Den ”obscena finansprofeten” Antti Ronkainen har på ett år blivit vänsterns främsta ekonomiska demagog. Ny Tid träffade honom för att få svar på en rad frågor angående den europeiska skuldkrisen.

”Vad borde jag fråga dig?”. Det är sällan jag inleder en intervju med de orden, men nu vill jag låta mitt intervjuobjekt ta de första stegen. Vi skall diskutera den europeiska skuldkrisen och jag känner mig inte helt bekväm i ämnet.

– Du borde ställa två frågor, svarar Antti Ronkainen.

– För det första skall du fråga vad fan den här krisen handlar om. För det andra skall du fråga varför i helvetet de europeiska staterna skuldsätter sig med ena handen medan de sparar med den andra.

Vi sitter vid var sin dator och konverserar över Skype. Ronkainen har under det gångna året med en rad stridsskrifter på bland annat Uusi Suomis bloggportal blivit en av vänsterns främsta ekonomiska demagoger. Förutom att han skriver regelbundna inlägg i ett flertal medier är den ”obscena finansprofeten” redaktionsmedlem i nättidskrifterna Revalvaatio och Laitos (där även undertecknad medverkar). Under våren har intervjuerna avlöst varandra då Ronkainen snackat eurokris för medier såsom Basso, Helsingin Sanomat och Yle.

– Vänstern har förlorat kampen om vad den här krisen handlar om, svarar Ronkainen på sin första fråga.

– I stället har högern fått definiera krisen. I deras berättelse handlar krisen om statsskuld. Det är ett fullständigt ideologiskt val som helt saknar ekonomisk grund. Högern har lyckats presentera den offentliga sektorns demolering som en vettig lösning och vänstern har varit oförmögen att presentera ett vettigt alternativ.

den privata sektorn

Ronkainen förklarar hur högern råddat med kausalitetsförhållandena. Statsskulderna som nu framställs som krisens orsak sköt i höjderna först när de europeiska staterna började lösa ut banker från deras skuldfällor. Grekland är förstås det främsta skräckexemplet.

– I början av 2000-talet var Greklands statsskuld 103 procent. År 2009, på tröskeln till den europeiska krisen, var Greklands stadsskuld 112 procent. Det är inte en speciellt stor ökning på tio år. Men sedan dess har Greklands statsskuld ökat till hela 185 procent. Det är en enorm ökning på bara två år.

Istället för statsskulder vill Ronkainen lägga fokus på den privata sektorns skuldsättning.

– Euroområdets offentliga skulder i förhållande till BNP är 87 procent. Den privata sektorns skulder ligger däremot på 450 procent. Den privata skulden är krisens kärna. Så länge den består kan vi inte förvänta oss en hållbar tillväxt i Euroområdet.

Trots att det inte går att peka ut en branch som skulle ha drivit på den privata sektorns skuldsättning i Europa så som bostadslånen gjorde i USA, är mekanismen den samma. Privat skuldsättning har pådrivit en kris vars kostnader socialiserats med statliga medel.

– Den privata sektorn skuldsatte sig enormt i Grekland efter att euron togs i bruk. Nu har den här skulden förstatligats.

Statsskulderna framställs alltså som krisens mest centrala problem samtidigt som alla försök att lösa krisen verkar öka på dessa skulder.

Hur är det möjligt?

– Den jäveln som visste, utbrister Ronkainen i mina hörlurar men samlar sig snart.

bankerna styr

Ronkainen tror att Europa skulle ha hamnat i kris även utan den globala finanskris som inleddes med Lehman Brothers kollaps i USA 2008. Orsaken är inte bara de massiva privata skulderna utan även ett antal allvarliga strukturella problem i den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) samt den Europeiska centralbanken (ECB).

– ECB lånar aldrig direkt åt staterna, eftersom det är förbjudet i Maastrichtsavtalet. I stället lånar ECB åt privata banker med en ränta som just nu bara är en procent. I praktiken blir alltså suveräna stater beroende av privata bankers förmåga att skuldsätta sig. Nu när bankerna inte litar på varandra eller på staterna så stiger räntorna oerhört mycket. Till exempel är räntan på tio års lån för Grekland just nu 20 procent.

Enligt Ronkainen gjorde inträdet i EMU det möjligt för flera mindre och svagare länders privata sektorer att skuldsätta sig enormt. När återbetalningarna på lånen sedan i flera fall försummats saknar medlemsländerna i EMU medel för att lösa ut bankerna. Medlemsländerna är bundna till en gemensam penningpolitik och kan därför inte agera som garanter i sista hand.

– Maastrichtsavtalet har gjort att staterna i princip kan gå i konkurs. De har ingen direkt tillgång till centralbankens pengar.

Enligt Ronkainen har bankerna med ECB i spetsen blivit högerns främsta klasskampsorganisationer.

– Endast under hård press lånade ECB – stick i stäv med sina egna stadgar – 200 miljarder euro direkt åt staterna under förra året. Åt privata banker har man däremot lånat över 1000 miljarder. Det är helt tydligt vem ECB vill ge sina pengar åt.

Samtidigt som de privata bankerna blir utan staternas stöd så blir staterna helt beroende av bankerna. I den här komplicerade helheten blir kreditratning ett slags nytt samhälleligt maxim. Staterna måste pressa ner sina utgifter för att bevara sin trovärdighet inför kreditinstitutionerna samtidigt som de måste ta mera lån för att lösa ut skuldbelagda banker antingen i sina egna länder eller i andra EMU-länder.

– Vi går mot en helt ny form av kontroll, där skuldsättningen styr alla offentliga beslut. Staternas kreditratning kommer framöver att vara mycket viktigare för den ekonomiska politiken än socialpolitiska överväganden. Konsekvenserna för vanliga människor är långsiktiga. Vi kommer att bevittna en ännu vulgärare och brutalare form av styre än vi såg under den nyliberala eran.

låst situation

Grekland är åter skräckexemplet.

– I Grekland har antalet självmord fördubblats på två år. Samtidigt bränner demonstranter ner hus och folk går alltmer över till ett slags bytesekonomi. IMF, ECB och EU-kommissionen uppskattar att om Grekland stadigt fortsätter med sina nedskärningar fram till 2030, så får de ner sin skuldnivå till 90 procent av BNP. Jag har däremot svårt att tro att samma misär skulle kunna fortsätta i arton år till, utan att något slags inbördeskrig skulle bryta ut.

Situationen i Europa är låst. Under det senaste året har EMU-länderna grundat den Europeiska stabilitetsmekanismen samt slutit ett avtal om budgetdisciplin. Vänstern sov över dessa beslut eller gav dem sitt understöd, så som i Finland. Nu har EMU:s medlemsstater mycket mindre autonomi i ekonomiska frågor än tidigare. Ronkainen föreslår en radikal lösning.

– Frågan är om det är möjligt att styra in den nuvarande unionen på demokratiska spår. Kan EMU fortfarande bli en struktur som vore ekonomiskt och socialt rättvis och ekologiskt hållbar? Själv tror jag det är för sent. Istället borde vi göra öppet motstånd mot EMU.

Förslaget är lockande men samtidigt känns det som att en EU-fientlig politik idag spelar den växande högerextremismen i händerna. Hur skiljer sig Ronkainens förslag om motstånd mot den ekonomiska och monetära unionen från Sannfinländarnas motstånd?

– Sannfinländarna är på rätt spår då de motsätter sig unionen. Men deras motstånd utgår endast från Finlands nationella intressen. För dem kvittar det ifall unionen kvarstår för resten av Europa, bara Finland går ut ur den. De vill inte lösa de strukturella problem som hela Europa kämpar med, svarar Ronkainen.

Ronkainen menar att detta inte är nog. Även om Finland ensamt skulle lämna euron – vilket knappast vore möjligt utan att hela valutan skulle kollapsa – så skulle problemen fortsätta. Största delen av Finlands export går till euroområdet.

– Vi behöver ett allmäneuropeiskt motstånd som knyter ihop de rörelser som redan uppstått som en reaktion på nedskärningar i olika länder.

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.