Heikki Patomäki lyckas behandla eurokrisen både på bredden och djupet, skriver Peter Lodenius.
Eurokrisens anatomi skriver Heikki Patomäki om i en högaktuell bok. Spaltkilometer har skrivits om olika toppmöten om krisen, om vad som händer i Grekland, om hur det ska gå för den monetära unionen. Men jag är knappast den enda för vilken orsakerna till krisen har förblivit diffusa. Ofta framställs den som en följd av ansvarslösa grekiska politikers populism och statistikfusk, men så enkelt kan det ju inte vara. Också om sådana lokala faktorer kan spela in måste det finnas något systemfel som gör det möjligt att de kan få mer eller mindre globala följder.
Heikki Patomäki har goda förutsättningar att reda ut saken. Han verkade åren 1995-7 som specialforskare vid Utrikespolitiska institutet med EU som ansvarsområde och skrev bl.a. en bok om den monetära unionen och har senare som professor i Storbritannien, Australien och numera Helsingfors haft orsak att följa med dessa frågor. Han är professor i världspolitik, något som förr i världen skulle ha setts som en del av den allmänna statsläran. Men Göran von Bonsdorff eller Jan-Magnus Jansson, som i tiden skötte sådan undervisning, ägnade sig nog inte åt nationalekonomi. Det gör däremot Patomäki, och så måste det förstås vara – ekonomin styr ju politiken i allt högre grad. Hans bok Uusliberalismi Suomessa (2007) var ett viktigt påpekande om den nya ledande ideologin i vårt land – jag tyckte ändå han kunde ha grävt lite djupare. Det kan man däremot inte säga om hans nya bok, som går så djupt och brett som åtminstone jag kan önska mig.
I Eurokriisin anatomia. Mitä globalisaation jälkeen? (Into 2012) visar han på de samband mellan kriserna och den nyliberala ideologin som få politiker vill medge. Kriser uppstår ju också utan nyliberalism, det visade t.ex. den stora depressionen kring 1930, men de är svårare att undvika och bekämpa nu när de fria marknadskrafterna får råda praktiskt taget ensamma, utan motvikt.
Finanskrisen i USA
som hade återverkningar på hela världen är ett exempel på detta. Den visade tydligt hur det som Patomäki kallar finansialiseringen gjort vår värld instabilare. Den har lett till att finansieringsmarknaderna, finansinstitutionerna och finanseliterna i allt högre grad kontrollerar de ekonomiska processerna och de ekonomiskpolitiska besluten.
Det var bl.a. den keynesianska forskaren Hyman Minsky som förklarade krisbenägenheten med den kapitalistiska marknadsekonomins tendens att utvecklas mot finansialisering. När den industriella ekonomin växer, när företagen blir starkare och ägarnas och chefernas maktställning i samhället befästs börjar man tro att de goda tiderna fortsätter i all evighet. Man kräver att återstående reglering av finanssektorn ska försvinna så att man kan göra snabbare vinster. Också stater börjar utnyttja snabba vinster som en konkurrensfaktor. Utvecklingen går mot en spekulationsekonomi. Island blev ett toppexempel på detta.
Eftersom det går snabbare att göra vinster inom finanssektorn än inom realekonomin har en huvuddel av de pengar som söker hög avkastning sökt sig till den sektorn. Samma sak gäller dem som söker snabba och stora förtjänster. Samtidigt har Wall Street ännu mer än tidigare blivit en symbol för den gränslösa girigheten.
Finanskrisen i USA utlöstes i första hand av att bankerna inriktat sig speciellt på bostadslån och när de täckt de flesta som kunde betala sina lån började de rikta sig också till mänskor som inte kunde betala, som inte hade besparingar och kanske inte arbete. Om amorteringarna fallerade räknade banken med att kunna auktionera bort bostaden till ett högre pris, eftersom man räknade med att bostadspriserna skulle stiga i all evighet. När de till slut inte längre gjorde det slutade det illa. Detta borde inte ha kommit som någon överraskning, men något slags massuggestion på Wall Street gjorde att man i sin bonusiver inte ville se den möjligheten. För att minska riskerna i de enskilda fallen hade man buntat ihop skuldebreven till stora paket som sedan såldes vidare och man hade dessutom skapat speciella riskförsäkringar för dem. Men det hjälpte inte när bostadspriserna började sjunka, då kraschade hela systemet. Många mindre och mellanstora banker gick i konkurs. Också några av de största hade kunnat göra det, om inte centralbanken och regeringen hade ingripit med ett mycket stort stödprogram.
Den nyliberala filosofin hade varit att när man gör värdepapper av skuldpaketen kommer riskerna till uttryck i värdepapprens och försäkringarnas priser och på så sätt bevaras balansen. Det fungerade ändå inte, kreditvärderingsinstituten (de som nu kommer med hårda domar över europeiska statsobligationer) ansåg att det inte var några problem med skuldpaketen. När det blev problem med bostadslånen återverkade det på hela banksektorn, företag fick svårt att få krediter och krisen blev allmän. Också utländska banker hade investerat i bostadsskulderna, den stora hitartikeln, och flera av dem hamnade i svårigheter.
Huvudorsaken till att krisen blev möjlig ligger i avregleringen av finanssektorn sedan Margaret Thatchers (1979–90) och Ronald Reagans (1981–89) regeringstid. Deras anglosaxiska nyliberala modell spred sig snart över världen.
Eurokrisen
framkallades delvis av finanskrisen och den åtstramning på penningmarknaderna som den medförde. Speciellt Grekland hade svårt att få sina statsobligationer placerade sedan kreditvärderingsinstituten, som inte sett några problem med de amerikanska sub-prime-lånen, nu började se alltmer kritiskt speciellt på de sydeuropeiska euroländernas statsfinanser. Irland hade åter haft en liknande bostadslånekris som USA och flera banker gick omkull.
Den amerikanska finanskrisen hade lett till att en inte obetydlig del av bankernas skulder hade överförts till staten och något motsvarande hände på flera håll i Europa. Det ledde till att statsskulden ökade, vilket i sin tur framkallade krav på bättre balans i budgeten. I dessa fall var det alltså inte staten som misskött sin ekonomi, utan den privata finanssektorn.
I vissa länder i Europa blev situationen så kritisk att EU och internationella valutafonden IMF gick in med stödpaket, där det främsta villkoret var kännbara nedskärningar av statsutgifterna. I paketen ingår också skattelindringar för privata företag, vilket minskar statens inkomster. Sparkurerna leder till att välfärdssystemen försämras genom att de offentliga tjänsterna beskärs, lönerna, pensionerna och inkomstöverföringarna sänks och arbetslagarna görs mer ”flexibla”, vilket ofta för med sig lönesänkningar. Allt detta sänker efterfrågan, vilket leder till att konjunkturnedgången fördjupas. Statens skatteinkomster minskar och t.ex. arbetslöshetsersättningarna ökar, vilket kan förvärra problemen i stället för att lindra dem. Detta har tydligen kommit som en överraskning för EU:s och IMF:s Greklandsansvariga, trots att det inte borde ha varit svårt att förutse.
Tysklands roll
har varit central i dragkampen i eurozonen. Det är framför allt Tyskland (med flankstöd av Finland, men vår roll är ju bara marginell för alla andra utom oss själva) som misstänkt Grekland och andra sydeuropeiska länder för att försöka åka snålskjuts på tysk flit och sparsamhet. Det var i tiden svårt för tyskarna att avstå från sin trygga D-mark för euroäventyret. För dem har det viktigaste varit att hålla inflationen nere och penningvärdet uppe. Åtminstone delvis är det väl en reflex av det gamla traumat från den hisnande inflationen år 1923.
Men Patomäki har en bra poäng när han noga går igenom omvärldens inställning till Tysklands egna ekonomiska problem. Segrarmakterna – speciellt Frankrike – i första världskriget, hade ju en mycket hård inställning till förlorarna och nationalismen i Ungern, som blir allt farligare, och i Turkiet, som först nu börjar dämpas en smula, har båda sina rötter i de hårda frederna i Trianon och Sèvres. Följderna av freden i Versailles var, som vi vet, katastrofala för Tyskland. Där var det inte så mycket de territoriella förlusterna, utan de svidande ekonomiska följderna och kanske den allmänna förnedringen, som förgiftade atmosfären. Tyskland ålades att betala ett krigsskadestånd på 226 miljarder guldmark, en summa som motsvarade hälften av det guld som någonsin påträffats. Man räknade att det skulle räcka nästan hela 1900-talet att betala den summan. Bitterheten som detta skapade spelade en stor roll för nazisternas segertåg.
John Maynard Keynes
som tillhörde den brittiska delegationen i Versailles, kritiserade skarpt denna vilja att tvinga tyskarna på knä. Han avgick från delegationen i protest och skrev en pamflett, där han förklarade att det skulle skada hela Europas ekonomi om Tyskland vingklipptes helt. Han förutspådde också hyperinflation och betydande politiska komplikationer i Tyskland, och han fick rätt.
I andra världskrigets slutskede godkändes Keynes argumentation i alla fall. Marshall-hjälpen 1948–52 underlättade återindustraliseringen av Tyskland och vid en konferens i London 1953 om Tysklands skulder, skars de kännbart ner.
Tyskland och andra länder med överskott i handelsbalansen borde nu enligt Patomäki följa detta goda exempel och acceptera en nedskrivning av t.ex. Greklands skulder. En skuldjämkningsmekanism borde överhuvudtaget införas, framför allt för att underlätta många utvecklingsländers situation.
För eurozonen skisserar Patomäki upp tre framtidsscenarier, av vilka det första tyvärr är det sannolikaste på mellanlång sikt. Enligt det faller de svagaste medlemsländerna bort och i den zon som blir kvar stärks de nyliberala dragen och problemen växer, likaså demokratiunderskottet. Det andra scenariet innebär en utveckling mot en socialdemokratisk förbundsstat. Detta kunde delvis ses som en återgång till den utveckling mot en gemensam välfärdsstat som bröts när östutvidgningen gav unionen en stark högermajoritet. Det tredje scenariet innebär en vidareutveckling av det andra; att EU utvecklar gemensamma institutioner som en del av en större global helhet.
Patomäki diskuterar också en rad andra strategier för en bättre värld. Eurokrisens anatomi är en rik bok som borde ge upphov till debatt, polemik och praktiska åtgärder. Jag kommer att tänka på Pekka Kuusis böcker 60-luvun sosiaalipolitiikka och Tämä ihmisen maailma. Liksom Kuusi i tiden har Patomäki samlat så mycket fakta och idéer i sitt verk att också den som inte tänker precis som han kan få inspiration för att utveckla sina egna tankar. Jag skulle t.ex. gärna se en kommentar till boken ur ett nerväxtperspektiv.
Peter Lodenius
