Bengt Ahlfors biografi om Vivica Bandler förenar distans med närhet och får sin krydda ur författarens komplexa relation till sitt motiv, skriver Joakim Groth.

Vivica Bandlers (1917–2004) betydelse är i stora drag bekant för den teaterintresserade finländska allmänheten och i samarbete med Carita Backström har hon själv berättat om sitt liv i memoarverket Adressaten okänd (1995). Bengt Ahlfors är väl lämpad att i denna kartlagda terräng hitta nya utsikter och inblickar, dels genom sin gedigna teatererfarenhet, dels i egenskap av Bandlers protegé, medarbetare och efterträdare på Lilla Teatern. I likhet med Jörn Donners Bergmanbok för några år sedan är Ahlfors Människan Vivica Bandler en biografisk studie som förenar distans med närhet och får sin krydda ur författarens komplexa relation till sitt motiv.

Det där epitetet ”Människan” kan vid första anblicken te sig en smula kufiskt (vad annars, kunde man tycka) men synbarligen betecknar det avsikten att ge en helhetsbild utan anspråk på att vara uttömmande eller prestera en innersta ”sanning”. Undertiteln säger det tydligare, 82 skisser till ett porträtt, och framställningen är grupperad i åtta avdelningar enligt de ”roller” Bandler spelade i livet (Regissören, Teaterchefen, Dottern, Mymlan etc). Dispositionen innebär att bokens fokusering blir tematisk istället för kronologisk och vad som förloras i sammanhang (som kopplingar mellan t.ex. kärlek och regi) kompenseras av en tilltalande rörlighet och elegans, förutom att denna kalejdoskopiska gestaltning framstår som ett konsekvent val i fråga om en så motsättningsfylld och sammansatt person som Vivica Bandler – eller V, som Ahlfors, med ytterligare en markering, kallar henne.

Genom de första fem avdelningarna beskrivs Bandlers karriär och betydelse inom Teaterfinland, börjande från den första regiuppgiften (Pugets Lyckliga dagar på Studentteatern) som avbröts av kriget 1939, via olika regiuppdrag fram till chefskapet för Lilla Teatern 1955 (först på Kaserngatan, och från och med 1962 på Georgsgatan). Sedan följde en några års sejour på Oslo Nye Teater före chefskapet för Stockholms stadsteater 1969 där hon kom att kvarstå i tio år. Därefter fortsatte Bandler att regissera och innehade en rad inflytelserika poster, bland annat som konstnärlig ledare för Tammerfors teatersommar, och framstod som en in i det sista stridbar grand old lady inom finländsk teater.

Ahlfors skildring av Bandlers professionella liv är förstås baserad på kända fakta men skildringen får sin färg av Ahlfors egna och andras minnesbilder (listan av intervjuade upptar ett tjugotal namn). På den här nivån är boken en traditionell och gedigen konstnärsbiografi, lika mycket minnesteckning och journalistik som forskning, och – i enlighet med genrens konventioner – med ett gott öra för det anekdotiska. Men att Ahlfors, liksom Bandler, näppeligen kan motstå en slagkraftig replik (vars sanningshalt inte förminskas av repetition) har förstås den goda sidan att en hel del väsentlig Bandler-folklore nu samlats inom samma pärmar, och att denna återspeglar sitt upphov finns det ingen orsak att betvivla. Ahlfors styrka är den åskådliggjorda situationen, en stilens pregnans, men också en samvetsgrannhet och en ödmjukhet inför kravet att återge sitt motiv i dess rätta dimensioner.

Avdelningarna om privatpersonen Bandler är av annan natur: dels mera objektivt dokumenterade eftersom de bygger på Bandlers egna dagboksanteckningar och brev, dels mera ofullständiga eftersom de handlar om det djupast privata som trots det omfattande materialet ändå undflyr oss. Vi får till slut inte veta vad som ledde till brytningen mellan Bandler och hennes vän Mikael von Frenckell, hur man skall förstå det tio år långa äktenskapet med Knut Bandler eller varför hon åkte till Paris 1946 efter att ha mött sin stora kärlek, Tove Jansson. Och det behöver vi förstås inte heller göra.

Däremot får vi en fascinerande liten inblick i hur livet gestaltade sig för ”spöken” och ”mymlor” i ett försvunnet Helsingfors, vi får insyn i de uppslitande familjedramerna i det von Frenckellska huset på Villagatan i Eira, vi får ta del av Bandlers växlande relationer med föräldrarna, syskonen och vännen Göran Schildt. Det blir till slut ett rikt och mångfacetterat porträtt Ahlfors tecknar, med en hand som förenar den klara linjen med den noggranna detaljen och med en blick vars respektfullhet och värme inte utesluter en ironisk distans. Sant ahlforskt med andra ord. Som socker på bottnen avslutas boken med avdelningen ”Skuggan”, om Ahlfors egen relation till Vivica Bandler, som jag gärna skulle ha läst några hundra sidor till om.

Joakim Groth

Bengt Ahlfors: Människan Vivica Bandler. Söderströms, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.