Politik på Salman Rushdies bekostnad

Det mest omsusade verket på bokmässan i Jaipur hette ”Satanisk skam”. Om dess författare – som effektivt skyr offentligheten – vet man bara det att han eller hon representerar Indiens högsta politiska ledning.

Jag serverar er två citat. Det ena fälldes av Ashok Gelhot, delstaten Rajasthans chefsminister. Han representerar Kongresspartiet, som har utlyst sig till yttrandefrihetens främsta förespråkare i Indien. Det andra citatet formulerades av islamisten Engineer Saleem, generalsekreterare i partiet Jamaat-E-Islami Hind. Han anser att Salman Rushdie är en brottsling. Här har vi alltså yttrandefrihetens försvarare mot dess motståndare. Frågan lyder: vem yttrade vad?

Citat I: ” We do not know what Mr Rushdie is likely to say … it’s possible that someone asks a provocative question in the audience and he gives a reply that causes offence.”

Citat II: ”We do not know, nor do we have any control over what could be said. There might be persons present there who might cause disturbances.”

Citaten från de två herremännen hänger ihop med funderingar kring vilka farligheter som kunde inträffa om man tillät att den indiska medborgaren herr Rushdie skulle skicka en videohälsning från andra sidan oceanerna till publiken på Jaipurs bokmässa som ordnades nyligen.

Chefsminister Gelhot tillade ytterligare att han var beredd att bevilja bokmässans arrangörer tillstånd att sända hälsningen om de kunde övertyga hans regering om att det ”inte skulle ställas några provokativa frågor, att det inte skulle förekomma någon interaktion med publiken – bara ett rakt av läsande av hans utlåtande”.

Påhittad
mordkomplott

Det blir säkert lättare att skilja mellan yttrandefrihetens försvarare och motståndare om man känner till Indiens (läs: de av Kongresspartiet skräddarsydda) officiella mantra. I dessa mantrans anda har nämligen Indien styrts under praktiskt taget hela självständigheten:

1. Som högsta övervakare av Indiens demokratiska sekularitet verkar Kongresspartiet, som nådde världsberömdhet tack vare pacifismens apostel Mahtma Gandhi.

2. Denna familjedynasti, som upprätthålls av Jawaharal Nehru och hans ättlingar, är den indiska enighetens lås.

3. Utan dynastins fenomenala ledaregenskaper skulle jätten, som knakar i sina fogar, störtas in i ett kaos á la Pakistan med hindu- och muslimfanatiker vid rodret.

Varför nöjde sig Rushdie med en videohälsning? Varför uppenbarade han sig inte i Jaipur i egen hög persson? Han hade nog för avsikt att delta, men efter det långa ”ska jag delta-eller-inte–skådespelet inhiberade han sin avfärd. Han lär inte ha velat riskera sin publiks och sina kollegers säkerhet.

Underrättelsemyndigheterna i Rajasthan sade sig ha fått detaljerad information från spaningsavdelningen inom Mumbai-polisen om en plan att fullborda den fatwa som ayatollah Khomeini utfärdade 1989. Enligt den information myndigheterna hade skulle två lejda mördare från Mumbais undre värld, Altaf Batli och Aslam Kongo, eliminera Rushdie.

Rushdies vänner som visste i vilken djungel av mordhot författaren hade tvingats gömma sig i, tog kontakt med Mumbaipolisen. På polismyndigheten i Mumbai förnekade de bestämt att de skulle ha hört något om mordkomplotten – de facto hade de inte alls varit i kontakt med myndigheterna i Rajasthan. Namnen Batli och Kongo fanns inte i något indiskt brotts– eller terroristregister.

Vissa muslimska organisationer hade förvisso förkunnat att de skulle ordna fredliga protester om Rushdie kom till bokmässan. Från det är det ändå en lång väg till mordhot. När också de organ inom den indiska regeringen som har till uppdrag att hålla terrorhot på sin radar sade sig vara ovetande om mordplanen, började man ana ugglor i mossen.

Misstankarna att det kunde handla om en konspiration som luktade statsterrorism stärktes ytterligare av det faktum att arrangörerna bakom bokmässan i Jaipur inte hade bett om specialbevakning för Rushdie av de lokala polismyndigheterna ens när delstatsregeringen hade informerat arrangörerna om mordhotet. Det här stärkte beklagligt nog uppfattningen att bokmässoarrangörerna var med på noterna: de visste redan på förhand att Rushdie, trots löften om det motsatta, inte skulle tillåtas komma till Jaipur.

MAKTEN ÖVER UTTAR PRADESH

I medierna frågade man nu vem som författat det skamliga beställningsarbetet. Ett anklagande finger pekade mot den indiska makthierarkins topp. Chefsminister Gehlof var uppenbarligen bara en hantlangare för Kongresspartiet.

En av grundreglerna inom indisk inrikespolitik lyder: Den som har makten över landets största delstat Uttar Pradesh med 200 miljoner invånare är steget före i nästa statliga val. Lokalvalet i Uttar Pradesh förrättas nu, nästa statliga val är år 2014.

Som huvudparti i den sittande koalitionsregeringen måste Kongresspartiet vara framgångsrikt i Uttar Pradesh om partiet vill nå framgång i valet 2014. På Kongresspartiet vet man att muslimerna, som utgör en femtedel av delstatens befolkning, innehar en nyckelroll för den som vill återta makten i delstaten.

I ett Indien som är genomsyrat av många religioner och otaliga kaster lever tron på den höga avkastning ”röstbanker” ger väldigt starkt. Uppfattningen baserar sig på tanken att det genom att på ett kalkylerande sätt appellera till representanterna för en viss religion eller kast skulle gå att förmå hela gruppen att rösta på samma sätt.

I det här fallet ville Kongresspartiet signalera åt muslimerna i Uttar Pradesh att just de var de bästa uttolkarna av deras känslor. Därför fick man ”inte släppa in islams fiende som kränkt hela världens muslimers känslor” på indisk jordmån.

Familjevärderingar förpliktar

År 1988 förbjöd premiärminister Rajiv Gandhi försäljningen av de Sataniska verserna i Indien, detta redan före Khomeinis fatwa. Som motiv till förbudet ansågs vara målet att tömma muslimernas röstbank i de statliga valen 1989. Idag leds Kongresspartiet av Rajivs änka, Sonia Gandhi, som sannolikt gett grönt ljus åt Rushdie-konspirationen. Partiets centrala spjutspets både i Uttar Pradesh och på den nationella nivån är fru Gandhis son Rahul Gandhi som körs in som landets nästa premiärminister.

I Kongresspartiets nationella planeringsbörs är varken Rushdies eller någon annan indiers yttrandefrihet någon särskilt stark valuta. Några medlemmar av Indiens officiella intelligentia har framhävt att Rushdie till råga på allt är en så usel författare att det inte är värt att investera i att försvara hans yttrandefrihet.

Målet helgar medlen

Kongresspartiet har haft för vana att försvara sina lumpna aktiviteter med att i ett land som Indien behövs det ibland odemokratiska tag för att försvara demokratin och yttrandefriheten. Är det verkligen så? Visst stämmer det att Indien på det sociala och ekonomiska planet är ett extremt komplicerat land där alla tillhör flera majoriteter och minoriteter samtidigt. Att kontrollera landet är som att balansera en tallrik fruktkompott på sitt lillfinger.

Kommunisten Jesus

I dagens Kerala är det representanterna för otaliga kristna samfunds tur att protestera i massmedierna och på gatorna. Deras minimikrav är en offentlig ursäkt. Keralas största kommunistiska parti, CPM, har nämligen sårat kristendomen å de blodigaste genom att hävda att Jesus var kommunist. I Kerala duger till och med de kristna som röstbanker, de uppgår till en femtedel av delstatens väljarkår.

Man får hoppas att CPM hittar rätt Jesus för sina affischer. Häromsistens gjorde sig partiets reklammakare skyldiga till en pinsam blunder. Istället för Che Guevara uppenbarade sig Hollywoodstjärnan Benicio Del Toro på hundratals gatuaffischer – Del Toro spelar revolutionären i filmen Che.

Just det, det andra citatet uttalades av chefsminister Gehlof.

Text & foto: Mikko Zenger
Översättning: Marcus Floman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *