George Valentin (Jean Dujardin) är en stumfilmsstjärna i 20-talets Hollywood. Både pressen och publiken älskar honom. I och med talfilmernas frammarsch blir artisten avpolletterad. Hans stolthet och oförmåga att bryta med stumfilmstraditionen hindrar honom från att gå vidare med sitt liv.
Snart avlöser före detta statisten Peppy Miller (Bérénice Bejo) honom på bioaffischerna. Ironiskt nog var det George som en gång bidrog till Millers uppgång. Han hittade på ett varumärke åt henne, en skönhetsfläck vid ena mungipan.
Efter en misslyckad debut som regissör har George kvar bara sin tappra hund (terriern Uggie i en fantastisk biroll) och några gamla, obehövliga filmrullar. Föga vet han att den raska, glatt leende Miller i smyg är förälskad i honom.
The Artist för tankarna till Billy Wilders noir-klassiker Sunset Boulevard. De båda filmerna tangerar ämnet ”konstens villkor”, dock på olika sätt. Medan Wilder fokuserar på narcissism och törst efter bekräftelse berättar fransmannen Michel Hazanavicius om en sympatisk, osofistikerad man som är ute efter kärlek – utan att själv vara medveten om det.
Element av stumfilm lever på vita duken än idag (t.ex. i Mr Bean-filmerna), men att göra en stum svartvit långfilm i våra dagar kräver kurage. Hazanavicius och hans team bjuder på ett regelrätt fyrverkeri av dans och musik, nostalgiska referenser och igenkännliga gestalter. The Artist är ett stundom artificiellt och konventionellt alster, men vilken filmvän kan stå emot en sådan eloge till filmkonsten?
Filmens historia levandegörs inför våra ögon. Än skymtar här Fritz Langs expressionism, än ser vi glimtar av Orson Welles estetik. Malcolm McDowell, själv ett stycke filmhistoria (se Stanley Kubricks A Clockwork Orange) gör ett cameoframträdande. John Goodman gör en fin insats som filmproducent, en tidlös gestalt. James Cromwell lyser i rollen som en trofast betjänt.
Prisbelönte Dujardin är som skapt för att spela en stumfilmsstjärna. Vi vill att denne vilsekomne, charmige, lite fånige man ska finna lyckan. Den jämt grimaserande Bejo kan upplevas som tröttsam, men som en arketyp – som flapper girl från 20-talet är hon mycket effektiv.
Vissa recensenter menar att The Artist har en djupare dimension, att filmen är en metafor för vår värld som rasar samman. Själv såg jag The Artist som läcker underhållning, en skickligt stiliserad mainstreamprodukt. De frekventa hänvisningarna till temat tiga/tala upplevs först som eleganta, men sedan som lite väl närgångna. Några moment berör på djupet: scenerna där hunden är med, men också episoden då den halvdöde George ligger och kramar en filmrulle.
Zinaida Lindén
The Artist. Regi och manus: Michel Hazanavicius. Foto: Guillaume Schiffman. Musik: Ludovic Bource. I rollerna: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell. Frankrike. 2011. Dramakomedi. Stum, svartvit. 100 min.
