Debatten inför presidentvalet måste beskrivas som lam. Dels har den ofta handlat om frågor som numera inte hör till presidentens befogenheter och därmed är ganska oväsentliga, dels har storfavoriten Niinistö passivt bevakat den ledning han haft i opinionsmätningarna. Substansfrågorna har varit få.

Av de allmänna val som hålls i Finland är presidentvalet numera det minst intressanta, det som minst påverkar medborgarnas vardag. Men så länge presidenten väljs genom direkta folkval har det ändå en viss rituell betydelse. Att vi gemensamt manifesterar demokratin har ett egenvärde och presidentämbetet kan fortfarande användas opinionsbildande i positiv bemärkelse.

Till skillnad från exempelvis riksdagsvalen är taktikröstning något som präglar presidentvalet. Eftersom kampen om andraplatsen är det centrala i den första valomgången tenderar väljare att i något högre grad rösta på de kandidater som kämpar om denna. I år innebär det att röster som annars skulle tillfalla den klara ettan (Niinistö) eller någon av kandidaterna med låga opinionssiffror (Essayah, Biaudet, Arhinmäki eller Lipponen) slinker över till någon som antas ha en rimlig chans på andraplatsen (Haavisto, Väyrynen eller Soini).

Taktikröstning är per automatik inte fel. Man kan anta att den enskilda väljaren gör en avvägning mellan förstahandssympatier, andrahandssympatier, antipatier, deras relativa styrka och sannolikheten för olika utfall. Ett sådant politiskt tankesätt är trots allt betydligt sundare än att rösta på Niinistö för att man tycker att han gör sig bra i frack. Det problematiska med taktikröstningen är snarast att den gillrar opportunismens fälla för kandidaterna som paradoxalt nog hittar sina strategiska motståndare bland ideologiskt närstående politiker.

Här finns utrymme för demokratisk förädling. Genom att göra presidentvalet till ett preferensval kunde det bli möjligt för den enskilda väljaren att rösta med hjärtat och vara taktisk på samma gång. Preferensvalet går ut på att presidentvalet förrättas i sju omgångar i stället för två (eller för att vara noga: så att man fäller bort en kandidat åt gången tills någon får absolut majoritet).

Den minnesgoda läsaren erinrar sig kanske att jag i en ledare förra våren resonerade i liknande banor om ett statsministerval vid sidan av riksdagsvalet. Men preferensvalsmodellen passar egentligen ännu bättre då en ny president ska koras.

Modellen går i stort sett ut på att väljarna rangordnar presidentkandidaterna på sin valsedel. Genom rangordningen uttrycker den enskilda individen sitt val inte bara i en första utan också i en andra, tredje, fjärde och upp till sjunde omgång (men rangordningen behöver naturligtvis inte omfatta alla kandidater). Om den kandidat jag rankar som nummer ett är den kandidat som får minst röster faller han bort i valets första omgång. I den andra omgången tillfaller min röst den kandidat som är nummer två på min lista. I varje ny omgång faller alltså en kandidat bort och frigör röster som sprids till de övriga kandidaterna i nästa omgång. Alla omgångar förrättas på samma kväll och förr eller senare når någon kandidat absolut majoritet. Systemet kan låta komplicerat men är egentligen väldigt enkelt. Irland väljer sin president på detta sätt.

Fördelen är inte bara att preferensval är ett mer exakt sätt att mäta folkviljan. Presidentkandidaterna skulle också slippa bekymra sig över att motståndet växlar mellan omgång ett och två. Vi skulle alltså få en ärligare och rakare debatt. Dessutom skulle staten spara en hacka om valet kunde förrättas på en valdag.

Fredrik Sonck

Du kan kommentera denna artikel, eller länka till artikeln från din egen site.