I andra delen av artikelserien om den europeiska populismen granskas betydelsen av unga mäns internetagitation.

Har de två ”nya” grupperna

i den europeiska politiken, de gröna och de högerradikala populistiska partierna något med varandra att göra? Det frågar Sarah L de Lange m.fl. i en artikel i Populism in Europe. De hänvisar bl.a. till Piero Ignazi, som sett de högerradikala populistpartiernas frammarsch i mitten av 80-talet som en reaktion på de gröna partiernas uppkomst tio år tidigare. I de postindustriella samhällena utbredde sig då postmaterialistiska värden bland väljarna, som började lägga större vikt vid frågor om miljö, jämlikhet, individens frihet, individuella livsstilar, minoriteternas rättigheter och demokratins kvalitet än vid ekonomisk utveckling eller lag och ordning. Yngre generationer som vuxit upp i förhållanden präglade av ekonomisk och fysisk säkerhet lade större vikt vid frihetliga aspekter än de etablerade partierna också på vänstersidan. Ronald Inglehart kallar detta ”den tysta revolutionen”. I aktuella lokala termer kan man tala om generation Arhinmäki-Biaudet-Haavisto.

Enligt Ignazi är det dock många väljare som inte anammat dessa postmaterialistiska värden och direkt protesterar mot dem. De vill hålla fast vid traditionella normer och värden, de beklagar att sociala strukturer som familjen undergrävs, att den nationella identiteten och suveräniteten naggas i kanterna och vill ha tillbaka ett mera auktoritärt samhälle. ”Den tysta kontrarevolutionen” som på detta sätt uppstår innebär en frammarsch för högerpopulisterna.

Vid sidan om generationstillhörigheten inverkar väljarnas utbildning, kön och arbetsuppgifter på hur de placerar sig på den frihetliga/auktoritära skalan. Väljare med högre utbildning, kvinnor och tjänstemän är oftare frihetligt sinnade, medan väljare med lägre utbildning, män och arbetare oftare tänker auktoritärt också inom politiken. Till detta kommer den gamla höger-vänster-skalan, där väljarnas ställning på arbetsmarknaden spelar en viktig roll.

Medan den socio-ekonomiska dimensionens betydelse sakta verkar minska, ökar den frihetliga/auktoritära dimensionens tyngd. Medan gröna partier stöder en hållbar utveckling och tanken på deltagande demokrati, vill de högerradikala populistpartierna skarpt minska invandrarnas antal och kräver obligatoriska integrationsprogram och hårdare straff för brottslingar.

 

De två dimensionerna

samverkar, enligt den attitydundersökning som de Lange m.fl. genomfört, så att väljare som närmast sympatiserar med vänstern, är mer benägna att rösta på de gröna, medan de som har konservativa värderingar är mer dragna till att rösta på högerpopulisterna. Forskarna tycker sig se ett mönster där värden i den frihetliga/auktoritära dimensionen överförs till vänster-höger-skalan. Den politiska högern associeras med striktare lagar om invandring och den politiska vänstern med miljöskydd.

Skillnaden mellan gröna och populister är inte så stora i socio-ekonomiska frågor, vardera gruppen anser att inkomstskillnaderna borde minska. Skillnaden i attityder är däremot klar. Populistpartiernas väljare tenderar att efterlysa strängare straff, minskad invandring, assimilering av invandrarna och starkare disciplin i skolorna. De grönas anhängare har vanligen motsatta åsikter. De har också större förtroende för den egna regeringen och för Europaparlamentet och är relativt nöjda med hur demokratin fungerar, medan populistpartiernas anhängare är mer kritiska på alla punkter.

Forskarna ser ett tydligt mönster i både Väst- och Östeuropa: en klar majoritet skulle på den socio-ekonomiska skalan rösta på vänster för minskade inkomstskillnader och på den frihetliga/auktoritära skalan på höger för minskad immigration. Det ger de populistiska partier som placerar sig någonstans i mitten på den socio-politiska skalan bättre chanser än de gröna eller vänsterpartier som inte vill ta upp kampen om de auktoritärt sinnade väljarna t.ex. genom att stoppa invandringen. Forskarna förutspår ändå att åtminstone en del av de traditionella vänsterpartierna kommer att gå högerut på den punkten, eftersom det är där väljarna finns.

Timo Soini har kallat sitt parti för ett ”arbetarparti utan socialism” – inte helt utan orsak: en undersökning visar att sannfinnarna har större stöd bland arbetarna än socialdemokraterna och vänsterförbundet tillsammans. Att klassa dem som ett vänsterparti är ändå inte meningsfullt. Juha Akkanen skriver i HS att den traditionella indelningen av partifältet i höger och vänster förlorat en stor del av sin betydelse. ”Numera baseras en mer användbar indelning på värden: är ett parti värdekonservativt eller värdeliberalt? I Soinis fall är svaret lätt: extremkonservativt”.

 

Faran kommer utifrån

– det är en föreställning som politiker av olika kulörer gärna griper till, men speciellt gäller det populister. Daniel Cohn-Bendit och Edouard Gaudot konstaterar i sitt bidrag i Populism in Europe att syndabocken kan bytas ut, men att tillvägagångssättet är det samma. ”På samma sätt som den gamla skolans extremhöger fortsätter den nya ytterhögern att utnyttja uteslutning och särskiljning som mekanismer för att få fram sitt budskap. /…/ Varje ’främmande element’ eller element som på något sätt är avvikande stämplas som en parasit eller inträngling som man måste vara på sin vakt mot. I går var det judarna. I dag är det vanligen muslimerna.” Islamofobin har inte bara blivit den samlande kraften för extremhögern, utan den har påverkat också den bredare debatten. Man framställer då islam inte som en religion, utan som en kämpande och destruktiv ideologi, i strid med europeiska värderingar. Detta samtidigt som dessa partier, i sin demagogiska, protektionistiska och xenofoba nationalism, ser den europeiska integrationen som en av sina huvudfiender. Detta gäller också sannfinnarna.

Den norska forskaren Elisabeth Ivarsflaten har i en studie av det som förenar högerpopulisterna i Västeuropa kommit till att de populistiska partierna dragit nytta av misstron mot politikerna åtminstone i belgiska Flandern, Frankrike, Nederländerna och Norge, men att invandrarfientlighet ändå varit nyckelfaktorn för framgång.

 

Unga män dominerar

bland de anhängare av högerpopulistiska partier och rörelser i Västeuropa som intervjuats i en undersökning av den brittiska tankesmedjan Demos. Rapporten The New Face of Digital Populism, som publicerades i november, sammanfattar nätintervjuer med över 10 000 Facebook-anhängare av olika populistiska grupper, bland dem t.ex. CasaPound Italia, gatuaktivistgruppen som kallar sig ”tredje årtusendets fascister” och som har kontakter med den finska nynazistiska Nationella Motståndsrörelsen. Till större delen rör det sig dock om anhängare till parlamentariskt arbetande partier, som sannfinnarna.

Några av slutsatserna:

• Anhängarna är huvudsakligen unga (63 procent under 30) och män (75 procent).

• De drivs inte nämnvärt av ekonomiska bekymmer, utan anger främst sin rädsla för att immigration och multikulturalism ska förstöra nationella (och ibland europeiska) värden och kultur

• Unga hänvisar oftare än äldre till motstånd mot immigrationen.

• Anhängarna har ett lågt förtroende för nationella (20 procent) och europeiska (14 procent) institutioner i jämfört med det nationella genomsnittet (43 resp. 44 procent).

• Förtroendet för rättsväsendet är lågt (30 procent jämfört med 60 procent), medan förtroendet för polis och armé motsvarar det nationella genomsnittet.

• Optimismen beträffande den egna framtiden motsvarar det nationella genomsnittet, medan förtroendet för nationens framtid är mycket lägre.

• Två tredjedelar av anhängarna av något politiskt parti röstar på det i val och anhängarna av populistiska partier och rörelser är betydligt mer benägna att delta i demonstrationer än medborgarna i genomsnitt.

Även om förtroendet för EU:s institutioner inte är så stort var det bara 3 procent som angav motstånd mot EU som skäl för sitt populistiska engagemang. Andelen var högst bland sannfinnarna, 13 procent.

För sannfinnarnas del kan det också noteras att 21 procent av anhängarna anser att våld är acceptabelt för att nå önskade resultat. Medan 53 procent av finländarna har förtroende för EU är andelen bland sannfinnarna bara 3 procent.

 

Den digitala rasismen

är så utbredd att det faktiskt funnits en orsak för Demos att genomföra sin undersökning just med hjälp av de sociala medierna. De främlingsfientliga rörelserna är de modernaste av alla partier i den meningen att de och deras aktivister är speciellt aktiva på nätet, på både egna och andras kanaler. Det senare skapar problem t.ex. för dagstidningarna, som blivit tvungna att skärpa modereringen av sina nätversioner och överväga att avstå från bruket av signaturer (som man ju redan lämnat i tryckta medier).  Att problemet blivit akut visas t.ex. av att det nyligen ordnades en svensk-finländsk konferens om det på Hanaholmen, liksom också av att Hbl och Vbl börjat anlita ett svenskt företag, Interaktiv Säkerhet, för modereringen (av kommentaren i Hbl (3.12.2011) får man nästan ett intryck av att man gärna undviker de ilskna kommentarerna från refuserade debattörer, men detta är kanske en övertolkning).

Den främlingsfientliga fraktionen inom sannfinnarna har huvudsakligen utkristalliserats på nätet. Inte skulle Jussi Halla-aho åka omkring i bygderna på moped, som Eino Poutiainen i tiden gjorde, utan han har samlat sina anhängare genom de epistlar han sänt ut på nätet från sitt arbetsrum.

Sannfinnarna har ju sina rötter i en utbrytning ur agrarförbundet år 1959 som först kallades Finlands småbrukares förbund och 1966 bytte namn till Finlands landsbygdsparti. När detta parti gick i konkurs 1995 bildades Sannfinnarna. Under årens lopp har tyngdpunkten förändrats, men det gäller i stort sett alla europeiska populistiska partier. Ett centralt tema för flera partier var till en början skatteprotester, Pierre Poujades parti i Frankrike var en viktig föregångare.

Det är inte svårt att se Timo Soini med sin folkliga framtoning och verbala talang som en värdig efterträdare till Veikko Vennamo, medan Jussi Halla-aho, i många avseenden hans motsats, representerar den nya ”moderna” främlingsfientliga populismen.

 

Peter Lodenius 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.