Utställningen Mami Wata på Amos Anderssons konstmuseum leder den nordiska besökaren in i en främmande värld och gör den begripligare, skriver Linda Ferreyra Sandoval.

I översta våningen på Amos Andersons konstmuseum kan man fram till slutet av januari se utställningen Mami Wata och guds träbitar. Utställningens tema  har fogats ihop av ett urval ur två mycket olika privata samlingar, den ena tillhörande författaren Juha Vakkuri och den andra redaktören Matti-Juhani Karila. Vakkuri har på afrikanska torg och marknader funnit en källa till små fetischskulpturer, masker och statyetter som representerat andlig styrka och givit skydd åt sin ägare men som sedan kasserats och sålts vidare som renodlade konstobjekt, utan vare sig religiös eller andlig anknytning. Karila har å sin sida koncentrerat sig på temat kring gestaltningen av vattengudinnan Mami Wata och en relativt stor del av utställningen har reserverats för presentationen av hans närmare etthundra Mami Wata-skulpturer.

Utställningen är sammansatt på ett informativt och gestaltande sätt, där utförligt redovisande texter och kompletterande bilder leder besökaren djupare in på ämnet. Det kan till en början kännas som att stiga in i en väldigt främmande värld, att få ta del av en kultur som ligger både geografiskt och andligt långt ifrån det vi är vana vid i Norden. Utställningen är synnerligen lyckad för att den leder besökaren vidare från ett tema till ett annat, teman som gränsar och samtidigt glider in i varandra. Själva hängningen är värd ett speciellt tack, den är stilren men långt ifrån steril även om det finns gott om plats att i lugn och ro vandra runt och betrakta maskerna som hänger på den ena väggen, vitrinerna vid ingången och Mami Wata-avdelningen.

Utställningen blir så en vandringsstig som lockar den nordiska besökaren att ta ett steg närmare, träda in i den västafrikanska kulturen och se helheten som en lärorik och insiktsgivande upplevelse.

jordnära om voODOO

Temat kretsar också kring samlandet som livsstil och kring västafrikansk vardagskonst, d.v.s. handgjorda konstobjekt som ingått som en naturlig del i människornas vardag. Här finns även en underton av upplysning, nämligen att anknytningen till voodoo tron inte ska ses som avskräckande. Eftersom största delen av objekten har tillverkats av religiösa eller andliga skäl med en anknytning till den animistiska tron voodoo, som t.ex. i Benin har ställning som statsreligion, får museibesökaren lära sig hur objekten använts. Utställningen gör anspråk på att radera Hollywoods klichébild av voodoo och ge en mer jordnära och realistisk bild av denna tro, och däri lyckas den väl. Till exempel fetischskulpturerna som hängts upp i ett vackert fisknät berättar att dessa små skulpturer tillhört fiskare som burit med sig dockorna i fickan, kanske inlindade i ett skyddande tyg då de åkt ut på farliga vatten och utmanande fisketurer långt borta från land där mäktiga hajar härskar. Gemensamt för alla skulpturerna är att de saknar antingen en arm, en del av en arm, ett ben eller en del av ett ben. Detta eftersom man offrat en bit av dockan till hajarna som sedan antas lämna fiskarna ifred istället.

Vardagskonsten som vi här får ta del av består med andra ord inte av nya konstobjekt utan av föremål som faktiskt använts aktivt. Det antas att alla fetischskulpturer och religiösa objekt har en bestämd livslängd och att de kan kasseras efter att de fyllt sin uppgift. Objekten har således hamnat i händerna på två samlare med gediget intresse för både kultur och vardagskonst. Objekten är kanske lite slitna, träet kan ställvis ha spruckit och dockorna har en patina som vittnar om otaliga beröringar, och det är just  detta som ger helheten dess alldeles speciella charm. Man kan bara ana och spinna vidare på tanken  var objekten en hört hemma, vem de beskyddat och vilken historia som ligger inristad i märkena av slitage.

 

Linda Ferreyra Sandoval

Mami Wata och guds träbitar.  Västafrikanska vardagsskulpturer. Amos Andersons konstmuseum, till 30.1.2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.