Hur ser Europas politiska karta ut om, låt säga, fem år? Skiftningar kan komma plötsligt. För tio år sedan var Europa socialdemokratiskt dominerat – Tony Blair, Gerhard Schröder, Göran Persson, Paavo Lipponen. Sedan svängde det. I Sverige lanserade Fredrik Reinfeldt & Co nya moderaterna – mjukishögern som skulle övertyga svenskarna om att högern inte var så … höger. I Finland fattade Samlingspartiet snabbt galoppen och i sitt första presidentval kallade sig Sauli Niinistö för arbetarnas president. I Storbritannien har David Cameron anammat mjukis-stämpeln och talat för ”progressiv konservatism” (!) medan Angela Merkel varit lågmäld också i sin ideologiska framtoning. Det färskaste exemplet kommer från Norge där det norska högerpartiet, Høyre, för någon vecka sedan ändrade adressen på sin hemsida till Arbeidspartiet. Det är inte många bokstäver annorlunda än socialdemokratiska Arbeiderpartiet.
I vilken mån mjukishögern verkligen är mjuk och i vilken mån den spelar rollen som mjukis kan förstås diskuteras. Medan David Cameron ofta stått för en klassisk högerpolitik á la Tatcher har de svenska moderaterna, åtminstone i relation till de andra allianspartierna, glidit vänsterut. Numera är det Centern som står för de nyliberala funderingarna, Folkpartiet som står för hökaktighet och borgerlig stränghet medan Kristdemokraterna lämnats helt ensamma med sin värdekonservatism.
Katrine Kielos skriver om mjukishögern i Aftonbladet där hon också gör en jämförelse med Clayton Clarences forskning om varför framgångsrika företag snabbt kan förlora hela marknaden till en ny konkurrent. Enligt Clarence är konkurrentens produkter nästan alltid sämre än originalets, men mer innovativa. Om ett företag glömmer bort att en kund som köper en borrmaskin inte vill ha en borrmaskin utan ett hål har man tappat det kunden ville ha hjälp med ur sikte och skapat utrymme för en konkurrent. Kanske är detta synsätt gångbart då ”mjukishögerns” framfart ska analyseras, funderar Kielos?
Kanske det. Samtidigt får man notera att tidvattnet svängt mellan mittenvänster och mittenhöger tidigare. Nämnda socialdemokratiska herrar Blair, Schröder, Persson och Lipponen erövrade och utövade regeringsmakt genom en relativ högerorientering.
Frågan är kanske snarare när nästa skifte kommer. Och är det då socialdemokraterna som genom en ny glidning åt höger återigen vinner mark? ”Jag tror att jag stött på mer näringsliv än ni tillsammans under åren”, sade till exempel den nya svenska S-ledaren Stefan Löfven under en partiledardebatt nyligen. Och beträffande nyvalde François Hollande misstänker många, bland andra Markus Drake i Ny Tid nr 16, att hans socialism är en fernissa.
Frågan är också hur hårt jordmånen i mittens rike kan odlas utan att så småningom urlakas. Storbrukarna kommer naturligtvis att fortstätta att gödsla och bevattna de jordar de betraktar som sina men ju sämre de blir desto mer lockande blir marken utanför mitten. De senaste åren är det högerpopulister med främlingsfientlighet på agendan som gått framåt i Europa. Men när tyska Nordrhein-Westfalen med 18 miljoner invånare förra veckan gav tummen ner åt Merkel i delstatsvalet var det visserligen en seger för socialdemokraterna och de gröna men en ännu större vinst för det tyska Piratpartiet som med 7,5 procent vann ytterligare terräng med en agenda som huvudsakligen handlar om informationsfrihet. Om folk uppfattar att socialdemokratin och mjukishögern står för ungefär samma ekonomiska politik trots att den förpackas olika ligger det nära till hands att prioritera andra frågor än de ekonomiska. Kanske inte för att man inte inser deras fundamentala betydelse utan för att man inser att de är svåra att påverka och tycker att man kan lägga sitt krut på något annat.
Fredrik Sonck
