Jenny Björklund debuterade 2010 med romanen Vad jag gjorde en höst. Björklunds nyutkomna andra roman Bara gå följer debutromanen stilmässigt, men från debutromanens försiktiga optimism och ögonblick av lyckorus har en förskjutning mot det tyngre skett vad beträffar berättarton och innehåll.
I Bara gå är det åter en rätt anonym och ensam ung kvinnas vardag som står i fokus och som skildras med en blandning av diskbänksrealism, med inslag av öllukt och läckande soppåsar, och återgivna tankar som ifrågasätter, ältar och tacklar insikten om att det mesta är meningslöst. I korta, fragmentariska kapitel undersöks och skärskådas därmed en tillvaro präglad av likgiltighet och passivitet. Kapitellängden varierar från ett par meningar till en dryg sida och innehållsmässigt kretsar kapitlen ofta kring ett fenomen, ett minne, en tanke. Det ligger närmast något dagboksaktigt över det hela.
Romanen är skriven i andraperson och det narrativa tilltalet i duform bidrar till intrycket av en huvudperson som hela tiden är kritiskt bevakad, som om varje handling egentligen är genomskådad. Huvudpersonen känns både väldigt konstruerad och väldigt medveten om sig själv och sina förehavanden. Samtidigt som det vänds ut och in på hennes göranden bidrar berättarformen ändå till att skapa en viss distans till henne.
Den unga kvinnan i Bara gå studerar juridik men har fastnat någonstans i magisterskedet, medan ”alla andra” springer förbi henne. Eller, hon har snarare låtit sig övermannas av likgiltighet och passivitet, utan att komma vidare. Hon tycker sig ha genomskådat juridiken eftersom den inte är mer än en samling konstruktioner, vilket hon finner ångestframkallande, och hon menar att hon inte ens kan skilja på rätt och fel längre. De här funderingarna kring samhälleliga konstruktioner och frågan om moral, samt därifrån utsträckta tanketrådar som knyter an till biologi och djurs beteende hör till det mest intresseväckande i boken, men tyvärr fördjupas resonemangen inte i särskilt stor utsträckning.
Ett genomgående tema i den här boken, precis som i Björklunds förra, är tvåsamheten och den problematik som oundvikligen tycks medfölja. Å ena sidan ältar huvudpersonen gamla relationer, bryter ned dem och utsätts för besvärliga ex som tränger sig på. Å andra sidan har hon en potentiell bekant som kanske kan bli något mer, men han ska testas och tackla hennes likgiltighet om och om igen. Huvudpersonen kämpar mot att bli involverad i för nära relationer, ”[f]ör du kan inte längre vänta på människor, för varje minut av väntan känner du hur livet rinner ur dig och du vill inte dö väntande”. Att vänta är att utsätta sig och riskera besvikelse. Följaktligen kämpar hon in i det sista mot att fastna i tvåsamhetens farliga nät, men fingrarna vill inte alltid lyda utan plockar ibland fram mobiltelefonen. Och i takt med att det uppstår sprickor i hennes skyddsmur följer den lite fina insikten om att man kanske är ”ensam först då man är tillsammans”.
Bokens titel syftar dels på det som huvudpersonen faktiskt är sysselsatt med rätt ofta då hon vandrar omkring utomhus under alla tider på dygnet för att gå ifrån tankar som tynger och tränger sig på. Samtidigt kan titeln också ses som ett uttryck för hur livet bara rullar på, ifall man inte ingriper. Även om Björklunds roman bjuder på en del fina tankar har jag ändå som läsare svårt att fatta tycke för en litterär gestalt som i så stor utsträckning saknar engagemang.
Anna von Bonsdorff
Jenny Björklund: Bara gå. Schildts & Söderströms, 2012.
