Den senaste tiden har det hos mig dykt upp flera skönlitterära böcker som genrebestäms som fotnoter eller som arbetar med fotnoter som ett centralt element, lyfter upp dem på så att säga första parkett. Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman består av fotnoter till en roman som inte blivit skriven. I Ralf Andtbackas Magnetmemoarerna är fotnoterna en central del av texten, också den ett resultat av ett havererat projekt. Friederike Mayröcker, den extremt produktiva österrikiska författaren som lär ska ha släppt ur sig närmare 100 verk, och själv närmar sig 90 år och alltjämt arbetar, har skrivit jag är på anstalt. Fotnoter till ett icke skrivet verk vars 243 texter kan läsas som det ofullbordade verk som livet är. Varför fotnoter, och liknande antigenrer, dykt upp på sistone har jag funderat på utan att hitta ett enda tillfredsställande svar men nog flera tankebanor. Är det kanske delvis uttryck för ett slags … förlägenhetslösning? Fortsätta skriva trots att – vad?
Av Friederike Mayröcker finns tre verk på svenska, alla utgivna av Ellerströms förlag. Senast läste jag romanen Och jag ruskade en älskling, en bok jag föll handlöst för, utan att någonsin formulera mig kring varför. Det finns texter som har, och det finns texter som inte har, och den här hade definitivt. I jag är på anstalt möts man av ett snarlikt skrivsätt, även om den här alltså är uppdelad i numrerade stycken medan den föregående är skriven i ett enda långt flöde, och till en början förundrar det mig att den här boken inte alls fungerar lika väl. Hur kan det komma sig? Den förra boken hade, den här har inte, men alltså vad? Flödar det blott allt för friktionsfritt, är det för enkelt, härmar Mayröcker sig själv, gör något hon kan det vill säga hon lyssnar och författar hon inte längre? Småningom blir texten dock starkare, övertygar, drar in den här läsaren som nu inte kan sluta att läsa som är – förförd? Intressant att man kan bli så besatt av läsningen trots att boken inte egentligen handlar om någonting. ”Hur ska det sluta” är den minst relevanta frågan. Däremot finns det händelser, det är framför allt språket som händer, en rörelseenergi, en uppmärksamhet. Som läsare njuter man av det som är och det som vindlande växer ur det, associativt. Bilder faller ur bilder. Fulla av färger, av liv, inte sällan blommor. Mayröcker skriver med ständiga avbrott, rastlöst hit och dit, samtidigt generöst och överflödande och alltid är det något som uppenbarligen drabbat henne. Fotnoterna slår mig som ett slags vildvuxna aforismer.
Åldrandet är ett bärande tema. Frasen ”jag är på anstalt”, en återkomst, håller den vingliga texten på plats och tycks syfta både på livet som sådant och erfarenheten av att faktiskt befinna sig på vårdinrättning på grund av åldrandet. Döden är ständigt närvarande, och jag har aldrig läst en mer drabbande bild av den än följande i vilken Mayröcker skriver om när hennes mor skulle kremeras: ”jag kunde inte godta att hennes violblå ögon skulle brännas upp hur kunde man tillåta något så oerhört, hennes hår 1 brunett locksvall i ungdomen jag menar att då lukten av bränt hår”.
Mayröckers sätt att skriva närmar sig det maniska, hon har själv kallat det skrivattacker och lider av skrivabstinens när hon av någon anledning inte kunnat skriva. Men hon tycks skriva hela tiden och det tycks gå undan, som om hon fort måste skyffla in viktigt undflyende livsinnehåll i texten, skriva lika snabbt som tanken. En mening slutar inte alltid som den börjar, hon hinner inte med korrekt meningsuppbyggnad, skiljetecken och dylikt, intrycken måste omedelbart transkriberas till text, det kan vara en bra fras som hon hört (“strö ut blommor”), en sällsam händelse, ett starkt möte med någon älskad. Ibland kommenterar hon sitt eget skrivsätt eller försvarar sina darlings som hon aldrig dödar (”det där ’osv’ är blygheten”).
Läsandet och skrivandet tycks sammanfalla – den här boken är till exempel en hommage till favoritförfattaren Jacques Derridas Circonfessions. Hon tycks inte läsa böcker från första till sista sidan utan av så att säga andra orsaker, ”avbryter ständigt för att excerpera”, eller så läser hon om boken ”tills satserna / citaten i mitt kött och blod utantill”. Det är som om hon, genom läsandet och skrivandet, så att säga släpps ut på grönbetet. Pärmarna är det som håller flödet på plats, börjar och slutar det, medan kursiveringar och versaler och parenteser och en del återkomster ger viss stadga.
jag är på anstalt utspelar sig nära det vilda hjärtat, för att anspela på en roman av Clarice Lispector; den ”tappar ständigt tråden bland livets blommor och törnen”. Mayröckers böcker påminner mig också om Roland Barthes bok Kärlekens samtal, också den skriven i korta numrerade stycken med mycket citerande, också den präglas av språklig och tankemässig friskhet (frihet). Barthes och Mayröcker har en liknande inverkan på mig. Något som varit fruset börjar smälta, jag blir upprymd, glad. De hjälper mig att se det som är levande och häpnadsväckande i tillvaron. I Mayröckers fall: alltid i bisakerna, i det till synes betydelselösa, i livsmarginalerna, i det som nästan inte (är något) och så vidare. Slutligen är det en livshållning som utkristalliseras, nämligen närvaro.
Ulrika Nielsen
Friederike Mayröcker: jag är på anstalt Fotnoter till ett ickeskrivet verk. Ellerströms 2012. Översättning Ulla Ekblad-Forsgren. Halva recensionen föll bort i det förra numret av Ny Tid, varför vi nu publicerar texten i sin helhet.
