Som barn var jag blyg. En av dom där som inte räckte upp handen även om jag kunde svaret och som med krampaktigt magiskt tänkande – ”fråga inte mig, fråga inte mig”– hoppades vrida lärarens uppmärksamhet åt annat håll när hen letade med blicken för att peka ut någon i klassen.

Länge ansågs blyghet vara en beundransvärd egenskap. Människor med integritet som tänker sig för innan de handlar. I dag är det en diagnos. Ok. Det finns förstås människor så blyga att det är ett verkligt handikapp. Men många som för bara några årtionden sedan ansågs normala, kanske lite försagda, betraktas idag som avvikande.

Litteraturprofessor Christopher Lanes bok Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness blev uppmärksammad när den kom ut för ett par år sen. Lane menar att den stora förändringen kom 1980 när ”social fobi” lades till som standarddiagnos inom amerikansk pyskiatri. Sjukdomen beskrevs som en ”bestående ogrundad fruktan för, och en tvingande önskan att undvika, situationer där man kan bli utsatt för skärskådning.” Bland symptomen fanns rädsla för att framträda inför publik och att äta ensam på restaurang. I min värld två fullt normala saker att känna obehag inför. Lane menar också att diagnosen är så bred att halva befolkningen idag kan känna igen sig i den.

I en artikel i Svenska Dagbladet exemplifierar Lane utvecklingen med sin egen mamma som var mycket blyg som barn. När hon som sexåring träffade främmande människor brukade hon låtsas att hon var en häst. För att slippa se dem i ögonen galopperade hon runt för sig själv. I dag skulle hennes beteende antagligen diagnostiseras som en psykologisk störning, menar Lane. Men på den tiden beskrevs hon som ett fantasifullt charmtroll. Även om attitydförändringen ännu inte är lika stor i Sverige som i USA, så tror jag att min blyghet i unga år idag hade beskrivits som problematisk. Kanske hade jag inte medicinerats och satts i terapi men nog hade jag ansetts asocial.

Att omdefiniera blyghet som asocialt beteende ligger inte bara i läkemedelsindustrins intresse. Det är också en anpassning till den lilleputtidé om individens frihet som det kapitalistiska samhället förutsätter. Verklig frihet är avhängig styrkan av de jämlika kollektiv individen frivilligt ingår i, inte hur högt hon talar för att tysta andra.

Det har blivit bättre med åren men lite hämmad är jag fortfarande. Jag håller exempelvis aldrig tal och tackar alltid nej till paneldebatter. Jag sitter hellre här bakom tangentbordet och luktar på blommorna. Men vi är i hög grad våra erfarenheter och jag tror att min blyghet också öppnade mina ögon som barn och starkt bidrog till de antiauktoritära ideal som jag uppfattar som sanna och rätta. Och dom är sannerligen inte så timida som någon allmän antipati för diktatorer. Nej, jag förfäktar radikaldemokratiska idéer om ett samhälle helt utan ledare och tar på ideologiska grunder också avstånd från det vardagliga rövslickandet av kungligheter, chefer, politruker, idoler, föreningslivets småpåvar…

Fast nu är jag vuxen och förälder. Även om jag kanske inte är lika rädd längre så är jag av omständigheterna tvungen att vara lite pragmatisk vad exempelvis gäller barnidoler. Jag fattar ju också att lärarkåren moderniserats och på många sätt förtjänar att idag utgöra sinnebilden för arbetets hjältar i en sjunkande välfärdsstat. Men de tolv åren i grund- och gymnasieskola har ändå ristat den djupaste motbilden: samhällsfostraren som blickar ut över det påtvingade kollektiv som en skolklass trots allt är: ”Tala högt så alla hör!” Nej, frihetens röst har ett helt annat tilltal..

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.