Gunnar Hilén ser en konflikt mellan dagens jämställdhetspolitik och barnens bästa.

De flesta försök till ekonomisk-politiska samhällsanalyser utgår från hur den vuxna befolkningen är strukturerad i arbetet och på marknaden och från hur ägandeförhållandena ser ut. Kapitalismen vägrar att ställa ekonomiska klasser mot varandra medan socialister och marxister ser detta som centralt och faktiskt.

Hur vi tar hand om de barn vi sätter till världen är sällan eller aldrig utgångspunkten för dylika analyser. Jag menar att det är en brist i dag. En sådan analys ersätter inte de politisk-ekonomiska men är ett komplement.

Tanken om daghemmet som den lämpligaste platsen för barn att växa upp på växte fram på allvar efter Gunnar och Alva Myrdals 30-talsbok Kris i befolkningsfrågan. De såg arbetslöshet, den stora gruppen åldringar samt den låga nativiteten som de största bovarna i kriserna som avlöste varandra under mellankrigstiden. Deras recept var att rekommendera vuxna att skaffa tre till fyra barn, låta kvinnorna söka sig ut på arbetsmarknaden, ge rikligt med stöd till föräldrarna och bygga daghem. Dessa började se dagens ljus under 50-talet.

I dag ligger Sverige i topp vad gäller antal barn placerade i institutionsvård. Bara Danmark har yngre premiärålder på barnen som skrivs in. Båda länderna ståtar med procenttal en bra bit över 90 vad gäller antalet barn i daghem under tre års ålder.

Få men allt fler kritiska röster höjs emot denna automatik.

 

Daghemmet

Som psykolog med hjärtat hos de nyfödda barnen och deras kommande livsresa har jag följt med debatten under de senaste fem åren. Jag har själv författat en bok i ämnet, Barn är inte att leka med.

Den statistik som enskilda länder och EU ger ut om såväl barn och ungdomars som vuxnas psykiska hälsa är djupt tragisk läsning. Det är inte att överdriva att påstå att vi går mot en mental katastrof. Vidhäftad den är arbetslöshet och socialt elände i en sällan skådad omfattning. Politiker återkommer då och då till frågan men i praktiken görs egentligen ingenting.

Samtidigt har globaliseringen har blivit den nya vattendelaren i världen, klyftorna växer och högerpartier styr i stort sett hela Europa.

Myrdals var å sin sida trogna socialdemokrater med arbete åt alla och en ny kvinnoroll som stora mål. Därför har det alltid varit känsligt att som socialist ge sig på daghemmet.

Jag ger mig heller inte på daghemmet. Jag vill bara att vi ska bli försiktiga med hur vi använder det och hur tidigt vi anmäler våra barn dit.

Finland införde på 1980-talet det så kallade hemvårdsstödet som i dag ligger på dryga 300 euro i månaden. Man kan få extra tillägg av olika slag för att vara hemma med barnet. Det här har gällt familjer med barn under tre år. Nu diskuteras det huruvida man borde sänka den åldern till två år för att påskynda kvinnornas tillbakagång i arbete. Man har sagt att stödet i sig är en kvinnofälla.

På vissa håll tror man att kvinnan skulle känna sig mer jämlik mannen – med lika lön för lika arbete och lika rättsliga rättigheter – om barnet skulle placeras på daghem vid två års ålder.

En sådan åsnebrygga kan bara uppstå i ett förljuget samhälle. Det är männen som styr. Det är mellan öronen på oss män hela problemet sitter. Vi tillåter inte kvinnorna att bli lika ”bra” som vi.

 

På de vuxnas altare

När barnen tas om hand av samhället kan de vuxna förverkliga sina drömmar om eget arbete med egen inkomst. Det lockar många, men inte alla. Att tacka nej och säga man hellre stannar hemma med barnen har blivit närapå omöjligt om man inte vill misstänkliggöras för att vara arbetsskygg. Att dessutom skjuta upp sina egna drömmar till förmån för föräldraskapet känns för många som att det senare skulle vara försent att förverkliga de egna drömmarna. Men tänk om sanningen är att vi inte kan vänta och inse vad vi har framför oss i ett umgänge med de små barnen?

En sak är helt ställd utom allt tvivel. Vi har – igen – offrat barnen på de vuxnas altare, för våra fina idéer om total jämlikhet. När vi talar om daghem och barn talar vi i stort sett alltid om kvinnor och ekonomi. Forskning som görs på barnens välmående går inte att lita på eftersom småbarn inte är särskilt benägna att baktala sina föräldrar. Barn är de mest solidariska varelserna på jorden. De är livrädda för att förlora föräldrarnas omsorg och kärlek. De säger, om de kan prata, att allt är bra.

Symptomen kommer senare, senast i tonåren. Ungdomar skär sönder sina kroppar i dag. Identitetslösheten är stor.

Resultatet är början på ett nytt trasproletariat. Man får tårar i ögonen. Inte bara på grund av de starka högerkrafterna, utan också av hur blåögt och grymt vi socialister och vänstertänkare har handlat mot livets källa – våra egna barn.

Upp till kamp, på barnets villkor, för dem som ska växa upp och ta över allt detta underbara vi kallar livet. Låt oss med ekonomisk hjälp kunna ta hand om våra barn, så länge vi vill och orkar. Låt oss få glädjen att höra barnet själv säga: ”Tack för mig, nu flyttar jag. Jag är mätt”.

Gunnar Hilén

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.