Kritik av chefsbonusar, orimliga vinster och orättvis fördelning brukar från högerhåll ofta avfärdas som avundsjuka. Det har sagts förut, men tål att upprepas: ett sådant arguments funktion är att avfärda ideologisk eller politisk kritik som uttryck för tillkortakommanden hos lata eller obegåvade individer. På vänsterkanten omtalas rikedom å andra sidan ibland som en omöjlighet för den som inte äger ett tänjbart samvete. Det är också ett diskrediteringsresonemang som knappast är rättvist i alla lägen.
Men tänk om den här diskussionen börjat i helt fel ände? Tänk om vi åtminstone ibland borde titta på vad individuell rikedom gör med människor och samhällen och inte bara hur människor berikar sig i samhällen?
I senaste Ny Tid gör nationalekonomen Jan Otto Andersson en del intressanta iakttagelser med anledning av FN:s World Happiness Report som försöker mäta vilka faktorer som gör människor lyckliga på olika håll i världen. Resultaten kan säkert tolkas kritiskt men visst är det intressant att nordiska välfärdsstater klarar sig bra. Rikedom saknar inte betydelse för lyckan men det visar sig att de länder där tillgångarna är mer jämlikt fördelade är lyckligare än de där klyftorna är stora. Och vad beträffar förhållandet till pengar överlag är altruistiska människor lyckligare än materialistiska.
Lyckoindexet talar med andra ord inte för att rikedom i sig skulle vara ett bra incitament för individerna i ett samhälle. Liknande, men lite annorlunda, är perspektivet i artikeln The price of wealth i New Scientist den 21 april, där Michael Bond tittar närmare på hur rikedom påverkar människans psyke. Den empiri han redogör för tyder inte på att hänsynslösa och giriga människor lättare blir förmögna, men nog på att den som relativt sett är rik blir sämre på att tolka sociala och emotionella signaler i interaktionen med andra.
En pionjär inom denna forskning är Dacher Keltner vid University of California som föreställde sig att fattiga människor helt enkelt är tvingade att lita på den sociala omgivningens stöd i olika situationer – till exempel då man behöver barnvakt – medan rika har råd att ägna omgivningen mindre uppmärksamhet. Tillsammans med kollegan Michael Kraus delade han in volontärer i par som filmades under en kort period då de bekantade sig med varandra. Efter att oberoende observatörer bokfört olika parametrar ur interaktionen kunde forskarna konstatera att de fattigare försökspersonerna hade ett varmare och mer expressivt kroppsspråk än de rikare och att de allra rikaste snabbt började pilla på sina mobiltelefoner. Andra test visade att universitetspersonal med prestigefyllda jobb var sämre på att tolka känslouttryck i tjugo stycken ansiktsbilder än de med lågstatusjobb och att studenter från fattiga förhållanden var bättre på att gissa motspelarens känslor i arrangerade arbetsintervjuer. Samtidigt var resultaten flytande – den som presterade dåligt i förhållande till någon längre ner på den sociala stegen skärpte sig och blev mer känslig i interaktion med någon högre upp. I ytterligare ett annat experiment skulle försökspersonen dela en belöning mellan sig själv och en anonym person i ett annat rum. Det visade sig att människor från en mindre priviligerad bakgrund trots sin fattigdom tenderade att ge mer åt denna anonyma person än försökspersoner högre upp på den sociala stegen. Den välutvecklade sociala känsligheten verkar däremot inte vara positiv för de fattiga: i en djupt orättvis kontext fungerar den empatiska förmågan närmast nedslående eller deprimerande, säger forskarna.
Man får förstås vara försiktig med slutsatserna. Men empiri av det här slaget bör kunna påverka diskussionen om vad det goda samhället innebär.
Fredrik Sonck
