Ibland får jag frågan varför det alltid är just Theatertreffen-festivalen jag väljer att återvända till år efter år.
Svaret är egentligen enkelt. Det handlar inte om att det här är världens viktigaste nationella Best Of-teaterfestival där en kritikerjury plöjer igenom hundratals premiärer (i år ofattbara 430 stycken i 66 städer) från Tyskland, Österrike och Schweiz för att sedan välja ut de ”tio mest beaktansvärda” till festivalen. Nej, mera handlar det om att jag älskar att röra mig i ett sammanhang där teatern på riktigt betyder någonting, och där teaterdiskussionen är både livskraftig, kunnig och aldrig rädd för att vara intellektuell.
Det har förstås att göra med att teaterlandskapet är massivt, den utpräglat ”konstnärliga teatern” stor, teaterjournalistiken bred, debattklimatet livligt, intrycken många. Eftersom teatern här (fortfarande) får ett betydande offentligt stöd, lockas stora regissörsnamn från hela Europa till landet och hämtar nya intryck med sig. Dessutom är Tyskland den europeiska samtidsdramatikens smältdegel – det är via Tyskland som ny dramatik från mindre språkområden hittar till de stora västeuropeiska teaterlandskapen.
Och Theatertreffen visar i ett nötskal vad som anses vara viktigt just nu.
Ingen fjärde vägg
En ny detalj är att TT-programmet inte längre bygger på regissörslegenders klassikertolkningar, sådär som långt in på 2000-talet. Visst finns pjäser av Shakespeare, Ibsen och Tjechov med också i år, men festivalens utbud visar tydligt hur teaterformer och -uttryck som tidigare levt i marginalen är helt etablerade idag. Jag tänker på det dokumentära, på fria gruppers formexperiment, det postdramatiska draget till sin spets.
Att man sedan nästan aldrig spelar med en fjärde vägg är inte längre alls nytt, men värt att notera eftersom det i Finland först under de senaste åren blivit vanligare med att rikta sitt spel ut mot publiken. I Tyskland är det vardagsmat att skådespelare replikerar ut mot publiken, jagar en direktkontakt med åskådaren, provocerar fram reaktioner. Det har man gjort länge, Volksbühne-regissören Frank Castorfs 90-talsdekonstruktioner är legendariska, liksom hans sätt att upprepa repliker eller en fysisk handling om och om och om igen tills publiken faktiskt reagerade och tvingade fram en fortsättning.
Det är i den kontexten som den norsk-tyska trion Vegard Vinge, Ida Müller och Trond Reinholdtsens variant av Ibsens John Gabriel Borkman blir förståelig.
Borkman-produktionen är performanceaktion möter teater, en reaktion på dagens mainstreamteater, en ”teater kommenterar teater”-föreställning, ett koncept som inom bildkonstvärlden är accepterat på ett helt annat sätt än inom teatern. Vilket får regissören att under föreställningen, efter att ha räknat upp ett antal enligt honom snedvridna samhällsfenomen, konstatera: ”Allt det är okay, men att räkna till 10 000 på en teater är inte okay, eller?”
För det är ju så det börjar. Under föreställningens första 150 (!) minuter händer knappt något annat än att en röst räknar till 2000-nånting samtidigt som man ser en bildprojicering på en skådis som ”spelar” räknandet.
Det säger förstås något om Tyskland som teaterlandskap att en sådan föreställning klassas som en av spelårets tio viktigaste. Här har en sådan aktion en kontext, publiken har något att relatera till och är inte blyga för att kommentera. Det uppstår en dialog mellan publik och regissör, och när ridån efter dryga fem (!) timmar går upp, ser vi en scenbild som det måste ha tagit evigheter att bygga upp – då finns det ännu upp till sju timmar speltid kvar…
Kane och Macbeth
Till saken hör att den postdramatiska teaterns inflytande på tysk teater gjort att ”vanliga” produktioner inte sådär bara längre kan vara ”bara vanliga”, det känns som om allt på något sätt måste förhålla sig till de senaste decenniernas scenrevolution. Och när jag ser festivalens Macbeth eller Sarah Kane-helkväll, känner jag att det hade varit bättre om man hållit sig till mindre formexperiment.
Macbeth blir för mig intressant bara som ett uttryck för ett nytt genustänkande, som sakta håller på att få fotfäste i Tyskland. Kungen spelas nämligen av en kvinna, utan att det görs någon affär av det. Jana Schulz är strålande, hon utnyttjar små medel (manliga gester, kroppsspråk, rörelsemönster) men hämtar in en laddad feminin sida i uttrycket som passar perfekt i tolkningen av en nojjig, krigsförstörd och ångestfylld Macbeth. I övrigt, tja, för spretigt.
Kvällen med tre Sarah Kane-pjäser (Cleansed, Crave, 4.48 Psychosis) är högintressant som en bild av Kanes konstnärliga utveckling mot det poetiska musikaliska minimalistiska Pinter-influerade. I övrigt ser jag en tyskt kall produktion som frossar i verfremdung.
Sista kvällen får jag i alla fall en skön ”intellektuell feelgood-postdramatik”-upplevelse när jag besöker stans rockigaste teater; Volksbühne, som bjuder på en färsk pjäs av kultdramatikern/regissören René Pollesch: Kill your darlings, streets of Berladelphia, en filosofisk-sociologisk monolog med Brecht-anspelningar kring kärlek och dagens samhälle. Pollesch resonerar kring skillnader mellan ”vänster” och ”kapitalism”, kollektiv vs network, och radar fram oneliners med komisk underton, som ”det räcker inte med att kyssas, kapitalism kräver mervärde, att nån tittar på”.
När jag reser hem gör jag det med ovanligt få Theatertreffen-höjdare i bagaget. Men då har jag också missat Alvis Hermanis fyra timmar långa Platonov, eller Gob Squad, eller ett internationellt samarbetsprojekt som åtminstone låter spännande; Hate Radio, kring folkmordet i Rwanda.
Och jag längtar redan tillbaka.
Tomas Jansson
