John Lapidus bok Sverige 2017 (utgiven på eget förlag 2012) har tjocka pärmar. Vi ser på pärmbilden en mogen sädesåker mot en grön äng och en blå himmel. Det är ett öppet landskap, sådana som Ulf Lundell sjunger om och som svenskarna älskar. Lapidus har skrivit en roman med ett vackert språk och som inte är en utopi, inte en dystopi utan ett fullt möjligt scenario.
Det är april 2017 och i Sverige, men inte bara där, är situationen revolutionär. Löfven är statsminister och Kommunalarbetarförbundet strejkar. Det är ett kvinnoförbund som leds av starka kvinnor. Socialdemokratin är skakad. Huvudpersonerna i romanen är kommunisten Mia Lundström och socialdemokraten Anders Bergman. Mia är en stark kvinna och omkring 50 år gammal. Hon var en gång socialdemokratisk kader i Göteborg, där handlingen utspelar sig, men är nu kommunist, aktiv inom den så kallade Rörelsen som skär genom alla partier, klasser och organisationer. Anders är en smula velig men kan inte motstå trycket från Rörelsen utan närmar sig den. Samtidigt har det nya Jämlikhetspartiet anhängare överallt och får 26 procent av rösterna i opinionsmätningarna.
I romanen finns alla de analyser som behövs för att förstå Sveriges situation just nu. Högersocialdemokraterna tänker sig att utvecklingen går fram med små, små steg. Marxisterna vet att vänsteruppsvinget går i vågor och språngvis. Historien rör sig uppåt i en spiral. Socialdemokraterna har förlorat sin nydanande kraft. Om man vill nå högt upp i det partiet, krävs att man glömmer bort allt man en gång stod för.
Jämlikhetspartiet har bara en enda paroll, jämlikhet. I det nya samhället kan man sänka arbetstiden men ändå producera mer än någonsin av det vi behöver. Man vill skapa en självplanerad ekonomi. Det handlar om att fördela inkomser och förmögenheter på ett jämställt sett, för att därefter skapa en folkligt kontrollerad beställningsekonomi som den som man vill förverkliga i Tyskland. En planerad konsumtion. Och en reducerad konsumtion. I ett samhälle där alla är lika mycket värda minskar konsumtionen och framför allt konsumtionshetsen helt naturligt.
Ulf Modin
