Tirupur är ett av Indiens många centrum för produktion av billiga textilier till västvärlden. I staden bor en knapp miljon människor och mer än hälften av dem jobbar i fabrikerna.
Tirupurs omsättning av arbetskraft är snabb, ingen vill jobba här länge. Unga tjejer och killar från jordbrukarfamiljer i hela Tamil Nadu och från angränsande delstater kommer hit i hopp om att få ett arbete och kunna försörja sig själva eller sina familjer.
Två tjejer som har jobbat i fabrikerna är Kanjana och Djotilakshmi. De är båda arton år gamla. Kanjana började arbeta i ett skrädderi när hon var femton. Hon fick ett treårskontrakt av fabriken. Kontraktet innebar att en del av lönen läggs på ett sparkonto av fabriken och fås ut först då kontraktet har fullgjorts.
– Fabriken betalade så dåligt att jag inte ville stanna kvar längre. Jag stack efter ett och ett halvt år, då fick jag inte ut den fjärdedel av lönen som fabriken har sparat åt mig, säger Kanjana
Djotilakshmi är bara på semester. Om några dagar ska hon tillbaka till Tirupur. Hon jobbar tolv timmar om dagen för 160 rupies (ca 2,5 euro). Hon är mycket glad att ha jobbet då familjen skulle vara helt utblottad annars. Hennes far dog för omkring ett år sedan. Då var hon som äldsta barn i familjen tvungen att delta i försörjningen. Djotilakshmis mor daglönar på risfälten och tar hand om de två yngre syskonen.
Sedan Kanjana kom tillbaka från fabriken har hon gått en skräddarutbildning. Hon skulle kunna börja prakisera yrket om hon hade råd att köpa en symaskin. Hon vill åka tillbaka till Tirupur med Djotilakshmi för att tjäna ihop till maskinen, men hennes mor vill inte att hon ska åka och bli sjuk av de svåra arbetsförhållandena.
hett och dammigt
Lungsjukdomen bronkit är ett besvär som många av arbetarna i spinnerier och väverier drabbas av. Det förvånar inte. Då man stiger in i en sådan anläggning sticker bomullsdammet i näsan och den dåliga ventilationen gör att värmen blir hög och luften mycket tung. I taket hänger stalaktiter av bomullsdamm. I företaget SKP:s fabrik är det inte tillåtet att ta bilder. Det uppskattas heller inte att vara någon annanstans under besöket än vid den av fabriken utsedda informatören Kumars sida. Han tolkar intervjuerna där alla säger att de trivs mycket bra med jobbet. Leendena ser ansträngda ut.
– Det finns inget barnarbete här och vi har åtta timmars arbetsdagar, säger Kumar.
I arbetstidspärmen ser vi att varje minut som inte är aktivt arbete lyfts ut ur arbetstiden, till exempel att dricka lite vatten eller gå på toaletten. Tjejerna vid maskinerna ser unga ut och ingen av dem bär andningsskydd. En av de lite äldre tjejerna vågar prata, även om hon inte egentligen kan någon engelska. På frågan hur gammal hon är svarar hon ”10th standard”. Då man går i tionde klass i Indien är man femton år gammal. De flesta av arbetarna ser ut att vara i yngre tonåren.
– Vi betalar en lön på 4000–6000 rupies (60–90 euro) i månaden, men boende och mat är gratis i våra arbetarhostels, säger Kumar.
utegångsförbud
I Assisi garments fabrik utanför Tirupur är bemötandet ett helt annat. Hela företagets produktionskedja är ekologisk och fairtrademärkt. I skrädderiet har de flesta munskydd och ingen ser ut att vara yngre än vad som sig bör. Fabriksledningen är öppen med vem som köper deras kläder. Adhiyaman berättar glatt om sina kunder i Sverige: Stockholm T-shirt store, scouterna och många fler.
– Kunderna ställer krav på både kvalitet och arbetsförhållanden. Det måste vi leva upp till, säger Adhiyaman.
Men enligt Jagnathan från textilfacket finns det inte mycket till positiv utveckling då det gäller textilindustrin i Tirupur. Han säger att den största förändring som skett är att fabrikerna har blivit bättre på att snygga upp sig för journalister och utlänningar.
– Fackföreningsrörelsen har förlorat sitt driv i textilindustrin, säger Jagnathan.
Fackförbunden har på grund av fabrikernas systematiska isolering av sina arbetare svårt att ens informera arbetarna om vad ett fackförbund är för något. Jagnathan förklarar orsakerna. För fabriksarbetarna ingår mat och boende på så kallade ”workers hostels” i lönen. För det mesta är inkvarteringen knappast något fabriken står för av medmänsklighet. På dessa hostels är det utegångsförbud efter en viss tid och inga mobiltelefoner är tillåtna. Den enda telefon som finns att tillgå är fabrikens egen och där står alltid fabrikens hantlangare och lyssnar. Ingen får komma in och berätta för arbetarna vad de har för rättigheter.
rödfärgad kokos
Ett problem som följer är att det är svårt att organisera en kritisk massa för att kunna påverka och förhandla om kollektivavtal, därför förlorar fackförbunden lätt medlemmar. I fabriker där facket är svagt innebär det också en risk för arbetare att gå med, det kan leda till att de förlorar jobbet.
Jagnathan menar att ansvaret först och främst ligger hos de stora klädmärkena och hos myndigheterna som ska se till att arbetsrättslagar följs. Vissa klädmärken har ställt krav på sina leverantörer att låta fackrepresentanter hålla informationsmöten om vad ett fackmedlemskap innebär.
Jagnathan säger att arbetslagstiftningen i Indien är ganska stark, men att den inte efterföljs.
– Fabrikerna försöker hela tiden hitta kryphål i lagstiftningen och så finns det mycket korruption, säger Jagnathan.
På miljöfronten har ändå något hänt. Tamil Nadu pollution control board har tagit i med krafttag mot färgerierna, som är den mest förorenande processen i klädproduktionen. Så gott som alla färgerier inom Tirupurdistriktet har stängts. Det som fick myndigheterna att agera sägs vara att saften i kokosnötterna i närheten av staden hade blivit röd.
Nu har färgningsindustrin flyttat till andra distrikt och delstater och många har blivit av med sina jobb. Tirupurs vatten är inte fullt lika förorenat längre och de färgerier som fortfarande är igång är antingen rika nog att muta kontrollanterna eller så har de effektiva reningsverk där såväl vattnet som kemikalierna tas om hand och i möjligaste mån återanvänds. Vi besöker en anläggning med eget reningsverk. Där återvinns 80 procent av vattnet och en del av färgningskemikalierna. Jagnathans ord ekar ändå i bakhuvudet. Kanske de bara har igång reningsverket när kontrollanter eller utlänningar kommer förbi.
Tirupur är som en levande illustration till begreppet ”race to the bottom”, en rusning till absoluta botten i vinstmaximeringens namn. I den tävlingen finns inga oskyldiga.
Frans Jansson
