START
  • Om Ny Tid
  • Arkiv
  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Skriv i NyTid
  • Tydlighet genom bilder

    Denna artikel postades 19 mars, 2012 och sparades under Intervju av

    Regissören Akse Pettersson, nu aktuell med Viirus föreställning Det lystna landet, skrotar idén om att det skulle finnas en ny generation av dekonstruktivister inom teatervärlden. Själv hyllar han övertydligheten.

    Akse Pettersson beställer en smörgås på det café i centrum av Helsingfors som vi träffas på. Han tar en tugga och börjar sen prata. En och en halv timme senare har han bara hunnit igenom halva mackan. Jag kollar min klocka, inser att jag blir försenad till mitt nästa arbetsuppdrag och undrar vart tiden har tagit vägen – vi är ju bara halvvägs genom diskussionen ännu!

    Pettersson är 27 år gammal, bosatt i Helsingfors och för tillfället officiellt arbetslös teaterregissör.

    – Fast inte egentligen, jag håller på att skriva för mitt nästa projekt med Ylioppilasteatteri. Och så springer jag på en massa möten hela tiden. Du vet hur det är, man ränner omkring på olika ställen och träffar en massa människor och får ingenting gjort. Man diskuterar saker som man kanske ska göra om två-tre år och kommer fram till att vi nog måste ta ett möte till.

    Som bäst är Pettersson aktuell med produktionen Det lystna landet på Viirus. Han har regisserat föreställningens första pjäs, Answering Machine av norska författaren Finn Iunker. Jag säger att jag inte kände igen pjäsen i Hufvudstadsbladets beskrivning, att det var fråga om nån slags svårförståelig avantgardistisk dekonstruktivism. För mig kändes det tvärtom skönt att sitta ner och ta del av några osammankopplade, men både relativt lättförståeliga och tankeväckande bilder, utan att behöva söka efter den röda tråden. Det stod ju ren vid dörren att de inte hänger ihop.

    Pettersson håller med och berättar om en liknande produktion han gjorde med Ylioppilasteatteri: Sju olika, tydligt åtskilda bilder som alla var mycket konkreta och lättfattliga och inte hade något samband annat än att Lucia var närvarande i alla.

    – Ändå var det folk som sa att de inte förstod uppsättningen. Och jag frågade mig, vad fanns det att inte förstå? Med Answering Machine funderade jag att nu ska jag göra det. Nu ska jag sätta upp en lapp i början av pjäsen där det står att ingen sammanhängande berättelse är att förvänta. Men det hjälpte inte! Det verkar som om folk av någon orsak är väldigt beroende av en sammanhängande berättelse.

    Rollspel

    Pettersson förnekar att han med flit försökt göra föreställningen mer svårförståelig än texten. Tvärtom, säger han, arbetade han hårt med att försöka förstå vad Iunker menade med sin nästintill dadaistiska text på 14 sidor.

    – Jag läste den om och om igen, och till slut lekte jag till och med en liten lek. Jag satte mig ner och låtsades att jag var Iunker då han skrev texten. Jag kopierade den från en handskriven text  till datorn och försökte komma underfund med om han hade någon underliggande historia eller ett sammanhang. Jag tog det mycket allvarligt. Men jag hittade inget.

    Han gräver fram sin laptop ur en stor ryggsäck och visar mig originaltexten översatt till svenska. Och det finns sannerligen varken huvud eller fötter i den. Korta meningar och utrop utan andra skiljetecken än punkter. Någonstans här och där skymtar meningar som till synes har ett inbördes sammanhang, men som helhet är den fullkomligt splittrad.

    Istället för att med våld försöka skapa någon helhet, beslöt Petterson att visa de olika delarna av texten som han upplevde dem, som ensamstående bilder. Ibland tog han bort en del av texten och de partier som antydde någon form av koherent historia knipsade han helt och hållet bort och lät istället delar av dem dyka upp som stumma partier i föreställningen.

    – Det skulle inte förvåna mig om Iunker helt enkelt satt och copy-pastade in texten. Det skulle passa hans stil.

    Övertydlighet

    Akse Pettersson är inte heller främmande för pjäser med normala dramaturgiska bågar. Bland annat satte han upp Ronja Rövardotter med Ryhmäteatteri på Sveaborg förra sommaren. Den skrev han själv en nydramatisering av.

    – Jag har haft en fas då jag försökt se pjäser som bilder snarare än som texter. Egentligen gjorde jag Ronja på samma sätt som Answering Machine, jag plockade ut situationer ur en berättelse. Men inte heller där såg jag någon idé i att ”dekonstruera” Ronja. Jag älskar Ronja och jag älskar berättelsen. Och som barn hatade jag Birk för att han fick hänga med Ronja. Skulle jag ha skrivit ut ”12 bilder ur Ronja Rövardotter”, skulle folk ha hatat mig, men nu var det ingen som lade märke till att jag arbetade med bilder som utgångspunkt.

    Tvärtom gillar Pettersson ibland övertydlighet.

    – Jag kan tycka om att en person med ett brustet hjärta verkligen har ett pappershjärta på scenen…

    Han demonstrerar hur en ledsen skådespelare river sönder pappershjärtat.

    – Det är realism för mig. Det att en skådespelare står på scenen och spelar en roll är realism.

    Texten, menar Pettersson, syftar till något, och det är detta något som han har försökt nå fram till genom att se en text som bilder eller situationer, istället för att genast ta fasta på en koherent berättelse. Eller så tyckte han åtminstone tidigare – han läste just en essä av Susan Sonntag som slår fast att texten ingalunda syftar till något alls utom till sig själv, så nu måste han rannsaka sig själv.

    Åttiotalisterna

    Tanken om en åttiotalistgeneration som har en förkärlek för dekonstruerad teater förpassar han prompt i skräpkorgen. Det är enligt honom något som recensenter och andra förståsigpåare har hittat på.

    – Det finns ingenting sånt. Det är klart att vi har liknande referensramar och att vi tar intryck från varandra, men här är det någon som kanske har sett två eller tre föreställningar och sedan klumpat ihop en hel generation av teaterskapare. Det är alldeles sant att det finns en ny generation av teatermakare i Finland, men jag kan inte känna att jag skulle höra till någon rörelse.

    Tvärtom kan det vara svårt till och med inom åttiotalistgenerationen att hitta gemensamma referensramar. Pettersson berättar om en uppsättning där han arbetade med några skådespelare som var sex år yngre än han. Pjäsen avslutades med en pastisch på den berömda slutscenen i Terminator II, där Arnold Schwarzenegger sänker ner sig i smält stål med en lyftkran. Alla som är födda i början av åttiotalet känner till scenen. Men de som var födda i slutet av åttiotalet hade ingen aning om vad som avsågs.

    – Men visst skulle det vara häftigt om det här är en stämpel som fastnar! Om man ännu om tiotals år skulle tala om åttiotalistgenerationen inom teater.

    Däremot är Pettersson trött på att det talas så mycket om teaterns form och inte om dess innehåll.

    – Varför frågar man sig inte istället vad vi, den nya generationen, vill försöka säga med vår teater? Det diskuteras inte alls.  Vad handlar våra pjäser om? Fast i och för sig, det att det nu talas om åttiotalisterna är kanske en början på en sån diskussion…

    text&foto Janne Wass

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>