Vi kastas på de första sidorna av Oya Baydars roman Förlorade ord in i en skottlossning på en myllrande busstation i Ankara i det samtida Turkiet. Den omtyckta och åldrande författaren Ömer Eren blir i en nyckelscen vittne till ett våldsamt terrordåd. Han ser en gravid kvinna bli skjuten i buken och mista sitt barn, och han ser en ung man vid kvinnans sida. Det visar sig att paret är kurder som försöker undkomma kvinnans familj som vill mörda henne för att försvara släktens heder. Ömer, som i sin desillusion som åldrande författare är på jakt efter en ny mening med sitt liv, besluter sig i all hast för att följa med paret tillbaka till de karga bergstrakter som de har kommit från. Han ringer sin fru Elif och berättar att han tänker ”åka österut”, något som man senare i berättelsen förstår har en speciell innebörd för dem båda. Kanske kan Ömer där i öst äntligen hitta de nya ord han så desperat behöver för att kunna skriva lika bra som han en gång gjorde.
I en annan nyckelscen i början av boken får vi ta del av en situation där Ömer tillsammans med Elif och deras son Deniz tillbringar några dagar på en enslig ö utanför Norges kust, en plats som inhyser en gammal byggnad som kallas Djävulens slott. På ön träffar de en märklig gammal tysk som påstår sig vara en gammal soldat som deserterat från kriget. Mannen irriterar sig över alla världens okända soldater, och själv vill han bli betraktad som en okänd desertör. Den flykt som är desertörens kommer småningom att få representera en flykt som inte bara gäller krig och fred, utan som snarare gäller själva livet.
Också Ömer och Elif befinner sig på flykt, på olika sätt. Ömer tampas med sin roll som uppburen författare, en roll som han alltmer vantrivs med. Elif är framgångsrik forskare och vetenskapskvinna som varje gång hon sticker en spruta i en mus eller råtta tvingas inse att också de är levande. Att också hon tar livet av varelser trots att hon anser sig ha enbart goda uppsåt.
Också Deniz flyr, och det är just i berättelsen om familjens son som Baydar lyfter in en vidare syn på Turkiet som land och kultur. För Ömer och Elif är det självklart att sonen ska ha en hög utbildning och att han på alla sätt ska visa sig värdig rollen som äldsta sonen i en fin familj. Deniz vill dock något annat. Han bestämmer sig för att lämna Turkiet och ägna sig åt något helt annat än det som familjen och traditionen dikterar för honom. Han når så småningom det avlägsna Norge, en plats som för honom närmast symboliserar världens ände, men som han redan i barndomen lovade sig själv att återvända till. Här blir han snart förälskad i Ulla, en bondkvinna som han får barn tillsammans med och som senare i boken går ett blodigt öde till mötes.
Tempus på vift
Det finns aspekter av den här boken som jag inte är särdeles förtjust i. Berättandet är stundvis mer än lovligt känslofullt och lojt nostalgiskt. Baydar blandar från stycke till stycke mellan berättande i presens och preteritum, och ibland byter hon rentav tempus i ett och samma stycke. Det är lite osmidigt gjort, speciellt som det inte verkar finnas någon estetisk eller konstnärlig orsak att varva berättarteknik så friskt som hon gör. Den främsta effekten blir att man som läsare hajar till och känner sig tvungen att läsa om några meningar bara för att se att man inte har missat något.
Antydda berättelser
Oya Baydar har en lång bakgrund i politiken. Det märks inte minst i att hon iscensätter politiska och historiska konflikter med en beundransvärd lätthet. Redan i öppningsscenerna av Förlorade ord antyds en mängd av potentiella berättelser. Det är som om Baydar bara har behövt se sig omkring för att få syn på de här personerna hon nu har valt att berätta om. Jag får en känsla av att landet är fullt av berättelser som bara väntar på sin tur. Det ger mig en mersmak på ny turkisk litteratur.
Mathias Rosenlund
Oya Baydar: Förlorade ord (översättning: Mats Müllern). 2244, 2012.
