Vad kommer mina barn att minnas av sin barndom? Det finns dagar då jag inte vågar ställa mig den frågan. Som i dag. När hundvalpen kissat på golvet och jag morrande tvingar den som borde ha gått ut med den att torka upp. När en annan vägrar ta lakanen till tvättkorgen och jag vräker ner allt som finns på sängen i en hög på golvet. Har en helsikes massa jag måste få färdigt, och ingen låter mig jobba ifred!!! Barnen glider undan och gör miner, och jag försvinner muttrande ut i tvättstugan.

Vad är häxmammor gjorda av? Jag tror att de är gjorda av utmattning, stress och brist. Men ingen kommer att höra på det örat den dagen något av mina barn vill berätta om hur det ”verkligen” var. Tiden kommer att ge dem tolkningsföreträdet och mina förklaringar kommer bara att låta ihåliga.

Allt det här hinner jag tänka jag medan jag läser Felicia Feldts roman om hur hon växte upp som dotter till Anna Wahlgren, som nu till somligas illa dolda förtjusning visar sig ha varit en lösaktig och supig monstermamma. Feldts bok innehåller skakande scener och det är givet att dottern har rätt att vara rasande. Däremot kan jag inte hjälpa att jag tycker diskussionen kring den här boken alltför lättvindigt har hakat på det skandalösa. Det hela antar samma dramaturgi som ett mediadrev; den fläckfria visar sig vara lastbar, auktoriteten ska ned från sin piedestal.

Men vad för slags auktoritet är Wahlgren egentligen? Hon är inte professionell barnskötare utan författare och har haft en familj att försörja med sitt skrivande. Barnaboken blev en försäljningssuccé – en som säkerligen var nödvändig för att hålla storfamiljen flytande – men Wahlgren har också skrivit mycket annat. Som den underbart roliga I kärlekens namn, där det på ett mycket 70-talistsikt sätt knullas och ångestas och dricks whisky, och där en av älskarna slår både köket och vardagsrummet i småbitar medan en unge storögt betraktar förödelsen och resten sussar sött i rummen bredvid.

O tempora o mores – i dag skulle det snarast vara läge för en barnskyddsanmälan. Att vi nu läser en Felicia Feldt handlar nämligen inte minst om att tiderna förändrats och att vi några decennier senare är mycket mindre benägna att se drickande, rumlande och tumlande i sänghalmen som något annat än patologiska missbrukarbeteenden. Jag tänker på två andra böcker som jag läste ungefär vid tiden för min wahlgrenperiod: Suzanne Bröggers Crème Fraiche och Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa. Också där hör en viss sorts utlevelse till det feministiska projektet, medan en kärnfamilj med tillhörande städat hemliv uppfattades som borgerlig på gränsen till reaktionär.

Sen kan man naturligtvis nysta ur en annan ända och jämföra Feldts flippade flerbarnsmorsa med andra dito inom den nya svenska autofiktionen, t.ex. Kristian Lundbergs utfattiga och psykotiska mamma i Yarden och Unni Drougges halvalkoholiserade såskopp i Boven i mitt drama kallas kärlek. De här böckerna beskriver med hjärtskärande tydlighet hur barnen till en ensamförsörjande flerbarnsmamma växer upp i förlängningen av hennes ensamhet och desperation. Är det en överraskning att de här barnen belastas hårt? Är det en överraskning att de får sår och blånader i själen? Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vill vi hjälpa de små feliciorna omkring oss måste vi börja med att stöda deras mammor.

1 kommentar

Ida 23 mars, 2012 - 12:00

Skrev en liten blogg om Hop Lop-föräldrar och annat. Kanske passar här…

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.