– Många enskilda röster har höjts för att visa på de globala problemen, men makten har inte varit tvungen att ta ställning till dem på samma sätt som när miljontals människor rent konkret går ut på gatorna, säger aktivisten Marissa Varmavuori som är en av eldsjälarna inom Occupy Helsinki.
Få människor kan under år 2011 ha missat fenomenet Occupy Wall Street, då tusentals demonstranter i New York förvandlade Manhattanparken Zucotti Park till ett tältläger i protest mot orättvis globalisering och kapitalism Occupy förvandlades till en global rörelse med förgreningar i de flesta stora städer i USA och Europa.
Det alla kanske däremot inte vet är att också Helsingfors fått sitt eget Occupyläger bredvid Mannerheimvägen, mitt emot riksdagshuset.
Marissa Varmavuori är 26 år och studerar socialpolitik vid Helsingfors universitet. Hon är också aktiv inom finska Attac och arbetar just nu med en bok, som skall ges ut av Intokustannus, om den globala Occupy-rörelsen. På hösten var hon en av dom som utlyste torgmötet som satte igång Occupy Helsinki, och har också varit med och arrangerat diverse evenemang och torgmöten på rörelsens lägerplats, uppslagen vid VR-magasinens sotiga ruin.
Juho Lahtinen, 27 år, är Occupy Helsinki-lägrets inofficiella gårdskarl. Från början kommer han från Äänekoski, men efter att han på grund av en synskada tvingats till obetald sjukpensionering bestämde han sig för att ett bättre alternativ till att ruttna bort hemma vara att gå med i Occupy-rörelsen och fortsätta med att arbeta för samhällets bästa.
– Tyvärr uppskattas den här sortens arbete inte lika mycket av samhället som lönearbete, småler han aningen självironiskt.
Låg profil
under vintern
Jag träffar dem båda i en fuktskadad husvagn, omgiven av frivilliga medverkande i full färd med att röja snö och pyssla med bensindrivna elgeneratorer. Båda ser fram emot våren, eftersom det stränga vädret under vintern omöjliggjort den sortens allmänna utomhusevenemang som varit lägrets främsta sätt att sprida ordet och locka intresserade.
– Vi har försökt se till att det finns folk på plats hela tiden, om inte annat så för att se till att lägret inte rivs, men ibland måste man helt enkelt komma härifrån, om inte annat så för att få en varm dusch, säger Juho.
Lägret har under vintern alltså haft en paus i sin verksamhet och fungerat med skelettbemanning för att inte förfalla. På hösten, då vädret tillät utomhusevenemang, kunde flera tiotals människor samlas på s.k. ”torgmöten” för att få lyssna på andras åsikter och få sin egen röst hörd. Variationen i ålder och samhällsgrupp var stor, många var intresserade. Under lägrets sju månader långa verksamhetstid har också massor med nya nätverk bildats i och med att människor fått träffas och utbyta idéer, något som lett till en uppsjö av förslag till hur man ska fortsätta verksamheten på våren.
Utbyte av idéer
Just utbytet av idéer är en av Occupyrörelsens mest centrala poänger.
– Ett av de vanligaste argumenten mot proteströrelsen är dess brist på ett eget perfekt svar på problemen. Man avfärdar rörelsen som bara en i raden av populistiska folkrörelser som vill åstadkomma en mirakulös lösning som inte existerar, säger Marissa.
Enligt henne handlar Occupy mer om en process, ett forum för människor där de kan diskutera och uppmärksamma att problemen finns och behöver åtgärdas.
– Vi tycker att själva lösningarna borde vara deras ansvar, säger hon och pekar menande över axeln mot granitborgen som tornar upp sig på andra sidan Mannerheimvägen.
Juho poängterar också att Occupy handlar om en livsstil, ett alternativ för de som tröttnat på att springa runt i samhällets ekorrhjul.
Samhället, ja. Två gånger har Occupy Helsinki fått påhälsning från byggnadskontoret, men förutom spetsiga kommentarer om lägrets spekulerade kostnader för staden har officiella påtryckningar hållits till ett minimum och samarbetet har gått bra. Juho visar till och med upp en kopia av stadsplanen som lägerunderhållarna fått för att kunna dra sina elsladdar och slå upp sina tält utan att av misstag ta i vattenledningar.
– Fast vräkningsbeslut och dylikt fattas vanligen snabbt och oväntat för att ta aktivister och demonstranter på sängen, så vi tar ingenting för givet.
Tillsammans
på gatorna
Jag frågar Marissa om finska Attac haft något samarbete med Occupy Helsinki. De båda rörelserna har ju sin kritik av det internationella finanssystemet gemensam, likaså kraven på en jämlikare värld.
– Rörelserna har flera gemensamma aktiviteter på olika håll i världen, t.ex i Spanien, men fungerar separat eftersom Occupys poäng är att verka oberoende av existerande strukturer, organisationer och politiska inriktningar.
Marissa berättar att även Attac har en stor roll att spela i den pågående utvecklingen. Organisationen, som kämpar för rättvis globalisering, har till exempel kritiserat EU:s krispolitik, sparkraven riktade mot de sydeuropeiska ekonomierna samt skatteparadisen. På frågan om den finanstransaktionsskatt som just nu diskuteras i EU har något att göra med Tobinskatten som är en av Attacs hjärtefrågor svarar hon ett bestämt nej. Den i EU planerade formen inkluderar t.ex. inte Attacs originella idé om beskattning av valutahandel.
En liten förgrening
Occupy Helsinki är ingen stor rörelse, åtminstone inte om man jämför med tältlägret i Zucotti Park. Rörelsens betydelse ligger enligt Marissa i att den är en förgrening, en liten del av en global helhet som på andra håll i världen åstadkommit mycket mer än här.
– Det är länge sedan en så här stor globalt koordinerad människomassa gått ut på gatan och ställt krav på makthavarna. Många enskilda röster har höjts tidigare för att visa på globala problem, men makten har inte varit tvungen att ta ställning till dem på samma sätt som när miljontals människor rent konkret går ut på gatorna.
I Finland saknas dock förutsättningarna för en större folkrörelse, ett faktum som Marissa kommer att gå djupare in på i den kommande boken om Occupy-rörelsen. Juho tillägger att det är ironiskt att människor i allmänhet mobiliserar sig först då det redan är för sent.
– Folk vill inte demonstrera och ockupera i bitande kyla när dom har ett varmt hem, men vad händer då den pågående utvecklingen gjort dom hemlösa?
text&foto: Otto Ekman
