Etymologi är bl.a. idéhistoria. I alla språk bär orden och syntaxen på lager av betydelser. Utan dem skulle inte mycket poesi ha skrivits. I vissa språk är lagren mer aktivt verkande i det allmänna medvetandet än i andra. Det gäller i allra högsta grad hebreiskan där alla ord har ”rötter” som påverkar förståelsen, tolkningen, associationerna. De enskilda orden är laddade i sig och skapar en mångtydighet som öppnar vida perspektiv.
Alldeles i början av Bibelns första skapelseberättelse läser vi t.ex. att: ”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.” I en engelsk översättning står det: ”darkness was upon the face of the murmuring deep….”. I det hebreiska originalet är ordet för djup, det där ”murmuring deep” tehom. Det betyder undervattens ocean, urtids- eller ursprungsocean. Men ordets rot, som påverkat engelskans ”murmuring” är hamah som betyder mummel, surr, hummande, brus, sorl, sus, knorrande, kutter, eko, genljud, morrande, vrål, tjut, dån, larm, stön, suck, jämmer, sätta i rörelse, röra om, rusning, tillströmning, anstormning, forsande, tumult, en självande, ilande känsla av medlidande, ljudet från en myllrande massa, gnolande, musik av lyror och flöjter.
Tyst är det åtminstone inte! Och det är slående hur en sådan räcka ord passar in på den freudianska gestaltningen av begreppet det Undermedvetna. I nästa bibelmening läser vi: ”Gud sade: ’Ljus bli till!’”, men tehom försvinner ingenstans: vi har alltså ljus och tehom. (Kanske öga och öra?) Jag har blivit uppmärksamgjord på precis det här stället därför att jag läser en bok som heter The Murmuring Deep med underrubriken Reflections on the Biblical Unconcious. (Författaren är Aviah Gottlieb Zornberg som doktorerat i engelsk litteratur i Cambridge.) En hel bok alltså som lånat sin titel från ett ord – murmuring – som strängt taget saknas i vår översättning!
I Bibeln finns som känt två skapelseberättelser skrivna i en litterär genre som kallas myt. Måhända en utdöd genre, för vem sätter sig idag ner och skriver myter? De är väl per definition dessutom nedtecknade först efter långvarig muntlig tradering. Kanske kommer det vi kallar centrallyrik närmast som genre betraktad? Det finns myter av olika slag men de två som inleder Gamla Testamentet bärs av behovet att förklara världen med särskild betoning på mänskans predikament.
I den andra berättelsen, som är äldre än den första, tar Gud mänskan och sätter henne i Edens trädgård. Det där ordet ”ta” är lika intressant som tehom. Det bär på betydelsen locka, förföra. Och i centrum av trädgården står ett retfullt lockande träd. Kunskapens träd. Ordet för kunskap är här i hebreiskan da-at, ett ord som öppnar för tolkningar som begär, längtan, drift, önskan, intention, medvetande, ståndpunkt. Kanske minst av allt kunskap i bemärkelse vetande, intellektuell färdighet. Det finns nämligen en intressant kronologi i den här berättelsen. Först tar Gud mänskan och sätter henne i trädgården, sedan tänker Gud att mänskan inte har det bra om hon är ensam, men han gör inte genast något åt den saken. Istället formar han djuren och fåglarna och för fram dem till mannen som har den fantastiska – gudalika – förmågan att namnge dem alla. Det vill säga han har ett meningsskapande intellekt (vetenskapen) med vilket han tar världen i besittning. Men han är ensam. Han har en subjekt-objekt relation till sin omgivning, men saknar en ömsesidig, dialogisk relation. Han känner alltså längtan och när han somnar bär han den med sig in i drömmen, som enligt Freud ju alltid handlar om önskningar. Ur drömmen föds kvinnan (det hebreiska ordet för revben betyder också sida) och de blir ett kött. Ja, de är ett kött! Det är först när de smakat på den förbjudna frukten som separationen – individuationen – äger rum: Adam skyller på Eva som skyller på ormen.
Det är i den här Urscenen som Adam och Eva blir mänskor som du och jag, med en psykisk konstitution som liknar vår. Separationen öppnar nya världar av ensamhet och längtan, men också saknad efter något osägbart och överväldigande som gått förlorat. Alltså precis den värld som varje mänska föds in i genom sina föräldrarelationer. Den ”kunskap” de blir delaktiga av är som ”tehom” oroande, pådrivande och förvirrande. Freud säger att mänskan inte är herre i sitt eget hus.
En annan analytiker, Christopher Bollas, beskriver motsvarande som vårt behov att relatera till det mystiska, otillgängliga i mycket av vår kunskap, den ”otänkta” kunskapen – ett tillstånd som för oss tillbaka till det preverbala barnets belägenhet där det ”vaggas av stormar” (Shelley) och kämpar för att finna uttryck. Den ”kunskap” om gott och ont som mänskan får tillgång till handlar om psykets grundläggande affekter till skillnad från kunskapen om sant och falskt eller rentav rätt och fel.
Adam, som betyder jord, och Eva, som betyder liv, drivs ut (förvisas står det i vår svenska översättning, men i hebreiskan finns ett ord med innebörden skiljs) från det paradisiskt oskuldsfulla till en helt annorlunda värld där de ska hantera känslor av hat och kärlek. Deras språk förändras i mötet med det oceaniska i dem själva och den Andra. Från att ha varit entydigt blir det tvetydigt, osäkert – men potentiellt poetiskt. Moralen är som en biprodukt i sammanhanget, fastän viktig.
I dagens svenska översättning inleds tredje kapitlet i första Moseboken med orden ”Mannen låg med sin hustru Eva”, men i den gamla översättningen stod det att han ”kände” Eva. Vi kanske tror att den gamla översättningen präglas av kulturellt betingad prydhet, men faktum är att den ligger närmare hebreiskan som här igen använder ordet da-at, kunskap som i känna.
Den moraliska kvalitet som är eftersträvansvärd i förhållandet mellan ”gott och ont” är alltså ömsesidighet, medkänsla och längtan efter dem. Den kvaliteten förutsätter att mänskan accepterar att hon måste förhålla sig ödmjukt öppen i förhållande till det enigmatiska okända i sig själv, hos andra och hos Gud, samtidigt som hon om igen drivs att översätta och formulera detta enigma: ”djup ropar till djup” (psalm 42:8).
I vår kultur intar en annan typ av kunskapssyn högsätet. Därmed inte sagt att inte intellektet behövs för orientering. Den fanatiska kreationismen är ett skrämmande exempel på följden av usel och kunskapsföraktande – i bemärkelsen intellektuellt oärlig – bibelläsning därför att den brister i ödmjukhet i förhållande till myten som litterär genre. Men också i förståelse för det intrikata förhållandet mellan språk-tolkning-översättning. Jag kommer att tänka på perspektivmåleriet; en ”kreationist” kunde få för sig att påpeka att det där runda bordet i tavlans mitt inte alls är runt utan ovalt. Tala om brist på perspektiv – eller omedvetenhet om det egna.
Caterina Stenius
