Smekmånaden över för Fotografiska – trots Corbijn

av Charlotta Boucht

Fotografen och feministiska kulturtanten Charlotta Boucht har gått på konstrunda i Stockholm.

Jag hade bestämt mig för att att min odelade kärlek till Fotografiska museet i Stockholm nu skulle få ett slut. Jag skulle hädanefter förhålla mig mera objektivt kritisk till uställningarna trots att upplägget med ett stort hus fullt av världens bästa fotografi och god mat är oslagbart för mig. Men så fort jag kommer in i den första salen och hör Anton Corbijns röst och ser honom på vita duken förklara på sitt sävliga sätt varför han fotograferar är jag såld.

Det är inte konstigt att en medelålders kulturtant faller för Anton, han är snygg, klok och har en bakgrund som fotogroupie till många kända engelska band. Corbijns filmdokumentär Control som handlar om Ian Curtis i Joy Division blev en succé och tillförde honom om möjligt ännu mera cred som avbildare av rockstjärnornas själsliv.

”The darkness is just around the corner from the daylight his shooting in”. Här suckar jag av kärlek.

Corbijn har i den här utställningen som heter ”Inwards and Onwards” valt att ha med porträtt på olika sorters konstnärer, inte bara musiker, T.o.m ett par politiker får vara med. Nelson Mandela ser ut som Jesus med ljuset bakifrån på axlarna och med händerna lyfta som i en frälsningsgest. Al Gore balanserar en käpp på näsan och ser ut som vem som helst som pjasar på sin skogsrunda, Damien Hirst är sminkad som djävulen och Mick Jagger är avporträtterad i svart peruk.

Men den här kulturtanten är också feminist och efter den första salen full med svartvita stora porträtt på medelålders manliga kändisar så börjar min tro på Anton vackla. Efter den tredje salen full med allvarliga medelålders män i vackra ateljéer och ruffa miljöer så hjälper inte ens det fina porträttet på Patti Smith – jag är lätt uttråkad och vill ha mera liv och kvinnor. Men jag gillar att Anton fortfarande fotograferar med Hasselblad och riktig film.

snyggt och
känslolöst

Aitor Ortiz från Spanien har fyllt andra våningens salar med sina arkitektoniska verk. Mästerverk skulle jag gärna säga men trots att fotografierna är perfekta, minutiöst genomarbetade, stiliserade, korrigerade, estetiserande abstraktioner av platser så känner jag ingenting. Jag saknar berättelsen. Pelarna som Ortiz fotograferat vid en viadukt i södra Frankrike blir som en bild ur mormonernas Armageddon-bok, himlen nästa!

Margaret M. De Lange heter den enda kvinnan på Fotografiska just nu. Hon är från Norge och får också representera norden som nog kunde få större utrymme på Fotografiska.

Hennes (också svartvita) bilder, är mindre till formatet och skildrar hennes vänner, familj och människor hon träffat på restauranger och fester. Det är mycket blåmärken och sovmärken, nakna människor och håriga magar, ärr, rumpor, stora lemmar och mera blåmärken. Utställningen kunde ha vunnit på att ha med färre bilder, nu känns det som att hon måste ropa ”titta, såhär många blödande vänner har jag”, istället för att lugnt konstatera att såhär kan människors liv också vara.

Jag undrar varför hon har ett behov att fotografera sina vänner när de hånglar i fyllan? Blir hon mera trovärdig så här än när hon fotograferade sina barn i den fina serien ”Daughters”? Kanske det ändå är ett visst avstånd till de naket avporträtterade som stör trots att många av bilderna är vackra i sin mörka estetik.

andedräkt i
kulturhuset

Välregisserat är ordet som kommer till mig hela tiden medan jag vandrar runt i på Fotografiska, alltför välregisserat. Jag vill ha liv och rörelse och lite galet skapande. Men kanske fotografiet som medium inte är så vilt?

Så jag går till Supermarket i Kulturhuset, konstmässan för konstnärsledda gallerier runt om i världen. Och här är det vilt och galet i mängd och massor och jag går omkring och fnissar högt. Härligt med en konstmässa där galleristerna mest sitter och mumsar i sig fastlagsbullar med kaffe i ett hav av flyers och glatt delar med sig av sin konst (jag fick en bit av ett konstverk urklippt att ta med mig) om de inte är så inneslutna i sin fb-värld att de inte reagerar alls. Ett favoritgalleri är Off limits från Madrid vars konstnärer gjort sina verk med 6 euros budget, det är riktigt fint med en torkad upphängd Margerita-pizza faktiskt. En annan höjdare är Malmöbaserade Joanna Thede och Solveig Lindgren Inderbitzin som samlar på folks andedräkt i vita plastpåsar. De kommer precis ihåg vilka påsar som doftar bulle och vilka som luktar krabbis. Konstverket ska senare ställas ut i ett lufttätt utrymme i Malmö om inte påsarna släppt luften i transporten.

På Supermarket samsas slarviga blyertsteckningar och idéer planterade i små krukor, med välformulerade texter om konstens vara eller icke vara och det känns kul och helt lössläppt och en aning barnsligt och jag saknar vad? Regi?

 

 

Charlotta Boucht

Aitor Ortiz och Margaret M. De Lange till 4.3 och Anton Corbijn till 15.4. Fotografiska museet i Stockholm.

Konstmässan Supermarket på Kulturhuset i Stockholm 17–19.2.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.