Jukka-Pekka Siili är känd bl.a. som Remu Aaltonens levnadstecknare (Ganes) och som en skildrare av de unga helsingforsarnas sexvanor (Hymypoika). I Härmä tar han itu med gamla tiders stoff som för tankarna till den nordiska filmkonstens barndom.

I 1800-talets Sydösterbotten var det bara den förstfödde som fick ärva gården. Bröderna Esko och Matti är uppriktigt fästa vid varandra – tills en egendomstvist kommer dem emellan. Svartsjukedramat för tankarna till Kain och Abel, men här är det ”Abel” som tvingas på flykt, efter att hans storebror begått ett vidrigt brott. Läget blir inte lättare när det visar sig att de bägge bröderna gillar den blonda Aino (Pamela Tola).

I Storfurstendömet Finland finns både länsmän och landsfiskaler, ändå är det knivens lag som härskar här. Busen Esko (en skäggig och svettig Mikko Leppilampi) har utropat sig själv till Härmäs kung. I sin svarta hatt och sitt bälte med talrika mässingssöljör är han grann som en julgran (i en scen bär han ett par axelklaffar). Bland Eskos följeslagare syns den obligatoriske Eero Milonoff, trots att han inte gör så mycket i filmen.

Den tvålfagre Matti (Lauri Tilkanen) verkar ha goda förutsättningar att utvecklas till en hämndlysten Kullervo. Så enkelt blir det inte. Berövad sin andel av faderns arv, sin fästmö och sin ära vill Matti ändå leva efter lagen (ordet Gud nämns inte i filmen). Tillsammans med den föräldralöse drängen Kalle (Aku Hirviniemi), den enda någorlunda humoristiska gestalten, försöker han återställa rättvisan, men gång på gång tvingas han ge efter. Brödernas mor (Lena Meriläinen) verkar sympatisera med Esko, vilket bidrar till Mattis förtvivlan.

Brödrahat är ett starkt tema som för tankarna till en ballad. Stumfilmens mästare älskade balladliknande motiv. Deras svartvita verk (Herr Arnes penningar, Gösta Berlings saga) var dramatiska och hade ett aldrig svikande grepp kring berättelsens kärna och inre konflikt. En modern filmmakare som vågar jobba med arketyper kan inte komma undan med bara vackra landskap, folkdräkter och jämt gråtande violiner (ursäkta, Tuomas Kantelinen). Brödernas relation utvecklas inte alls. Jani Kumpulainens foto är rätt fantasilöst, med tanke på all naturromantik och de stora passionerna. På manusnivån satsar Siili på en massa förvecklingar. Det håller åskådarens intresse vid liv, trots att vissa moment känns slitna.

Härmä skulle ha vunnit på att bli stiliserad som en gammal nationalromantisk film, men sådana saker kräver sin filmmakare. JP Siili gör bara ett försök till stilisering: då och då låter han några manliga bifugurer sjunga ”folkvisor” om den trolöse Esko som ser till att hans bror fjättras och skickas till Sibirien. Dessa sånger tillför filmen den tidlösa, episka dimensionen – åtminstone i någon utsträckning.

Zinaida Lindén

Härmä. Manus och regi: JP Siili. Foto: Jani Kumpulainen. Musik: Tuomas Kantelinen. I rollerna: Mikko Leppilampi, Lauri Tilkanen, Pamela Tola, Eero Milonoff. Drama, Finland, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.