Storbolagens handlingsrum

av Christian Blom

Det politiska handlingsrummet har inte alls försvunnit från Finland, men det har förändrats och blivit svårare att formulera, skriver Christian Blom.

Fredrik Sonck säger i sin annars fina ledare i Ny Tid 4/2012 att det idag inte är bara vänstern som är i kris utan ”ytterst handlar det nämligen om att det politiska handlingsrummet i ekonomiska frågor blivit allt mindre i globaliseringens tidevarv”. Jag är av annan mening på den här punkten.  Det är just denna attityd, som gör att vänstern inte förmår profilera sig eller utföra en konkret kamp på det nationella planet idag. Mycket har förändrats med utvecklingen inom EU, men fortfarande måste varje EU-lag eller direktiv politiskt och juridiskt implementeras i den finska lagstiftningen och i den politiska praktiken hos oss. Det innebär att vi kunde föra en hur omfattande kamp som helst i samband med att varje nytt EU-direktiv ”implementeras”. Men vad händer i stället: i de flesta fallen diskuteras inte ens direktiven hos oss mera då de blivit godkända i EU-parlamentet – de återvänder till Finland och riksdagens olika utskott behandlar dem under några veckor varefter de genomgår en hel del förändringar, som i 90 procent av fallen föreslagits av ministeriernas tjänstemän under beredningen. I riksdagen ”orkar” inte politikerna mera sätta sig in i direktiven utan de godkänns sedan snabbt i den form tjänstemännen krävt. I medierna kommenteras direktivens behandling i Finland  ytterst sällan, för att inte tala om att man skulle diskutera deras behandling i EU-parlamentet.

Faktum är att man på det nationella planet har rätt att avvika en hel del från de föreslagna direktiven, vilket man också gör, men man gör det i hemlighet för politikerna, som inte orkar sätta sig in i den konkreta behandlingen av de hundratals sidor långa direktivförslagen. De politiska partierna eller deras riksdagsgrupper lyfter sällan fram dessa frågor. Det gör inte heller facken eller medierna, och bara i vissa fall råkar något enskilt direktiv föras på tal och politiseras. ”Det politiska handlingsrummet” har inte alls försvunnit från Finland utan det har förändrats och blivit svårare att formulera – för man orkar inte och vill inte ens försöka göra det. I praktiken har de stora firmorna och deras lobbare helt tagit över beredningen av EU-direktivens behandlingar både i Bryssel och sedermera i Helsingfors.

Telekomdirektiven

Jag skall nämna ett konkret exempel för jag har under åtta år fört en i det närmaste enmanskamp mot de mest inflytelserika storföretagen i Finland: mot Nokia och telefonoperatörerna. Jag har kämpat som ett lejon mot övergången till det ”trådlösa samhället” där nästan all kommunikation bygger på storskalig användning av hälsovådliga radio- och mikrovågor. Jag har själv invalidiserats av mikrovågsstrålningen, blivit elöverkänslig och fått cancer av den. Världshälsoorganet WHO konstaterade i maj i fjol att mobilstrålningen antagligen är cancerframkallande och bör undvikas. Det storskaliga införandet av trådlös teknik i vårt samhälle är till 100 procent baserat på godkännandet av några EU-direktiv – de så kallade Telekomdirektiven, en ganska omfattande lagsamling som i Finlands kallas för Kommunikationsmarknadslagen. De här lagarna har sitt ursprung i några EU-direktiv från 1990-talet. Under 2000-talet har de förändrats väsentligt två gånger, den senaste implementeringen av de nya direktiven skedde för exakt ett år sedan i Finlands riksdag – utan ett ord i medierna.

Kärnan i den här gamla europeiska lagsamlingen var något man kallar för Telefonins samhällsomfattande tjänster (motsvarande finns för postverksamheten). Ursprungligen var dessa samhällsomfattande tjänster en del av vårt moderna välfärdssamhälle: man var tvungen att bygga ut telefonlinjer och senare internet till varje vrå i hela landet och alla medborgare hade samma rättigheter bl.a. till trådtelefoni. Det hela förverkligades oftast via allmännyttig ekonomisk verksamhet (telefonandelslagen). EU-direktiven privatiserade dessa tjänster till 150 procent. Kulmen på den här privatiseringen nåddes kring år 2000, då Sonera köpte mobiltelefonfrekvensrättigheter (som aldrig ens användes) i Tyskland för nästan 5 miljarder euro (en ekonomisk förlust i klass med krigsskadeståndet 1945 till Sovjetunionen). Privatiseringen fortsätter än i dag med de nya direktiven och nu försöker man komma åt de sista rättigheterna till samhällsomfattande tjänster inom såväl telefoni som postverksamhet (och i förlängningen också i YLE, VR och el-bolagen). Rättigheterna till trådtelefon avskaffades via införande av termen ”teknikneutralitet”. Jag har suttit med i olika av riksdagen tillsatta arbetsgrupper som jobbat med direktivimplementeringen ur de handikappades synvinkel och sett hur de finska myndigheterna brytt sig fan i EU-direktiven och i stället kört enbart operatörernas intressen. Av riksdagsmännen har jag sällan fått stöd. De har oftast inte ens läst beredningsluntorna. Nu bereder EU direktiv som skall privatisera också de enskilda nationernas luftområden: radiofrekvenserna.

Det här politiska handlingsrummet har alltså inte försvunnit nånstans. Det är bara politikerna som stuckit och lämnat handlingsrummet helt öppet för storbolagen. Det är dags att vakna.

 

Christian Blom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.