FN:s säkerhetsråd, IMF, Nato, G20… I den nyliberala världen finns en komplex samling organ som egenmäktigt fattar viktiga beslut, utan att höra världens medborgare. Professor Nils Andersson granskar en internationell arena utan demokratisk legitimitet.
FN:s säkerhetsråd
Vid varje mellanstatlig kris eller vid dess utgång bildar världens stormakter en överstyrelse för att befästa sin auktoritet och påtvinga sitt herravälde.
Wienkongressen 1815 var det första stora multilaterala mötet med både krigförande och icke-krigförande stater. Alla europeiska stater var inbjudna men bara de ”fyra stora”: Österrike, Storbritannien, Preussen och Ryssland förhandlade och fattade beslut om hur Europas framtid skulle se ut.
Vid första världskrigets slut 1918 – som också markerade slutet på arvsdynastier i Europa – ritade Pariskonferensen om Europas karta. Målsättningen var att ”utveckla samarbetet mellan nationerna” och ”garantera dem fred och säkerhet”. Av 32 närvarande länder ansågs bara fem stater ha stormaktsstatus: Förenta Staterna, Frankrike, Storbritannien, Italien och Japan. Vid fördraget i Versailles bildade segrarna ”De fyras råd” och Japan uteslöts.
Konferensen i San Francisco 1945 samlade 50 delegationer representerande de stater som hade deklarerat krig mot Axelmakterna. De bildade Förenta Nationerna, en organisation ”grundad på jämställdhet och suveränitet bland alla fredliga stater och öppen för alla stater, både stora och små”. I konflikt mot dessa principer bildade stormakterna FN:s säkerhetsråd, där de ständiga medlemmarna Förenta Staterna, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina (då under Chiang Kai-shek) tillskansade sig vetorätt.
Dessa ”överstyrelser” har alla bildats som en följd av världskonflikter, där segrarna kunnat åberopa legitimitet. Detta använde Förenta Staterna, Sovjetunionen, Storbritannien och Kina som argument mot dem som motsatte sig vetorätten i en gemensam kommuniké under San Franciscokonferensen: ”På basen av de ständiga medlemmarnas stora ansvar och det rådande världsläget, kan man inte vänta sig att dessa uppfyller förpliktelsen att handla i så allvarliga angelägenheter som krig och säkerhet för att verkställa ett beslut som de inte omfattar”. Denna ”segrarens legitimitet” är inte baserad på internationell lagstiftning, utan är en följd av maktbalansen mellan länder.
Internationella valutafonden
Även många andra överstatliga organ saknar demokratisk legitimitet. I Internationella valutafonden IMF:s styrelse är medlemslandets kvotandel baserad på dess vikt i världsekonomin. Det avgör också landets finansiella bidrag till IMF liksom finansbidragets storlek vid en kris. Antalet röster i beslutsfattandet bestäms likaså av kvot-andelen. Det politiska beslutsfattandet i IMF styrs följaktligen av ländernas styrkeförhållanden i världsekonomin.
Sålunda har tio kapitalistiska västländer – Förenta staterna, Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Kanada, Nederländerna, Belgien och Spanien – mer än 50 procent av rösterna i Valutafonden. För kvalificerad majoritet krävs 85 procent. Med mer än 15 procent av rösterna kan Förenta Staterna (17,72 procent) och Europeiska Unionen (32,76 procent) blockera ett beslut.
Samtidigt har styrkeförhållandena i världsekonomin förändrats. Framväxande ekonomier har nödvändiggjort en modifierad beräkning av medlemsländernas kvotandelar. Men själva kvotandelssystemet förblir ojämlikt. Med en överföring på 6 procent av kvotandelarna från överrepresenterade (väst)länder till länder med dynamisk ekonomisk tillväxt anpassas systemet till realiteterna i den kapitalistiska världsekonomin. Systemets interna logik förblir däremot intakt. De länder som kommer att dra fördel av denna omfördelning är Kina, Ryssland, Brasilien och Indien, men också Sydkorea, Singapore, Turkiet och Mexiko. Europeiska Unionens länder tvingas avstå från två av sina platser i IMF:s förvaltningsråd.
(I januari 2012 har styrkeförhållandena reglerats i enlighet med de växande BRIC-ekonomierna. red.anm).
NATO
I kontrast till Säkerhetsrådets (säkerhets)politiska och IMF:s finanspolitiska globala roll är NATO visserligen världens mäktigaste militärallians, men i motsats till FN och IMF är den regional. NATO är en transatlantisk organisation och samtidigt en väpnad arm för den västliga marknadsekonomin. NATO är inte multilateral utan består snarare av samstämmiga stater med den strategiska målsättningen att projicera militär makt globalt. Sålunda gav säkerhetsrådet NATO mandat att ingripa militärt i Kosovo, Irak, Afghanistan och också i Libyen.
NATO har 28 medlemsstater men den avgörande militära makten har naturligtvis Förenta Staterna. År 2010 stod USA för 72,4 procent av NATO:s militärutgifter. Kommandokedjan vittnar om detta.
Det ligger i dessa övernationella organs natur att besluten fattas av och för dess medlemmar. Säkerhetsrådet, IMF och NATO bildades alla efter andra världskrigets slut. Men världen har förändrats radikalt sedan 1945, genom dekolonisering, imperiers upplösning, nyliberalismen och globaliseringen av världsekonomin samt genom ständigt återkommande ekonomiska kriser, Sovjetunionens sönderfall och en allt mer begränsad makt för nationalstater. Det blir alltså allt svårare för de traditionella imperialistiska makterna att styra världen. Därför har de funnit det nödvändigt att via nya grupperingar garantera den kapitalistiska världsordningen.
G6 – svar på en kris
1970-talets nykonservativa ekonomiska liberalism utgjorde den geostrategiska och ideologiska basen för en utveckling, som ledde från G6 till G20, mot mera informella ”överstyrelser”. För stormakterna har utvecklingen möjliggjort ekonomiska och finansiella beslut om tillskansning och exploatering av resurser med global omfattning. I denna fas av ”globaliserad kapitalism” blir ”överstyrelsernas” roll, vid sidan av att styra den nyliberala världsekonomin, också att vid behov ingripa militärt. Detta förstärker maktförskjutningen och ojämlikheten mellan nationer.
G8 och G20 avviker från både FN:s säkerhetsråd, där de ständiga medlemmarna har vetorätt, och från IMF, där de 187 medlemmarna har ett kvotandelssystem för att bestämma medlemsländernas inflytande. Likaså avviker G8 och G20 från NATO, där besluten fattas av den starkaste militärmakten. I G8 och motsvarande grupperingar av stormakter ignoreras mindre och fattigare nationer.
G6 bildades 1975 som ett svar på en kris. Det internationella valutasystemet hade spruckit, dollarns guldbindning upphörde och Bretton Woodsavtalets fasta valutakurser kollapsade samtidigt med den första oljechocken. Krisen markerade slutet på trettio år av kontinuerlig ekonomisk tillväxt.
G6 leddes av Frankrikes, Förenta Staternas, Storbritanniens, Italiens, Japans och Tysklands statschefer – nationer med ett imperialistiskt och kolonialt förflutet. Då Kanada anslöt sig bildades G7, vars huvudmålsättning, trots gruppens interna motsättningar, var att minska effekterna av valutafluktuationer och höga oljepriser på företagens vinstmarginaler. Bördan lades på löntagarna (genom minskad lönemassa och ökad arbetslöshet).
Vid en rad toppmöten – vid vilka FN förbigicks – iscensatte G7 förändringar i Valutafondens, Världsbankens, GATT:s (numera WTO:s) och OECD:s ekonomiska, finansiella och social politik. Under G7:s tredje toppmöte 1979 befäste gruppen sin roll som överstyrelse i en nyliberal ordning: ”Energibrist och höga oljepriser har orsakat en reell inkomstöverföring. /…/ Varje försök att kompensera dessa skador med en höjning av lönerna kan bara resultera i ökad inflation”, hette det i mötets slutkommuniké.
G8 och Ryssland
Skuldkrisen 1986, som skakade Argentina och flera asiatiska länder, öppnade sedan porten till en fri kapitalmarknad, fri handel och konkurrens – en politik som verkställdes av Valutafonden och Världsbanken. G7-länderna bedyrade att ”G7 inte baserade sig på någon specifik doktrin”.
När utvecklingsländer i syd 1988 sviktar under skuldbördan, prisar G7 marknadernas globalisering. Berlinmurens fall stärker deras förnöjsamhet och det talas om en ny världsordning och historiens slut. Men med nya kriser återkallades G7 till verkligheten och G7:s roll ifrågasattes alltmer. Demonstrationerna i Seattle och de världsomspännande sociala forumen vittnade om detta.
På 90-talet skedde en markant förskjutning i den globala balansen. Dittills hade målsättningen, inom ramen för G7, varit att via en gemensam politik påtvinga världen den nyliberala ekonomin och garantera säkerheten i det euro-atlantiska området. För att stöda ”Rysslands ekonomiska och finansiella övergång till en marknadsekonomi” erhöll Boris Jeltsin 1993 24 miljarder dollar – en hjälpaktion vars storlek bara överglänstes av Marshallplanen. Ryssland fick dessutom plats vid G7:s toppmöten. Det var viktigt att hålla Ryssland under uppsikt och att följa med hur den ekonomiska hjälpen användes. Även om Ryssland var svagare än tidigare, hade landet avsevärda naturresurser och dess integration i G7 hjälpte landet att anpassa sig till marknadsekonomin. För de sju stormakterna var det viktigt att Rysslands inträde i G7 skedde stegvis. 1997 antogs landet som (nästan) fullvärdig medlem och G7 blev G8.
För medlemmarna i G8 är den nyliberala ekonomin av ”universellt värde”, där målsättningen är att verka som ett forum för globaliserat beslutsfattande. Tillvällande sig FN:s roll, finns på G8:s agenda frågor om Mellanöstern, terrorism, spridning av kärnvapen, energi- och miljöpolitik, sysselsättning och arbete, pensioner, utbildning, internationell brottslighet och informationssamhället. Vid 1997 beslöt G8 att ”vidta nödvändiga åtgärder, såväl nationellt som internationellt, för att vid millennieskiftet styra integrationen och främja välstånd och fred i våra länder och överallt i världen”. Denna deklaration kan med fog tolkas så att G8-stormakterna illegitimt har påtagit sig en roll som ”världsregering”, utan internationellt bindande beslut och i konflikt med multilaterala principer. G8 stod visserligen för 67 procent av världens BNP 1997, men endast för 14,5 procent av världens befolkning.
Slutligen: varje stat har rätt att sluta fördrag med andra stater. Men ingen stat eller grupp av stater har legitimitet att vidta sådana åtgärder som globalt styr ekonomin, såsom i detta fall, i en nyliberal kapitalistisk riktning.
G20 och marnadsekonomin
Krigspolitik, ekonomiska kriser och de expanderande ekonomiernas frammarsch har ökat motsättningarna och ytterligare rubbat balansen i världsekonomin. De växande ekonomierna har alltmer ifrågasatt de traditionella imperialistiska och kapitalistiska stormakternas dominans och rättmätigt krävt inträde i den ekonomiska maktens centrum. G8-gruppens förmåga att styra utvecklingen av det internationella ekonomiska och finansiella systemet har därmed minskat och G20 skapades som ett samlat forum för industrialiserade länder och utvecklingsländer.
G20 anses nödvändigt för att minska motsättningar mellan center och periferi, för att stärka den ”internationella finansiella (nyliberala) arkitekturen” och integrera nya ekonomier på det globala och regionala planet. G8-länderna inlämmar med andra ord Kina, Indien, Syd-Korea, Indonesien, Saudi-Arabien, Australien, Sydafrika, Brasilien, Argentina, Mexiko och Turkiet i en organisation som ska konkurrera med FN. Även om EU redan är representerat av fem stater blir själva unionen också fullvärdig medlem av G20.
För att stärka intrycket att G20 kan ersätta FN och agera som garant för god styrning av marknadsekonomin deltar dessutom Valutafonden, Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO) i G20:s toppmöten.
Ett exempel på finansvärldens (G20:s) strävan att frånta FN dess befogenheter är FN:s G192-konferens 2009 (för alla medlemsstater) om den globala ekonomiska och finansiella krisen, där Stiglitzrapporten om kapitalismens största kris sedan 1930-talet diskuterades. Detta evenemang bojkottades av stormakterna och i stället för FN förordnades G20-gruppen ansvaret att vidta åtgärder enligt nyliberalt recept.
G20 har godkänt ändringen av Valutafondens kvotandelar. G20 (och G8) har bildats utan demokratisk eller medborgarkontroll. De har som övernationella organ påtvingat världen marknadsekonomins lagar. Lika illegitimt är det att politiska, ekonomiska, finansiella och militära beslut om miljön, krig och fred i världen, fattas i kabinettmöten bland överstyrelser och inte multilateralt. Detta skärper makthierarkin och ojämlikheten mellan nationer samtidigt som medborgarnas deltagande och yttranderätt beskärs.
För att legitimera G20 åberopas ofta att gruppen representerar 85 procent av världshandeln, två tredjedelar av världens befolkning och mer än 90 procent av världens BNP. Detta stämmer, men å andra sidan är det fråga om en maktbalans mellan stater, på samma sätt som det på det nationella planet finns en maktbalans mellan arbete och kapital. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter säger att ”alla människor föds fria och med samma rättigheter” och när det gäller nationer är ”stora och små nationer … jämlika”. Denna fundamentala princip innebär att ingen stat eller statsgrupp på basen av sin politiska, ekonomiska, demografiska eller militära makt har rätt att bilda en ”världsregering” och utestänga små eller fattiga stater.
Det faktum att blivande ekonomiska stormakter ingår i G20 innebär inte att gruppen är mer demokratisk. Ingen medlemsstat har fått mandat från utomstående länder. Historien lär oss att stormakter i alla tider försvarat sina egna regionala och globala intressen och det står inte i samklang med en jämlik världsordning. För en sådan krävs respekt för multilateralism.
I en diskussion med Dominique Paillé, som tidigare var UMP:s (president Sarkozys parti) talesman, underströk jag att Indien inte kunde förväntas försvara Bhutans intressen, Sydafrika inte Nigers och Brasilien inte Paraguays intressen. De försvarar sina egna intressen i egenskap av regionala (stor)makter. Paillé svarade: Ja, men vilken betydelse har Bhutan, Niger eller Paraguay? Det är denna världsuppfattning som vi förnekar.
Att forma historien, snarare än att underkasta sig den, utgör basen för all social och folklig politisk kamp. Dagens relationer mellan nationer kan göras mera demokratiska endast genom nationell demokratisk utveckling och genom att nationella folkrörelser knyts samman på det internationella planet. Att fördöma G8:s och G20:s illegitimitet är att kämpa för en världsordning där stormakterna inte kan fatta beslut om världens och mänsklighetens framtid mellan sig och för sig, utan någon som helst demokratisk kontroll.
FN mot överstyrelserna
Genom att basera sitt handlande på vissa allmänna principer kan världen och våra samhällen motsätta sig överstyrelsernas förmyndarskap. Som den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna bekräftar ”föds alla människor fria och med samma rättigheter” och FN-stadgan stipulerar ”jämlikhet mellan stora och små nationer”. Denna proklamation, gjord efter två världskrig, om folkens likställdhet i rätt och dignitet bör styra Förenta Nationernas handlande.
För att främja en multilateral, mera demokratisk värld bör Förenta Nationerna vara centrum för relationer mellan världens länder. Detta oberoende av att man med hänsyn till FN:s nuvarande image och brister kan ifrågasätta dess lämplighet som centrum för en multilateral och demokratisk världsordning.
Varför då FN? Därför att nya beslutscentrum utanför FN och organisationens marginalisering favoriserar ett styre som ytterligare gynnar stormakterna och den nyliberala ekonomins intressen. För alla ”realister” är den bästa av alla världar en värld som är baserad på bilaterala möten, i vilka den starkares – överstyrelsernas – ord gäller och där deltagarna kamratligt fattar beslut mellan sig och för sig. Om denna väg följs blir resultatet att länder och folk överlämnar sitt öde till nuvarande och framtida stormakters godtycke.
Varför FN? Därför att historien ger FN legitimitet. Först efter två världskrig blev det möjligt att bilda Förenta Nationerna. Organisationen uttrycker och symboliserar folkens strävan att aldrig återuppleva världskrigens fasor. Överstyrelserna kan inte göra detta.
Varför FN? Därför att organisationen har sin grund i värden som är universella. Ingressen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna talar för att skydda framtida generationer från krigens fasor, försvara de mänskliga rättigheterna, bekräfta jämlikheten mellan nationer, respektera internationell lag, befrämja sociala framsteg, förbättra levnadsförhållandena i större frihet och skapa förutsättningar för en rättvis värld. Den allmänna förklaringen nämner inget om nödvändigheten att skydda jorden och dess miljö. Idag kan miljöhotet inte längre ignoreras, även om det efter andra världskriget inte uppfattades som brådskande. Ingen överstyrelse är grundad på basen av ovanstående principer.
Ett demokratiskt FN
Att sätta FN, trots dess brister, i centrum för systemet för internationella relationer mellan nationer betyder inte att organisationen blir en ”världsregering”. I stället bör FN som universell organisation bli ett forum för multilateral debatt och beslutsfattande om mänsklighetens nutid och framtid. I en globaliserad värld kan endast globala lösningar befrämja folkens frigörelse. Bara FN:s 192 medlemsstater har legitimitet att definiera målsättningar och program som står i samklang med dagens utmaningar, hot och strävanden – det må vara fråga om krig eller fred, modeller för nationell utveckling, miljö, hälsa, svält, handel och internationella finanser, kärnkraft och -vapen, jämlikhet mellan könen, internationell rätt, arbetares rättigheter, utbildning, respekt för kulturella olikheter, demokrati etc.
I dag finns i FN-systemet ett politiskt världssamhälle som medborgarna upplever som abstrakt och svårförståeligt. Hur ska man kunna skilja mellan G20, IMF, WTO, OECD, för att inte tala om FAO, Unicef, Unfpa, med flera? Det är nödvändigt att göra demokratins röster och uttrycksmöjligheter hörda i systemet för internationella relationer, i synnerhet då en globaliserad värld innebär en risk för att man från statlig totalitarism övergår till ett ekonomiskt-totalitärt världssystem.
Det är därför nödvändigt att demokratisera FN:s strukturer och funktionssätt. Medborgarnas röst måste höras då beslut fattas övernationellt eller av grupper av stater. Nya demokratiska former för maktutövning på det globala planet måste utarbetas och dessa kommer att avvika från dagens så kallade folkrepresentation. Medborgarna måste förse sig med någon form av representation och tillskansa sig inflytande över beslutsfattandet i de maktcentra som idag utövar ekonomisk och finansiell politik, besluter om krig, lägger beslag på naturresurser och utgör ett hot mot jordens framtid.
FN upplevde efter det kalla krigets bipolaritet mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen och före USA:s unipolära hegemoni efter Berlinmurens fall, en period av tri-polaritet, då den alliansfria rörelsen var aktiv. Detta exempel är värt att begrunda. Om Asiens, Afrikas och Latinamerikas folk genom 77 gruppen (de alliansfria) rubbade maktbalansen i FN och spelade en avgörande roll i dekoloniseringsprocessen – varför kunde de inte idag när miljöproblemet är planetärt mobilisera ett ekologiskt Bandung (den alliansfria rörelsens första möte 1955 i Bandung, Indonesien övers.anm.).
En majoritet (116) av FN:s medlemsstater har ratificerat eller skrivit under regionala avtal för nedrustning av kärnvapen. En annan möjlighet är därför att dessa stater, som skall stödas av folklig påtryckning, bildar en homogen grupp som aktivt verkar för global nedrustning. En sammanlänkning av medborgarrörelser med alternativa statliga initiativ, liksom den i Cochabamba om klimatproblemet, öppnar nya perspektiv.
Världens folk måste politiskt ta över Förenta Nationerna och, mera allmänt, systemet för internationella relationer. Ett sådant övertagande är ett absolut villkor för frigörelsen av FN från stormaktspolitiken och den nyliberala ideologins hegemoni. En politisk debatt är nödvändig för att göra multilateralismen gällande som grund för internationella relationer. Inför globaliserad maktutövning har splittrade krav ingen som helst effekt. Man måste kunna skapa allianser, både lokalt och globalt, som bildar enheter med olika miljöpolitiska, sociala, humanitära och demokratiska krav.
En Global stat
Är detta utopiskt? Det sägs ofta att FN är en produkt av medlemsstaterna som bildar organisationen eller, mera exakt, en produkt av deras regeringar. Det är vi som väljer våra regeringar. Det är därför både vår rättighet och plikt att handla när det gäller deras politik i de internationella organisationerna.
Som den franska filosofen Jacques Bidet har analyserat saken: ”Globaliseringen är en irreversibel historisk tendens, från stadsstater till imperier, från havsexpeditioner till kolonial erövring, från nykolonialism till globalisering av världens marknader och finanser. Globaliseringen följer sin egen logik, bortom allt inflytande från dem som inspirerat den och leder till uppkomsten av en sorts global stat”.
För första gången i historien står vi inför nödvändigheten att föreställa oss, utforska och konkretisera demokratiska uttrycksformer på en nivå som inte längre är enbart lokal och nationell, utan också global. Hur ge världens människor rätten att uttrycka sig – vilket de hittills alltid har förvägrats – på det internationella planet? Detta är en fråga som vi måste besvara. Det sägs ofta att folken bara ställer frågor om problem som de kan lösa. Dessa är frågor som ställs oss om problem som vi bör lösa.
Nils Andersson
Övers: Torkel Alfthan
Kai Lindros, som deltog i Attacs sommarmöte i Freiburg i augusti 2011, har redigerat texten, som han fick av Nils Andersson efter dennes framförande vid sessionen ”Introduction to the word institutions under the focus of democratic issues”.
Nils Andersson bor och verkar i Frankrike där han bland mycket annat även är koordinator för ATTAC:s bokprojekt ”Un autre ONU pour un autre monde”.
