Vid Tokyos största buddhistiska tempel Senso-ji trängs folk vid rökelse- och tvättkar, skriver önskningar på lappar som de knyter fast i stänger och slänger slantar i med spjälor försedda offerskrin (det SKA rassla). Framför breder en enorm marknad ut sig där utsökt traditionellt hantverk trängs med rena krimskramset. Strax intill gör en trollkarl
konster och en apa hoppar höjd. Det är rena folkfesten, varje dag, nästan dygnet runt.
Bakom Senso-ji finns ett mindre tempel och förirrar man sig in bakom det hittar men en pytteliten helgedom fylld med rävskulpturer med röda haklappar och finurliga uttryck i sina rävansikten. Detta är en shintoistiskt tempel, rest av en man vars hustru överlevt en svår sjukdom. De få som kommer hit går raskt fram till altaret, rycker i två tjocka rep så två jättebjällror skallrar och klappar i händerna. Fart och fläkt. Jag rycker lite i repen och klappar, jag med. Kunde ha användning för lite rävenergi.
Så kan man göra som turist, ta vad man vill ha och strunta i resten – om man känner till resten. Lite klokare blir jag när jag under flygresan hem läser den australiensiske journalisten Ben Hills bok Princess Masako. Prisoner of the Chrysantemum Throne. Fastän japanerna ganska sorglöst blandar buddhism och shintoism är den senare ändå något av en statsreligion. Faktum är att fram till år 1945, då den amerikanske generalen MacArthur kom till Japan för att leda återuppbyggnadsarbetet efter kriget, sågs kejsaren som en ättling i rakt nedstigande led från solgudinnan Amaterasu. Nu fråntogs han sin gudomlighet, egendom och makt, och fick en symbolisk roll. Hovet beskars radikalt – alla mer avlägsna släktingar fick lov att skapa sig ett liv utanför det. Däremot bestod den väldiga hovförvaltningen, mer än 1000 byråkrater som administrerar de kejserligas liv.
Det är dessa byråkrater, bland dem höga shintopräster som, om man får tro Hill, med hård hand styr och ställer med de fåtaliga medlemmarna i dagens kejsarfamilj. Dessa förutsätts bl.a. delta i otaliga shintoistiska ceremonier, i vissa fall mycket märkliga sådana. För att inte äventyra Japans rykte som modern nation valde man t.ex. att inte bjuda några utländska gäster alls till det bröllop som år 1993 stod mellan kronprins Naruhito och karriärkvinnan Masako Owada, då det i ceremonin ingick att två tempeljungfrur skulle gnida in brudens mage med riskli för att skänka henne fruktsamhet.
Värre var ändå att riskliet saknade verkan. Först tio år senare fick paret barn, då med hjälp av helt andra konster, nämligen provrörsbefruktning. Prinsessan Aikos födelse minskade ändå inte pressen på kronprinsessan Masako, eftersom bara män kan ärva tronen i Japan. Kort därpå fick hon ett psykiskt sammanbrott och har sedan dess inte just synts i offentligheten.
Masako har liknats vid en fågel i en gyllene bur, men som Hill skriver kunde hon och Naruhito snarare jämföras med det sista fertila paret av en utrotningshotad art i en luxuös safaripark. När hon fem år efter bröllopet fick frågan vad som glatt henne under året löd svaret:
– Förra sommaren upptäckte jag en försvagad ekoxhane
utanför ett av palatsets fönster. Eftersom han var i ett bedrövligt tillstånd började jag sköta om honom. Senare lyckades vi framgångsrikt para honom med en hona som lade ägg och nu föder vi upp larverna … Så nu undrar jag om jag har tagit mig an ett mödosamt treårsprojekt.
Fast det aldrig skadar att glädjas över allt smått i vardagen kan jag inte uppfatta svaret som annat än ett nödrop eller nattsvart ironi, särskilt som det gavs av någon som studerat vid Harvard och Oxford för en framtid som diplomat. Lite rävenergi förslår nog inte om Masako ska lyckas ta sig ur hovbyråkraternas grepp och erövra ett sådant liv som hon vill leva.
