Kanske vänstern snarare behöver tusen hammare än en murbräcka, skriver Jan Rundt i ett svar till Ulf Modin
I sin text i Ny Tid nr 10 skriver Ulf Modin om vad hans roll som gammal person är och om vad de unga borde göra för samhällsutvecklingen: de gamla borde förse de yngre med ett perspektiv som de unga knappast ännu kan ha fått. Sedan berättar Modin om vad han, med ålderns rätt, tänker om vår framtid. Han efterlyser en social vision, som kapitalet är tvunget att säga nej till.
Det är en mycket bra poäng. Problemet med högern just nu är att den är så bra på att krama ihjäl alla mänskliga värderingar och få det att låta som att den också omfattar dem: ”Vi tycker också att åldringarna ska få blöjorna bytta (vi vill bara väga dem först)”. Så kan den övre medelklassen med gott samvete rösta för lägre skatter och avreglerad arbetsmarknad, för Katainen har ju sagt att han bryr sig.
Å andra sidan säger ju kapitalet nej en hel del redan nu.
”Borde inte de privata investerarna ta den ekonomiska risken av att ha lånat ut åt stater med minst sagt tvivelaktig ekonomi” – kapitalet säger nej.
”Det är väl mest rättvist med progressiv beskattning och den kunde bra höjas i den övre ändan, om alternativet är att inte ens polisen har råd att komma” – kapitalet säger nej.
”Precis alla vet att klimatförändringen kräver väldigt kraftiga, världsomfattande åtgärder på direkten” – kapitalet säger nej. Och så vidare.
Påståendena ovan är snarast (viktiga) kurskorrigerande önskemål än några egentliga medryckande, inspirerande visioner. Varför finns det inga mänskovänliga samhälleliga visioner, utan endast högerns – i Modins mening redan bleknade – nyliberalistiska dito? Kanske det är den postmodernistiska vågen som svepte över det intellektuella landskapet och fick mänskor inom de kulturella (vänster)kretsarna att tro att det verkligen är så att visioner för hela samhället är omöjliga, gammaldags och förtjänar att bemötas med ironi.
Återstår då två alternativ: att krysta fram en enande vision i en dålig grogrund eller att överge hoppet om en sådan och göra en dygd av nöden. Kanske en stor vision är överflödig eller till och med kontraproduktiv i vår tids fragmenterade offentlighet. Kanske det som vänstern behöver inte är en murbräcka i form av en enad front, utan tusentals små ettriga hammare som hackar sönder nyliberalismens trötta fasad genom lika många upplysta bloggare, facebookare, twittrare och andra skribenter som skapar, filtrerar och förmedlar tankar, idéer och små visioner av humanistisk och miljömedveten karaktär. En vänster för webbåldern.
Jan Rundt
