Anna Rotkirch
Jag hade ordnat ett seminarium tillsammans med en professor som förkroppsligar brittisk konservatism. (Kungligheter är t.ex. på riktigt viktiga, som förebild och tradition. Likaså är familjevärden på riktigt viktiga: både min kollegas och hans hustrus föräldrar bodde hemma hos dem på sin ålders höst, trots att släkten hade haft råd med andra lösningar och trots att båda makarna hade karriärjobb att sköta och tre minderåriga barn i hushållet.) En av de inbjudna föreläsarna hade en baby och en treåring med sig. Jag föreslog att vi skulle ordna en sköterska för barnen, och betala henne tio pund i timmen ur de relativt generösa bidrag vi hade lyckats samla ihop.
Professorn blev lika överraskad som chockad. Hur kunde jag tänka mig att betala för en annans ungar med akademiska medel?
I en liberal välfärdsregim som den brittiska betonar man valfrihet, på gott och ont. Individen ska själv fatta och stå för sina beslut. Skaffar du dig barn, ska du kunna försörja både dem och dig själv, gör du det inte är det också din ensak.
Ny Tids läsare har inga svårigheter med att var oense med det här argumentet. Vad jag vill betona är att hemvårdsstödet faktiskt inte har med valfrihet att göra. Du har rätt att sköta dina barn hemma exakt så länge du vill.
Man kunde tänka sig andra villkor. I Sovjet var lönearbete en lagstadgad plikt. Den som saknade en registrerad arbetsplats kunde dömas till straffarbete. Intressant nog tillämpades den här lagen tydligen aldrig på just hemmamammor, som överlag var sällsynta men förekom till exempel bland den politiska och militära eliten.
I den finländska debatten handlar hemvårdsstödet på något märkvärdigt vis inte om familjepolitiska beslut, det vill säga vilka beteenden vi vill stöda. Familjeforskaren Heikki Hiilamo gjorde för några år sedan en analys av diskurserna kring vården av små barn i Finland och Sverige på 1990-talet. Hos oss kom debatten att kretsa kring just ”valfrihet”, medan den i Sverige handlade om ”jämställdhet”.
Valfrihetens diskurs möjliggjorde i Finland en politisk kompromiss där vänstern fick igenom den subjektiva rätten till dagvård, medan centern fick igenom hemvårdsstöd tills barnet fyllt tre. Alla parter blev nöjda och de finländska familjerna fick tillgång till en ovanligt brokig förmånspalett.
I Sverige har man däremot svårt att begripa hur en förmån som just mammor men inte pappor tenderar att välja en masse skulle vara önskvärd. Där ville man i stället främja mammornas ställning på arbetsmarknaden och pappornas insats hemma: föräldraledigheten är längre och kompenseras högre, men barnen brukar börja dagis redan som ettåringar.
En av följderna blev att den ekonomiska jämställdheten inom äktenskapet ökat i Sverige under det senaste decenniet, medan den minskat i Finland. Jag har aldrig sett en finländsk journalist som inte tappat hakan då hon hör detta i sig ingalunda förvånande resultat. – Vi är ju så jämställda! Inte det?
En annan följd är att i synnerhet sämre utbildade kvinnor riskerar tappa fästet på arbetsmarknaden. Något som inte heller borde komma som en överraskning. Har du en hög inkomst och ett tilltalande jobb är det mindre troligt att 500 euro i månaden får dig att stanna hemma i ytterligare två år. ”Valfriheten” har påverkat i synnerhet låginkomsttagarnas levnadslopp.
I några år har både internationella organisationer och familjeforskare varnat för riskerna med att mammor är borta från arbetsmarknaden flera år. Socialpolitikern Gösta Esping-Andersen menar att det bästa sättet att garantera att barnfamiljer mår väl är en lönearbetande mamma, och att just det är långt mera effektivt än varje tänkbar familjeförmån. Andra kallar hemvårdsstödet för en kvinnofälla som kan dela in föräldrarna i A- och B-klassens mammor, eller hemvård för förklädd arbetslöshet.
Å andra sidan jobbar de finländska mammorna mera än danska och svenska mödrar genast då barnet fyllt tre. Vårt problem verkar snarast vara att mammorna först länge är totalt borta från jobbet och sedan lika totalt på jobb. Deltidsarbete och förkortad arbetstid är vanligare i de andra nordiska länderna än hos oss.
Hemvårdsstödet hamnade som vi numera vet sist och slutligen inte på regeringens sparlista. Och vackert så. Familjepolitiken borde bygga på helhetsanalys och välgrundade åsikter, inte på någon osthyvelspolitik som oroar familjer och drabbar dem som har det ekonomiskt kärvare.
Ändå verkar många av de insatta jag talat med tro att hemvårdsstödet på längre sikt både borde och kommer att förkortas. Helst så, säger forskarna, att det uppmuntrar till flexibilitet. Det borde finnas färre barriärer mellan mammans studier eller lönearbete, barnets dagisvård och att sköta barnet hemma. Kanske borde vi också gå in för att dela hemvårdsstödet 50-50, mellan föräldrarna? Så att familjer fortfarande kan välja mellan dagis och hemvård, men inte mellan vem som stannar hemma.
Där den ena talar om valfrihet och den andra om jämlikhet saknas ofta barnets perspektiv – eller så används det bara ifall det stöder den egna åsikten.
Forskningsresultaten ger nämligen inte entydig vägledning här. Det finns studier som visar att barn inte far illa av dagis, snarare tvärtom, ifall grupperna är tillräckligt små och personalen inte byts stup i kvarten. Å andra sidan vet vi att många daghem lider av personalbrist och för stora grupper.
Hur påverkar olika dagvårdsarrangemang egentligen barnen? Sanningen är knappast entydig. Vi har i dagens Europa likartade länder med helt olika praxis. I Frankrike och USA börjar barnen ofta på dagis när de är 3 månader, i Sverige vid 18 månader, i Finland vid 2–3 års ålder. Jag hörde berättas om en fransk mamma som flyttat till Finland och glatt hämtade barnet till dagis då det var 90 dagar gammalt. Nu skulle hon börja jobba, och hon hade ju subjektiv rätt till dagvård! Medan få finska föräldrar ens kan föreställa sig att någon frivilligt skulle sätta barnet i dagvård före föräldraledigheten tar slut.
Ändå är det inte så att exempelvis fransmän och amerikaner som börjat så mycket tidigare på dagis är klart mera utflippade än vi nordbor. (Eller…?)
Ett utomordentligt upplägg för den som vill reda ut vilket som är bäst ur barnens synvinkel på längre sikt.
Anna Rotkirch
är familjeforskare vid Befolkningsförbundet
