts som föreställer Hoovers sekreterare och Armie Hammer som spelar Clyde Tolson, Hoovers medarbetare och älskare. Om filmen får en Oscar blir det i kategorin bästa smink.
Manusförfattaren Dustin Lance Black gjorde ett bra jobb i Milk, men här känns hans grepp fel – om man nu kan tala om något grepp. J. Edgar hoppar inte bara mellan olika tidpunkter i ”dåtiden” (20–30-talen), utan också i ”nutiden”, d.v.s. i Kennedy– och Nixon-epoken. Regissören misslyckas med att balansera dessa kast. Möjligen ligger problemet i att filmen i stor utsträckning bygger på rykten i stället för på fakta. Efter Hoovers död förstördes hans arkiv av hans sekreterare.
Många detaljer i filmen är minnesvärda, bland annat Hoovers försök att hindra Martin Luther King från att få fredspriset. Hoovers maktlystenhet och hans patetiska stil framhävs i några personliga scener som gör intryck. Hans talövningar får mig att minnas Warren Beatty i Bugsy. Samtidigt är det svårt att bli av med en déjà vu-känsla: DiCaprio som Howard Hughes i Martin Scorseses Aviator, en jämförelse som inte utfaller till Eastwoods fördel.
En linje handlar om århundradets kidnappningsfall, då flygaren Charles Lindberghs barn försvann. Både det relativt nya FBI och den lokala polisen var inblandade i utredningen. För Hoover var fallet viktigt för att få igenom en ny federal lag. I stället för att slutföra denna linje väljer Eastwood att plötsligt fokusera på andra saker i Hoovers karriär.
Som en love story mellan Hoover och Tolson fungerar filmen bättre. Tyvärr ger filmmakarna alldeles för lite utrymme åt bifigurerna: Hoovers paranta mor (Judi Dench), hans sekreterare och agenter, de förbrytare han bekämpade (bl.a. den legendariske John Dillinger). Anarkisten Emma Goldman dyker upp, men inget viktigt berättas om henne.
Några av filmens ”aforismer” fastnar i minnet. Om FBI: ”Vi utreder inte brott utan åsikter.”
Zinaida Lindén
