Hur inleder man en recension av en bok som heter Kollaps – Livet vid civilisationens slut utan att läsaren drabbas av djup melankoli och slänger ifrån sig Ny Tid med ett uppgivet stön?

Kanske så här: Vår civilisation är förvisso på väg mot en kollaps, men det betyder inte nödvändigtvis att världen går under med en väldig smäll. Någon domedag är inte i faggorna. Snarare rasar vår industriella civilisation sakta utför en brant backe och när botten är nådd kan något helt nytt i bästa fall uppstå, ty människan är ett mycket anpassningsbart djur.

Detta naturligtvis under förutsättning att inga svarta svanar kommer flygande och ställer prognosen på ända.

Men det är kanske bäst att ta allting från början.

Den svenske journalisten och chefredaktören på Klimatmagasinet Effekt, David Jonstad, hör till de kloka människor – tyvärr alldeles för få – som oroar sig för vart den nuvarande, i grunden ohållbara, samhällsutvecklingen håller på att leda. Istället för att deppa ihop eller leva i förnekelse (som de flesta av oss gör) har han valt att, som han själv uttrycker det, ”stiga ner i det mörka vatten som civilisationernas sammanbrott omger sig med”. Resultatet är boken Kollaps som på drygt 200 sidor försöker förklara vad som kommer att ske, varför det sker och hur vi alla kan förbereda oss, mentalt och praktiskt.

kriserna

Den industriella civilisationen som existerat i snart 300 år och numera behärskar planeten bärs upp av tre grundpelare: billig fossil energi, rovdrift på ekosystemen och en komplex ekonomi. Samtliga tre pelare vacklar nu: den så kallade oljetoppen (peak oil på engelska), som innebär att produktionen inte längre förmår hålla jämna steg med efterfrågan, har av allt att döma redan nåtts. Billig olja hör redan det förflutna till. Bilisternas klagosånger vid bensinmacken är bara en ouvertyr till den ekonomiska Götterdämmerung som stundar, ty globaliseringen bygger till en väsentlig del på att allt från superdatorer till fiskpinnar kan fraktas av och an över jordklotet till en låg kostnad. Och oljan är inte den enda råvara som når sin ”peak”: forskare varnar för att fosfortillgångarna håller på att gå samma väg som oljan. Brist på fosfor betyder brist på konstgödsel, och utan konstgödsel kollapsar industrijordbruket.

Jordens medeltemperatur har sedan år 1900 stigit med nästan en grad till följd av människans utsläpp av växthusgaser och åtminstone ytterligare en grads uppvärmning är redan intecknad, även om vi skulle upphöra att bränna olja och kol i morgon dag. Redan ett måttligt varmare klimat kommer att medföra en svår påfrestning för planeten. Två eller tre grader till får förödande konsekvenser (för den som närmare vill veta vad det skulle innebära rekommenderas Mark Lynas bok Sex grader).

Och den globala ekonomin skakas av ständiga kriser. Ekonomin liknar en skenande kärnreaktor. Operatörerna har inte längre fullständig kontroll över de komplexa processer som pågår, instrumenten går inte att lita på, temperaturen stiger, giftig ånga pyser ur trasiga ledningar: förr eller senare är en total härdsmälta oundviklig.

komplexiteten

Just komplexiteten är ett nyckelord i David Jonstads resonemang om den industriella civilisationens kollaps. Jonstad stöder sig långt på den amerikanska antropologen Joseph A Tainters banbrytande teori om komplexa samhällen som framläggs i boken The Collapse of Complex Societies från 1988.

Tainters teori går i korthet ut på att samhällen är till för att lösa problem. Med tiden blir samhällena allt mer socialt komplexa i takt med att de löser nya problem. I början ger samhällets investeringar i ökad komplexitet god avkastning som uppväger de ökade kostnaderna och den växande energiförbrukningen (ju mer invecklat ett samhälle är desto mer energi krävs för att underhålla det). Med tiden minskar dock vinsten av att investera i ny infrastruktur, större administrativa enheter och mer avancerad teknik. Eller för att uttrycka det mer konkret: genom konstbevattning kunde jordbrukarna öka sina skördar (det var en av hörnstenarna i den s.k. neolitiska revolutionen) men så småningom fann man att skördarna inte ökade längre hur många kilometer nya diken man än grävde.

Befolkningsökningen har hittills kunnat pareras någotsånär med hjälp av konstgödsel och industriella jordbruksmetoder, men till sist når vi en gräns där jorden helt enkelt inte förmår producera mer gröda. Oljeindustrin ger många exempel på industricivilisationens närmast ofattbara komplexitet; i teorin är det idag möjligt att borra efter olja i Arktis, men frågan är om utvinningen någonsin kan göras lönsam, eftersom kostnaderna blir astronomiska.

Komplexa samhällen ställer enorma krav på naturresurser. När resurserna utarmas kollapsar samhället – det är Tainters teori i ett nötskal, och han menar att romarriket, mayaimperiet och andra kulturer som genom historiens gång gått under bär syn för sägen. Romarriket var en jordbrukscivilisation, och det var när Rom förlorade sina kornbodar i Nordafrika som imperiets kollaps tog fart. Vår civilisation bygger på industri. Industrialismen uppstod först i 1700-talets England som en reaktion på en resurskris. Engelsmännen utlokaliserade råvaruproduktionen: fåren som gav ull till spinnerierna ersattes med bomull från Amerika och Indien och när den inhemska järnmalmen tröt vände man sig till Sverige. Men numera är jordens naturresurser i stort sett intecknade, vi har inte längre någonstans att gå för att för att få tag på ny bomull och malm. Och oljan, blodet i det globala systemets ådror, har börjat sina.

teknologimyten

David Jonstad avvisar kategoriskt tron på att ny teknologi kan fixa industricivilisationens problem. Fjärde generationens kärnkraft och elbilar kommer inte att ge oss outtömlig energi eller göra det möjligt för oss att transportera oss själva och våra varor som nu. Men de flesta framtidsprognoser bygger ju på att framtiden blir ungefär som i dag, fastän lite bättre. Vi fortsätter att bygga motorvägar där inga bilar kör och megaköpcentra som kommer att sakna kunder. Framgångssagan är en integrerad del av det moderna projektet: vi lärs att se problem som utmaningar, vilka kan lösas med fler och än mer komplicerade maskiner. Det har fungerat i snart trehundra år, så varför skulle det inte fungera i trehundra år till?

Jonstad menar att ju förr vi gör oss av med illusionen att ny teknik ska klara biffern, desto bättre rustade är vi inför den stundande kollapsen.

Det viktigaste är, om jag tolkar Jonstads resonemang rätt, att vi mentalt förbereder oss på att vår civilisation står inför en kollaps. Även om världen efter den industriella civilisationens fall sannolikt inte blir den förfärliga plats som utmålas i Cormac McCarthys dystopiska roman Vägen kommer våra livsbetingelser att genomgå djupa förändringar. Jonstad lånar i det här sammanhanget en term från ekologin: resiliens. Resiliens är ett mått på hur snabbt ett ekosystem återgår till sitt tidigare tillstånd efter att ha drabbats av en störning; begreppet kan också användas på samhällen. Vår nuvarande industricivilisation är inte särskilt resilient, och det kommer att förvärra kraschen.

Vi – eller snarare våra barnbarns barnbarn – tvingas högst antagligt att återgå till att leva i ett lågenergisamhälle, präglat av en allmän resursknapphet. De kommer att behöva tillgripa all sin uppfínningsrikedom och uppbåda sina intellektuella och känslomässiga resurser för att få den postindustriella världen att fungera.

Och det är här Jonstad blir optimistisk.

möjligheterna

Han menar att människan har förmågan att samarbeta. När vi råkar ut för katastrofer väljer de flesta av oss att i första hand försöka hjälpa varandra. Vi sätter egoismen i andra hand. Jonstad tar ett exempel från New Orleans efter orkanen Katarinas härjningar: mediabilden av plundrare och ligor som spred terror var i stort sett missvisande. Unga amerikanska män bröt sig visserligen in i köpcentra – men inte för att förse sig med varor för egen del utan istället för att skaffa juice till barn och täcken åt åldringar när den federala myndigheten FEMA svek orkanens offer. Några människor kommer säkert att sätta sina egna intressen främst – men det stora flertalet kommer att agera på ett annat sätt, tror Jonstad.

Kollaps är paradoxalt nog en bok som till slut ingjuter ett visst hopp. Därför tycker jag att ni ska läsa den. Jonstad hjälper oss att tänka i nya banor och får oss i bästa fall att inse att vårt nuvarande samhälle är ohållbart och dömt att gå under. Kollaps är en lättgänglig bok, Jonstad illustrerar sina teser med konkreta och slående liknelser. Och för den som vill gå vidare erbjuds en fyllig källförteckning.

Och till sist: hur var det nu med de där svarta svanarna som nämndes i inledningen?

Fåglarna har Jonstad hämtat ur den libanesisk-amerikanska essäisten Nassim Talebs bok The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable. På 1700-talet var europeiska vetenskapsmän övertygad om att alla svanar måste vara vita, eftersom de bara sett vita svanar. Så nådde européerna Australien och upptäckte att det inte stämde – i Australien fanns svarta svanar. Vi ser det vi helst vill se. Men vi måste också vara beredda på den högst osannolika möjligheten att svarta svanar plötsligt flyger framför näsan på oss.

Jonstad medger att hans förutsägelser kan kullkastas av en plötsligt uppdykande Cygnus atratus. Det är förstås inte helt otänkbart att utvecklingen gör en oväntad 90-graderssväng och den stora kollapsen kan undvikas. Eller att en meteorit slår ner på jorden och blåser ut allt högre liv.

Men som det nu är skulle jag inte satsa mina pengar på något plötsligt teknologiskt underverk – eller, för den delen, meteoriten.

Lars Sund

David Jonstad. Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Ordfront förlag, 2012.

2 kommentarer

Ekologi + Jämlikhet = Lokalism | Svensson 19 november, 2012 - 07:59

[…] mer: David Jonstad, SMP, ST, Fria, Ny Tid, GD, Arbetet, Sydsvenskan, Miljömag, DN, DT, HD, KB, KA, SVD, UNT, Supermiljöbloggen, EcoNews, […]

Reply
Kollaps som pocket « David Jonstad 18 december, 2012 - 13:03

[…] ”Jonstad hjälper oss att tänka i nya banor och får oss i bästa fall att inse att vårt nuvarande samhälle är ohållbart och dömt att gå under. Kollaps är en lättgänglig bok, Jonstad illustrerar sina teser med konkreta och slående liknelser.” Ny Tid […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.