START
  • Om Ny Tid
  • Arkiv
  • Annonsera
  • Prenumerera
  • Skriv i NyTid
  • Du är man, Orlando!

    Denna artikel postades 29 april, 2012 och sparades under Recension av

    I Orlando har Virginia Woolf gestaltat ett kvinnoblivande på ett sätt som till stor del står i samklang med dagens queerfeminism, skriver Fredrik Österblom om romanen som också har kallats för ”världens mest förtjusande kärleksbrev”.

    I Norstedts klassikerserie har turen kommit till Virginia Woolfs Orlando. Romanen är tillägnad Vita Sackville-West, vän och kärlek till Woolf, och det är hon som utgör förlagan till romanfiguren Orlando. Sackville-Wests son har kallat boken för världens mest förtjusande kärleksbrev. Det är dock inte som ett brev den är utformad utan som en vildsint biografi, full av överdrifter och respektlöshet inför både naturens och berättandets lagar. Beteckningen biografi, som fanns i originalutgåvans undertitel, kan också förstås som en ordlek: det är en skrift om Vita (latin för ”liv”).

    Det rör sig om en nyutgåva av Margareta Ekströms översättning från 1982. Sara Stridsbergs kraftfulla förord är en omedelbar öppning till det angelägna i romanen, såsom skrivandets villkor, könsidentitetens bräcklighet och det Woolfska språket, gnistrande som ”miljoner tända ljus”. Boken utkom 1928, samma år som kvinnornas rösträtt i Storbritannien blev likvärdig männens.

    Orlando introduceras som en hög-
    adlig yngling på 1500-talet och är en 36-årig kvinna när romanen avslutas 1928. Trots det hejdlöst långa livet och ett byte av kön bibehåller Orlando samma identitet genom hela berättelsen, om än med vissa förändringar. Efter att Orlando blivit kvinna skriver levnadstecknaren: ”Hon hade blivit en smula blygsammare, som kvinnor är, när det gällde intellektet och litet fåfängare, som kvinnor är, när det gällde personen.” Förklaringen finns främst att söka i kläderna, anser berättaren, emedan ”de förändrar vår syn på världen och världens syn på oss.”

    Romanen påbörjades som ett skämt. I sin dagbok skrev Woolf att hon kunde tillåta sig att leka med idén i någon vecka. Efterhand blev den till ett seriöst projekt, men utan att för den skull förlora sin munterhet. Orlandos eskapader återges ömsom raljant, ömsom förundrat, och tidsåldrarnas särdrag fångas från insidan i både kungliga hov och litterära kotterier.

    När vi drömmer framstår ofta absurda händelseförlopp som självklara och nästan förväntade, och Woolf lyckas inrätta denna drömlogik i romanen. Tidevarven går men Orlando och några andra nyckelpersoner undgår döden utan att göra något väsen av det, och kvinno-
    metamorfosen följs inte av någon förvåning.

    Könsidentiteten är aldrig skriven i sten, varken för Orlando eller de som han/hon älskar. Orlando genomlever kärlekens och sexualitetens historiskt varierande former. Under den viktorianska tiden besväras hon av äktenskapets normalisering. I det äktenskap hon slutligen ingår tvivlar bägge på den andras kön.”’Du är kvinna, Shel!’ ropade hon. ’Du är man, Orlando!’ ropade han.”

    två förvandlingar

    I John Lockes magnum opus An Essay Concerning Human Understanding använder han på tal om identitet en ek som exempel på hur en individ förblir densamma trots materiella förändringar. Det självbiografiska diktepos som Orlando skriver på och bär med sig genom hela romanen heter ”Ode till en ek”, och det är knappast långsökt att här se en anspelning på filosofins klassiska identitetsdiskussioner. Eken liksom dikten utgör något beständigt i allt det ombytliga. Skrivandet finns alltid där och bildar en kontinuitet, något eget som varken uttöms av kön, omgivning eller tillfälliga verksamheter.

    Det är först efter att Orlando blivit kvinna som könens roller blir en påtaglig fråga. Maktmönster är bara synliga för dem som är underordnade. Direkt efter förvandlingen levde Orlando med en ”zigenarstam” och bar androgyna kläder, men så fort hon fått på sig den kvinnliga klädedräken känner hon av dess begränsningar, och det är först då som hon börjar reflektera över könstillhörigheten.

    Jag skulle därför vilja tala om två olika förvandlingar hos Orlando. Den första vid uppvaknandet då kroppen plötsligt är en kvinnas, och den andra när hon placeras i ett system av kläder, manér och sociala förväntningar. Det är den andra förvandlingen som medför en modifiering av hennes tankar och känslor, av hennes sätt att vara i världen.

    Årtionden innan publiceringen av Simone de Beauvoirs Det andra könet har Woolf gestaltat ett kvinnoblivande på ett sätt som till stor del står i samklang med dagens queerfeminism. Hon föregår de numera väletablerade teorierna som beskriver kön som ett resultat av ständigt upprepade handlingar och diskursiva processer. Könsbinariteten måste oavlåtligt återskapas för att inte rämna. Ibland känns det som om jag kastades in i dagsaktuella genusdiskussioner vid läsningen av Orlando.

    Men Orlando får inte reduceras till att bara vara en roman om könsproblematiken. Den handlar om ett liv som svämmar över varje avgränsning, den låter oss roas, överraskas och förvirras. De många utgåvorna av Ekströms översättning är inte för många, och Virginia Woolfs mest lästa roman är lika behövd i dag som någonsin. Den undergräver allt som vill stympa oss, allt som är enfaldigt och självgott.

    Fredrik Österblom

    Virginia Woolf: Orlando, Norstedts 2012. Övers. Margareta Ekström.

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>