Mia Ajvides debutroman om identitet, minne och utanförskap lyckas inte tränga ner på djupet, skriver Ylva Larsdotter.
För tre år sedan debuterade Mia Ajvide med diktsamlingen Om en flicka vill försvinna. Notera den besläktade titeln på debutromanen – Mannen som föll i glömska som utkom i höstas. Där slutar också alla likheter. I sin andra bok laborerar Ajvide istället med fantasy-skräckgenren och serverar oss de bortglömdas stigmatiserade utanförskap. Att minne, identitet och gemenskap är tätt sammankopplande är ingen nyhet och det är kring dessa teman Ajvide rör sig.
Huvudpersonen, Jack Sjödell, glöms helt sonika bort av sina nära och kära. Han upphör att existera som människa, istället transformeras han till en krypande kuslig närvaro. Ett fasansfullt tillstånd tänker jag mig. Förändringen för den något introverte och luggslitne museiguiden sker stegvis. En morgon märker han att hustrun famlar med blicken på ett märkligt sätt när han kommer hem och några dagar senare är han och deras gemensamma liv fullständigt utraderade från hennes medvetande. Vänner, arbetskamrater och till och med hans mamma glömmer bort att han finns och rensar ut precis allt som påminner om honom. Till slut tvingas han bryta med sitt tidigare liv och flytta från huset i Roslagen. Istället börjar en nomadisk limbotillvaro, där också moraliska och etiska gränser luckras upp. Han är inte osynlig men bortglömd. Varje människa han möter glömmer bort honom i samma ögonblick som de inte längre har honom i blickfånget. Ett liv i total alienation.
Efter en tid visar det sig att det finns fler av hans sort och att vissa människor minns honom. Oklart varför. Mer eller mindre av en slump kommer han i kontakt med de bortglömdas koloni. Ett kollektiv där bortglömda försökt skapa sig en någorlunda tillvaro i förorten Rinkeby. De vuxna och barn som bor där styrs med järnhand av läkaren och forskaren Hanna som själv inte hör till de bortglömdas skara, men hon besitter förmågan att minnas dem och fungerar som en länk till omvärlden. De bortglömda är mer eller mindre helt beroende av hennes välvilja, något Jack successivt börjar ifrågasätta. Här lyckas Ajvide väl med att skildra grupptryck och sekterismens mekanismer.
Parallellt som Jack försöker finna sin plats bland de bortglömda löper en historia bakåt i tiden. Ett mysterium med en ung flicka som spärrats in på Jacks föredetta arbetsplats och det (fiktiva) Myntholms slott 150 år tidigare, verkar ha något slags koppling till de glömda och Jack bedriver egna efterforskningar för att försöka förstå vad som skedde då, i hopp om att det ska kunna kasta ljus över hans egen situation.
Ajvide har goda ansatser och en säker stilistisk penna men summa summarum blir helheten alltför skev med alltför många infallsvinklar och trådar som måste nystas upp. De djupt existentiella och allmänmänskliga frågorna kring identitet, minne, gemenskap och inte minst utanförskap, hade kunnat utvecklas och fördjupas betydligt mera. Nu griper inte berättelsen tag i mig och får mig inte att rysa i läsfåtöljen, snarare är intrycket en dussinrysare i mängden. För jag tror att Ajvide har något mycket viktigt att säga oss – att vi behöver se varandra i vår mänsklighet och sårbarhet.
Ylva Larsdotter
Mia Ajvide: Mannen som föll i glömska. Bonniers, 2011.
