Den finländska gruvboomen är ett faktum, men vad innebär den egentligen för vår natur? Konstnären och miljöaktivisten Angela Oker-Blom gjorde en resa till Lappland, träffade bekymrade turistföretagare och pratade med kritiska forskare.
I statsminister Jyrki Katainens regeringsprogram från 22 juni 2011 kan man läsa följande:
”Miljön ska överlämnas i bättre skick till de kommande generationerna. Finland ska bli ett föregångsland när det gäller att värna om naturens mångfald och bekämpa klimatförändringen. Regeringen har som mål att det framtida Finland ska vara ett koldioxidneutralt samhälle, att Finland ska bli det ledande landet på miljöteknik och att Finland ska utvecklas till världens mest miljömedvetna nation.”
En prioriterad uppgift för vår nuvarande regering är med andra ord att värna om miljön. Men hur går det när miljö och gruvdrift står på kollisionskurs?
Mineralstrategi
Regeringen har aktivt drivit gruvindustrins intressen sedan början av 2000-talet.
Finlands Mineralstrategi utarbetades år 2010 på uppdrag av ministerarbetsgruppen för klimat- och energipolitik. Arbets- och näringsministeriet utsåg Geologiska forskningscentralen att leda beredningsprocessen.
Framtidsvisionen är att Finland år 2050 är en global föregångare inom hållbart utnyttjande av mineraler och mineralbranschen en av stöttepelarna för samhällsekonomin. Kompetens inom mineralbranschen skall främja en globalt sett resurseffektiv och ansvarsfull mineralekonomi och skapa förutsättningar för en global affärsverksamhet.
Den snabbt växande gruvboomen och regeringens miljömål är svåra att förena.
Gruvdrift är en av de mest energiintensiva och förorenande verksamheter som existerar. Om gruvindustrin överlag tampas med miljöproblem är utvinningen av uran extra problematisk. Exempel på olika håll i världen visar på massiva miljökonsekvenser och de flesta urangruvor i Europa har stängts på grund av miljöproblem.
Undersökningstillstånd för malmer, som givits till utländska och inhemska bolag i Finland omfattar 12 000 kvadratkilometer. Inmutningarna ligger som ett lapptäcke över stora delar av vårt land. Karelen, Kuusamo och Lappland är eftertraktade områden och mål för intensiv mineralprospektering. Nya gruvor står i beråd att öppnas.
Uran och guld
I Finland gäller inmutningarna främst guld, koppar, nickel och andra metaller, men i det dolda pågår en rusch efter uran.
”Uran är det moderna Midasmineralet som bländar de äventyrslystna mineralletarna av idag på samma sätt som guld lockade deras far- och morföräldrar”, skrev författaren och historikern Francis Patrick Clune 1957.
I dag har jakten intensifierats.
Dragon Mining från Australien är ett av ca tio bolag som har intresse av fyndigheterna i Kuusamo. År 2003 köpte bolaget Polar Minig Ab av Outokumpu. Outokumpu hade samma år knippat ihop sina mineraltillgångar, inmutningar och gruvtillstånd i Polar Mining Ab enkom för att sälja.
Ett av bolagets gruvtillstånd för guld ligger i Juomansuo, Kuusamo, på gränsen till Oulanka nationalpark. De närmaste inmutningarna snuddar vid Ruka skidcentrum.
Speciellt för området är att guldet i marken förekommer inbäddat i eller på ytan av urankorn. Det kan inte brytas utan att man samtidigt tar upp uranet. Halterna är ställvis mycket höga.
Ett helgerån
Oulanka nationalpark strax nedanom polcirkeln hör till det nordliga barrskogsbältet. Området är unikt med lundar, våtmarker, torvmossar, myrar, kärr och extremt sällsynta kalkkällor och -tjärnar. Fuktbärande Vitahavsvindar skapar makalösa tjocka mosstäcken. Relikväxter och endemiska arter frodas.
Hemligheten är den kalkhaltiga berggrunden, höjdskillnaderna, det geografiska läget och de omväxlande markförhållanden. Klara sjöar, vattendrag och älvar med fria, vilda forsar strömmar genom bergiga ravinlandskap.
Blotta tanken på en guld- och urangruva gränsande till Oulanka nationalpark, vid stranden av Oulanka och Kitka älvar, är ett helgerån.
– För oss betyder naturen allt, säger Jouko Kämäräinen, ordförande för Ruka-Kuusamo turistförening.
– Vi följer lagar, bestämmelser och förordningar i vår verksamhet. Många av oss som arbetar inom turism, ekologisk odling, fiskeri- och naturnäringar förvånar oss över att det finns en näringsgren, gruvdriften, som enbart behöver ta hänsyn till om verksamheten är ekonomiskt lönsam eller inte.
Dragon Minings rykte är inte fläckfritt. Bolaget kan via Mono Minerals, Esmeralda Minerals (sedermera Eurogold) och Aurul (sedermera Transgold) kopplas till Europas största miljökatastrof – cyanidutsläppet i guldgruvan i Baia Mare i Rumänien år 2000. Det är ingen fjäder i hatten för Dragon Mining, som försäkrar att en guld- och urangruva med sluten vattencirkulation inte förorenar miljön i ett område där tre vattendrag har sitt avrinningsområde.
Fallet Talvivaara
Frågan är vilken trovärdighet miljövänlig gruvindustri har.
Talvivaara nickelgruva har blivit ett varnande exempel. Fartblindheten som präglat planeringen, miljökonsekvensbedömningen och tillståndsförfarandet är ett uppenbart faktum. Framgångssagan har förbytts i en miljömardröm.
Talvivaara ligger på en vattendelare, som är avrinningsområde för Ule älv och Vuoksen. Efter tre års verksamhet kan föroreningar från gruvdriften mätas i Savolax på 110 kilometers avstånd. Härifrån är det 50 kilometer till Kallavesi. I andra riktningen har sulfat- och nitratutsläpp förorenat tre sjöar och kan redan registreras i Jormasjärvi med utlopp i Nuasjärvi och Ule träsk.
De lokala miljömyndigheterna (Närings- trafik- och miljöcentralen ELY) medger att de varken haft tillräckligt tid, kapacitet eller kunnande för att klarlägga effekterna av biourlakningsmetoden som används för att utvinna nickel. Talvivaara marknadsförde däremot metoden för kommunledningen och ortsbor som ett miljövänligt alternativ. All skadeverkan skulle begränsas till gruvområdet. De enorma mängder kemikalier som används i processen kom som en fullständig överraskning.
I början av 2011 ingick Talvivaara ett avtal om 60 miljoner dollar med världens största uranproducent, kanadensiska Cameco.
Mawson Resources Ltd, som köpte upp franska kärnkraftsjätten Arevas inmutningar, är ett annat kanadensiskt bolag, som prospekterar i Romppas, Övertorneå. Michael Hudson, vd för Mawson, kommenterade Camecos inträde på den finska marknaden: ”… ett avgörande beslut för den skandinaviska uranproduktionen som i hög grad befäster Mawsons position som ledande uranprospekterare i regionen.”
Tidningen Greenleader Equities i Australien, spådde att ”Dragon Minings public-relations-arbete i Kuusamo kommer att underlättas betydligt om Talvivaara erhåller tillstånd att exportera uran.”
Den 1 mars i år godkände statsrådet Talvivaaras ansökan att tillvarata uran med förevändningen att det är bättre för miljön att ta tillvara än lämna uranet i bassängerna för gipsslam. Med en produktion på 350–500 ton uran/år blir Talvivaara, som genom ett trollslag, Europas största urangruva – utan att någonsin ha behövt redovisa för eller debattera uranets miljöpåverkan.
Tillståndet gäller endast det lokala uran som utvinns i gruvan. Trots det är risken stor att uran som bryts som en biprodukt i andra gruvor på sikt förs till Talvivaara för vidarebehandling till yellow cake (uranoxider som kan anrikas till uranbränsle).
Vilseledande bild
Mika Flöjt är forskare i miljö- och energipolitik vid Nordiska institutet för miljö- och minoritetsrätt, vid Arktiska centret i Rovaniemi. Han har sedan 2006 försökt fästa uppmärksamhet vid att det finns gruvor i Finland med tillstånd att bryta andra mineraler, där det dessutom förekommer rikliga mängder uran.
– När man vill driva igenom tillstånd undanhåller man viktiga fakta. Det leder till att invånarna och kommunpolitikerna inte har tillräcklig information när besluten fattas. Senare, när problemen dyker upp är det för sent. Områden med förutsättningar för gruvprojekt ligger ofta avlägset. Bebyggelsen är gles och arbetslösheten stor.
Han kritiserar myndigheterna:
– Kärnkraftsbolag och gruvbolag, bistådda av Arbets- och näringslivsministeriets ämbetsmän och Strålsäkerhetscentralen, säljer en vilseledande bild. Detta gäller både farorna med uran i gruvdriften och kärnkraftens radioaktiva utsläpp. Man förringar problem när gränsvärden som gäller för uran och andra radioaktiva ämnen tvärtom borde skärpas. Kärnkraften är inte utsläppsfri. Giftiga radioaktiva nuklider frigörs i de olika produktionsleden och hamnar i luften, grundvattnet och vattendrag där de anrikas i näringskedjan.
De som går ut med kritik skräms till tystnad eller stämplas som icke-trovärdiga – oberoende om de är professorer eller forskare.
Allvarligare
än i Frankrike
Esko Ruokola, ledande expert på övervakning av kärnavfall och kärnmaterial på Strålsäkerhetscentralen säger i en intervju i augusti 2010:
– Malmen i Talvivaara innehåller uran, men halten är låg. Riktig uranmalm är 100 gånger radioaktivare.
Sådan ”riktig uranmalm” förekommer i Kuusamo, Sokli, Övertorneå, Salla, Sodankylä och på talrika andra platser och bör följaktligen behandlas öppet och ärligt i de miljökonsekvensbedömningar som redan är aktuella på många orter.
När man dessutom vet att uran och urandöttrarna löser sig lättare i det mjuka koldioxid- och karbonathaltiga vattnet som är karakteristiskt för Norden, måste extra försiktighetsåtgärder vidtas.
Den finska naturens känslighet framhölls också av den franska miljöjuristen Antoine Gatet som 2006 reste runt i Finland för att berätta om uranavfalls- och miljöproblemen i Arevas numera stängda urangruvor i Limousin.
– I Finland skulle följderna bli ännu allvarligare. Myriaderna av vattenleder, sjöar, kärr, mossar och myrar i kombination med rikligt snöfall och årliga översvämningar på vår och höst gör uranbrytning till ett djävulskt hasardspel.
Ett uttalande som nästan helt förtigits i pressen gjordes av WHO:s generalsekreterare Margareth Chan i maj 2011, efter kärnkraftsolyckan i Fukushima: ”All radioaktiv strålning är skadlig. Ingen trygg undre gräns existerar.” Det som gör uttalandet så betydelsefullt är att WHO hittills hindrats att uttala sig kritiskt om radioaktiv strålning på grund av avtalet som ingicks med IAEA (International Agency For Atomic Energy) år 1959.
På andra håll i världen erkänns konflikten mellan uranbrytning och andra näringsgrenar. I januari i år utlyste president Obama ett 20 års förbud för all uranprospektering och -inmutning på ett över 4 000 kvadratkilometer stort område utanför Grand Canyon National Park. Längre förbud än så tillåter inte den amerikanska lagen.
Oulanka nationalpark, norra Kuusamo och södra Salla äger alla de naturvärden som avses i regeringsprogrammets skyddsåtgärder för utrotningshotade biotoper, arter och vattendrag. Totalförbud mot uranbrytning i den oersättliga och värdefulla miljön är den enda moraliskt följdriktiga åtgärden.
”Brott mot rättsstaten”
Mika Flöjt och hans far Lasse Flöjt har forskat i Talvivaaras tillkomst och historia. Skriften Kysymyksiä Talvivaarasta är en detaljrik beskrivning av gruvans tillståndsprocesser och byråkratins orwellska svängar, baserad på offentliga dokument. Det centrala budskapet är att Talvivaara medvetet vilselett ortsbor, miljögranskare och lokala beslutsfattare. Författarna anser att det är ett brott mot rättsstatens grundprinciper att man inte nämnde uran i miljökonsekvensbedömningen när det ursprungliga gruvtillståndet ansöktes.
Både gruvbolaget och myndigheterna visste om uranförekomsten från första början, säger de.
– Undersökningarna i området på 70- och 80-talet finansierades med statliga medel. Uranet i Talvivaara nämndes så tidigt som 1981 i IAEA:s och OECD:s statistik över urantillgångar.
Lasse Flöjt, som är ingenjör, oroar sig för grunden under de 8 meter höga primär- och sekundärhögarna där urlakningen sker.
– Markens beskaffenhet var aldrig föremål för någon miljökonsekvensbedömning, innan den täcktes av ett 30 centimeter tjockt skyddslager, 2 millimeter tjock HDPE-plastfilm, geomembran och ytterligare 30 centimeter skyddslager. De tunga högarna med krossad mineralsten sprayas därefter med starka kemikalier och vatten för att få igång bakterieverksamheten.
– Till och med avskälpningsplatser har strängare miljökrav än Talvivaara.
Författarna är skeptiska till den nyutkomna handboken för bästa miljöpraxis vid gruvdrift. Trots att det står Finlands Miljöcentral på titelbladet har pamfletten starka kopplingar till gruvintressen, säger de. Stränga krav på ändamålsenliga reningsverk för gruvvatten är det minsta man kan begära, säger Lasse Flöjt.
Nej från turismen
De fem största turistföretagarna i Kuusamo är eniga: Turistnäring och gruvdrift går inte att förena. Någondera måste vika undan.
Miia Porkkala, vd för Rukakeskus, tycker inte att gruvdrift lämpar sig som granne till turistcentret.
– Risken är för stor. Uranet är en tröskelfråga. Det är vattenlösligt och hotar därför både vattendragen och vår image som ren ödemarksbygd. Dragon Mining har meddelat att de tar tillvara uranet om en guldgruva öppnas i Kuusamo.
Turismen erbjuder redan nu dubbelt fler arbetsplatser än gruvdriften lockar med och under de två senaste åren har Ruka gjort över 20 nyanställningar per år.
En turistföretagare, som vill vara anonym, beskriver läget som ett utdraget ställningskrig.
– Gång på gång samlar vi trupperna till avvärjningsstrid. Ingen orkar med det i längden. Får vi bort en aktör kommer vips ett nytt bolag och mutar in samma område. Så gick det i Hautajärvi i södra Salla. Det blev polissak och bolaget Agricola Resources gick miste om sin inmutningsrätt när det kom fram att de inte bara provborrat utan också gjort en grundlig utredning av resultaten – allt utan minsta tillstånd. Nu har ett nytt bolag övertagit Energy Ridge, som de kallar området.
Anneli Jäkäläniemi är forskningsprofessor på Forststyrelsen:
– Det är straffbart att förstöra eller degradera växtplatser för många av de sällsynta och utrotningshotade växterna och biotoperna som funnit fristad i området.
Forststyrelsen och Markägarnas förbund hör till dem som kräver miljonersättningar av Talvivaara gruvbolag för mark och fastigheter som tappat värde.
Nyckelfrågan är vem som övervakar den enskilda individens intressen och ser till att irreversibla miljöskador inte inträffar. Händerna verkar vara bundna till och med på Miljöministeriet som bedömt riskerna för eventuella skador av provbrytning och -anrikning av uranmal utgående från den så kallade Urakka-rapporten. Den är gjord av Geologiska forskningscentralen och Strålsäkerhetscentralen. Båda drar nytta av eventuell gruvverksamhet. Är de jäviga?
Elycentralerna och övriga involverade myndigheter lyder under Arbets- och näringsministeriet, antingen direkt eller indirekt.
Ett klagomål, undertecknat av 28 föreningar och privatpersoner från Sotkamo och norra Savolax, har nyligen lämnats till Justitieministern. Besväret gäller övervakningen av Talvivaara nickelgruva.
Uranproduktion
• Uran är ett grundämne som är giftigt i mycket små mängder och brytningen av uran är förenad med stora problem
• 1 ton uranoxid skapar 27 ton koldioxidutsläpp
• 1 ton uranoxid ger upphov till 2 400 ton radioaktiv avfallssten
• Uranet i naturen sönderfaller hela tiden naturligt och bildar sönderfallsprodukter i en lång kedja. Slutprodukten är stabilt bly.
• Den viktigaste mellanprodukten är radium som ger upphov till huvuddelen av strålningen i uranmalm. När radium sönderfaller bildas bl.a. radon, en radioaktiv gas.
• Restprodukter från uranbrytning innehåller radium och andra sönderfallsprodukter och avger radongas.
• En karta över inmutningar, undersöknings- och gruvtillstånd i Finland hittas på http://geomaps2.gtk.fi/tukes
text&foto Angela Oker-Blom
