Statsvetare Ann-Cathrine Jungar säger att vi älskar att hata populismen. Men det är också farligt att omyndigförklara den tunna ideologin, populism kan vara ett måste för samhällsförändring.
Den ihärdiga hettan som omfamnar staden är så tryckande att vinden knappt kan röra sig i havet av fötter som marscherar fram längs huvudgatan mot Plaza del Mayo där riksdagshuset ligger. Namnet som ligger på allas läppar är Juan Perón. Mannen som seglade in från ingenstans och nu plötsligt leder landet. Det är i mitten av 1900-talet i Buenos Aires. Efter år av interna motsättningar med konservativa mot liberala, politiker mot militären och jordägare mot arbetare, påstår man att landet äntligen leds av en man som ska återge massan dess värdighet. Mannen har en agenda. Han vill begränsa arbetstiden och ge alla tillgång till hälsovård och äldreomsorg. I dag kallas han för en av 1900-talets mest framträdande populister.
– Om man bortser från den invandringskritiska prägel som man förknippar med populismen i dag, så har ideologin också haft ett positivt inflytande i både Latinamerika och Amerika, säger Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola i Sverige.
Jungar, som har rötter i Jakobstad, vill vara en aktiv del av debatten om populism. Jungar är i Finland för att föreläsa om den tunna ideologin som ”hot eller löfte”. I ett fullpackat rum på krogen Skolan i Åbo står hon och talar om populismen som löfte medan snöovädret viner utanför fönstret. Och det är fler än ett ögonbryn som höjs under hennes framträdande på filosoficaféet ordnat av Folkets bildningsförbund.
– Populismens framgångar speglar den representativa demokratins och partidemokratins problem. Om frågan är ifall populismen verkligen kan ha ett bra inflytande på samhället, så är svaret ett bestämt ja. Populism kan vara nödvändigt för samhällelig förändring.
rätt frågor, fel svar
Jungar menar att samhället älskar att hata populismen och populisterna behandlas som omyndigförklarade barn, men att man ibland glömmer bort att ett barns raka och naivt krävande förhållningssätt kan vara något önskvärt. Populisterna ställer de rätta frågorna. De vill att demokratin ska leverera och är det inte därför som vi har byggt upp ett välfärdssamhälle – så att alla med lika värdighet ska kunna garanteras en effektiv stat med jämn fördelning? frågar hon.
– Budskapet är förenklat men tanken är vacker som så.
Om samhället präglas av konsensuspolitik, en osynlig opposition och övergripande stöd för demokrati och EU-politik trots ökade socioekonomiska skillnader, så är det inte förvånande om de utsatta samhällsgrupperna känner sig överkörda.
– Den grundläggande psykologin i populismens förfarande är inte svår att förstå. Den handlar om att bryta mot den politiska alternativlösheten och att våga sätta sig på tvären. Och populisterna vågar åtminstone i motsats till de etablerade partierna ifrågasätta rådande politiska värderingar och de demokratiska institutionernas funktionalitet i samtiden.
Det är när vi kommer till svaren på de välställda frågorna som allt går så fel. Populisterna skyller samhällsutvecklingen på globaliseringen, eurosamarbetet och multikulturalismen.
– De vet inte vem de ska ställa till svars för vad och därför anser de det som sin uppgift att komma och ställa allt till rätta.
Faktum är ju ändå att det inte går att vrida tillbaka tiden och ta tillbaka utvecklingen som möjliggjort globaliseringen, det öppna Europa och det europiska samarbetet. Det handlar om att hitta nya mera effektiva samarbetsformer. Om välfärdspolitiken inte längre kan garantera en effektiv stat och jämn fördelning så handlar det inte om att hitta syndabocken, utan snarare om att utveckla de existerande sociala stödmekanismerna och att påverka den förda politiken.
– Faktum är ju att populismen mobiliserar väljare som annars skulle vända politiken ryggen. Och därmed ges det politiska systemet större legitimitet. De populistiska väljarna tror faktiskt på politik och att politiken kan förändras via demokratiska kanaler.
olika slags hot
Problemet är att svaren på frågorna som egentligen är mångfacetterade för populisterna är svartvita och entydiga.
– Kort och gott, vem har rätt att dra nytta av välfärden och det sociala skyddsnätet?
Här kommer polariseringen och den invandringskritiska- och antietablissemangsretoriken in i bilden.
– Den allmänna debatten vittnar om att man ser populismen som ett hot, men faktum är att det inte är populismen som är farlig utan snarare att det inte finns rum för en idédebatt.
Språkrör och partier måste våga diskutera för- och nackdelar med ideologin. Det egentliga hotet ligger i hur de etablerade partierna förhåller sig till den nyvunna partifamiljen. Ifall det sker en anpassning och de etablerade partierna också tar en invandringskritisk ton för att vinna väljare (istället för att ta en diskussion) så är man verkligen ute på svag is. Bland annat i Danmark har hela det partipolitiska fältet förändrats som en följd av populismens frammarsch. Samma tendens har vi ännu inte sett i Finland.
Men vilka delar av populismen har då ett bra inflytande på samhället? Vad kan vi lära oss av ideologin? Enligt Jungar är ett av populisternas styrkefästen tanken om direkt demokrati och att folket kan skapa sitt eget öde och sin egen historia.
– I Holland har man bland annat försökt skapa sitt partiprogram på Wikipedia. Alla fick vara med och utforma det och kunde fritt göra sina inlägg på nätet.
Ett slags närdemokrati som kanske behövs och som uppfattas som en trygghet då alltfler politiska beslut görs på transnationell nivå.
Allt har dock sina gränser och partiprogram kan inte slängas ihop på Wikipedia och inte heller kan man samlas på ett torg för att fatta beslut.
Men det handlar om att vara nytänkande. Att liksom ett barn våga ifrågasätta och kräva svar.
En tankeresa bort från Skolan i Åbo, med snöstormen piskande utanför, till Plaza del Mayos sorl och hetta i Buenos Aires. Till calle Callao med de vackert smyckade husfasaderna som vetter mot riksdagshusets torg. Gatan där protestanterna marscherade till dånande trumslag 1945, för grundlön och begränsade arbetstider, som de fick tack vare populismens frammarsch. Men samtidigt gestaltar samma mäktiga gata demokratins institutioner – det oklanderligt uppiffade yttre och det allmänt accepterade.
Att enbart diskutera populismens invandringskritiska prägel är som att inte våga se bakom de mäktiga husfasaderna, att direkt missa målet. Vi gör oss själva lika trångsynta som populisterna (med sina diskriminerande svar på de välställda frågorna) om vi inte kan se den upplevda politiska alternativlösheten. För där bakom ligger önskan om jämn fördelning, mänsklig värdighet och mera direkt demokrati.
Fanny Lindholm
