Det bästa med att bo utomlands är inte att man lär sig svaret på en massa intressanta frågor om ett land. Det bästa med att bo utomlands är att man lär sig vilka frågor som är relevanta i – och för – ett land. Ofta är det frågor som man själv aldrig skulle ha drömt om som styr utvecklingen. De är frågorna som dyker upp, igen och igen, på middagsbjudningar och vid kaffemaskinen i pausrummet. När jag flyttade till Turkiet för snart tre år sedan fick jag rådet att börja röka.
– Det kommer att vara för mycket som går dig förbi om du inte tar en cigarett med de andra då och då.
Sedan dess har landets ledande parti, det muslimska AKP, till folks stora förvåning nästan lyckats införa rökförbud på kaféer och restauranger, men bara nästan. Det är nämligen rökförbud i slutna rum, men de slutna rummen har enligt de flesta kaféägare fyra väggar, medan deras fönster, dörrar, och tak åtminstone går att glänta på, om inte lyftas bort helt. Och då får man minsann röka, även om det sker rakt under skylten med den överkorsade cigarren och hotet om böter.
Frågan som kommer upp på snart sagt varje privat tillställning är vad det ledande partiet egentligen vill. Konspirationsteorierna frodas, detta är trots allt Turkiet, och misstänksamheten mot alla som har makten är stor. Finns det anledning till oro? Ja, det beror förstås på vad man oroar sig för. Folk här har en mycket hälsosam misstänksamhet mot makten, men problemet är att den inte artikuleras. Folk är skeptiska till vad partiet gör, men ännu mer skeptiska till vad de tänker. Och vad en annan mänska tänker, ja vem kan veta det? De som tror att partiet vill föra Turkiet i en muslimsk rikting ser orsotecken överallt. För första gången i år var partiledarnas fruar, inklusive premiärministerns fru, med under tillställningar i parlamentet. Fruarna hade inte deltagit tidigare eftersom de inte velat stöta sig med militären. Militärledningen skulle ha tagit illa upp (och tar fortfarande illa upp, men är för försvagad för att visa det) av att fruarna bär slöja. En av militärens huvuduppgifter, enligt republikens grundare, är att garantera ett sekulariserat samhälle. Och vad är det? Ja, därom råder det starkt delade meningar.
Frågan är inte lika brännbar någon annanstans än i världen, det finns trots allt en historia i Turkiet som är sammankopplad till de stora världsreligionerna och som är motstridig och rik. Officiellt är Turkiet en sekulariserad stat. Men när mina vänner som just fött en son skulle registera barnet kryssade den statliga tjänstemannen utan tvekan för ”muslim” i formuläret.
– Jag sade inte att han var muslimsk, sade barnets far.
– Ja, men du är väl en turk, sade tjänstemannen. Och det var slutet på den diskussionen. Till saken hör att det liberala, vindrickande, festande och universitetsutbildade paret också själva definierar sig som muslimer. Så frågan från dem som har makten är varför de opponerar sig. Men svaret är att det gör det.
Det finns många små förskjutningar som i ett vanligt samhälle skulle gå förbi obemärkt, men som inte gör det i ett samhälle där folk använder sina antenner för att uppfatta vad motparten tänker. Allt fler kvinnor bär huvuddukar, och även om det ännu formellt är förbjudet att göra det om man studerar i landets universitet, så håller det på att luckras upp.
– Varför ska vi förvägras utbildning? frågar de unga muslimska kvinnorna. Och det kan man fråga sig. Samtidigt är det färre och färre av de högutbildade kvinnorna som utses till vikta poster, som i domstolsväsendet, som kräver en lång utbildning. Meriterna räcker tydligen inte. Eller så ligger det något annat bakom.
Det är spännande, men i längden utmattande, att gissa sig till det som inte sägs. På plussidan leder det till intressanta diskussioner. På minussidan leder det till att de som har olika åsikter knappt kan tala med varandra. Den enas verklighet har så lite gemensamt med den andras. Varför det är så är en annan relevant fråga.
