Strindberg spökar på Hôtel Chevillon

av Christian Sundgren

Illustration: Kristin Lidström

På måndagen har det gått hundra år sedan August Strindberg dog. Christian Sundgren har under året bott en längre tid i Grez, Frankrike, där det under 1880-talet fanns en konstnärskoloni som Strindberg satte färg och fyr på.

Stämningen var god när August Strindberg med familj (skådespelerskan Siri von Essen, två döttrar och barnjungfru) kom till Grez sensommaren 1883. Nordiska konstnärer hade hittat byn i slutet av 1800-talet, när de smakade på de nya konstvindarna i Paris. Efter hetsen i storstaden och mörkret i konstateljéerna ville de lufta på sig och tog tåget till Grez. Den lilla byn vid floden Loing ligger på bara några timmars avstånd från Paris, la Ville Lumière. Staffliet under armen, ut på åkern och landskapsmåleriet kunde ta vid.

Fontainebleauskogen omkring Grez var de franska friluftsmålarnas tillhåll. Jean-Francois Millet och Théodore Rousseau bildade skola i Barbizon. De andra byarna i trakten, Bourron, Marlotte och Moret besöktes av bland andra Corot, Monet, Pissarro, Renoir och Cézanne.

Byn Grez kunde skryta med två pensionat. Namnen har växlat under årens lopp, men de är mest kända som Chez Laurent och Hôtel Chevillon. Värdarna tog väl hand om sina nordiska konstnärer. För fem francs per dag fick de sovplats, tre mål mat och gratis vin till middagen. Motiv att måla fanns på nära håll: Floden Loing med sina hängpilar och allmänna tvättbryggor, bönder i tungt arbete på åkrarna intill eller varför inte kålhuvud i pensionatens trädgårdsodlingar? På kvällarna och nätterna debatterade man livligt och bildade front mot det förstelnade konstklimatet hemma i norden.

Ville Vallgren, Walter Runeberg och något år senare Elin Danielson hör till de finländska konstnärer som upplevde Grez-andan. Konstnärskolonin hade sina glansdagar mellan 1882 och 1889.

I Grez delade man erfarenheter och tipsade varandra. Alla hade penningbekymmer. Det gällde att resa, bo och komma över motiv på billigaste sätt. Madame Marguerite Virginie Chevillon tog väl hand om konstnärerna. Varma fotbad åt dem som hade stått ute i snöslasket och målat. Dekokter åt dem som insjuknat, såsom den unge målaren Ullman-Montague från Danmark. Han dog i lungsot redan i tjugoårsåldern och är begraven i Grez.

I Paris kämpade Carl Larsson för att bli antagen till Parissalongen. Han målade den ena tavlan större än den andra, men fick back flera år i rad och var helt knäckt. Lyckligtvis förstod en kollega att ta honom till Grez. Larsson skriver i sin memoarbok Jag:

In i min ateljé trädde Karl Nordström. Karl Nordström, den gången var du min gode ängel eller åtminstone hans sändebud! All den orättvisa misstro, alla de sårade ord och åthävor, du förolämpat mig med, har jag tyst fördragit. Ditt ingripande i mitt liv denna gång vände lyckohjulet, det gjorde epok. Den av stormen och ovädret piskade tog du i handen och ledde till sol och kärlek. Alltid skall jag tacksamt älska dig!

Larsson är sällsynt öppen i sina memoarer som utkom första gången 1931, 12 år efter hans död. Avsnitten, där han tar upp Strindbergs gröna avundsjuka, har citerats speciellt mycket.

Många av illustrationerna till Zacharias Topelius nationella patosverk kom till på den franska landsbygden i Loingflodens dimmor. Illustrationerna till Fältskärns berättelser var nämligen Larssons enda regelbundna inkomstkälla på den tiden. Men sol och kärlek mötte Larsson i Grez. Här träffar han sin kommande hustru, Karin Bergöö, och här föds deras första dotter. Han lär sig använda oljefärger och äntligen godtas hans akvareller till Parissalongen.

Jag störtade ut i köket, omfamnade och kysste gubben Laurents skäggstubb, och beställde stort kalas med champagne för hela slurven, för alla pensionärerna, skandinaver och amerikanare. Gnodde till postes et télégrammes för att lansera den stora händelsen till Karin. Det smakade. Hon skulle bli stolt över min triumf. Hon skulle få heder av ’sin gosse’.

* * *

Det var också vid middagsbordet på Hôtel Chevillon som Ernst Josephson och Georg Pauli 1885 kom att bilda Opponenterna, senare Konstnärsförbundet, i opposition mot Svenska Akademien och dess konstsyn. Pariserpojkarna, som nydanarna kallades, var dock rätt avogt inställda till kvinnor. Av medlemmarna i Opponenterna var endast sju procent kvinnor, men av de 90 svenska konstnärer som studerade vidare i Frankrike 1875-1885 var hela 38 kvinnor.

I samband med världsutställningen 1889, där Elin Danielson representerade Finland, blev också dragkampen mellan äldre och yngre finländska konstnärer allt hårdare. Danielson fick bronsmedalj för sin tavla av Hilma Westerholm och god kritik i Journal des Arts. Däremot uteblev responsen och berömmet hemma, hennes tavla ansågs provocerande. Danielson for i samband med världsutställningen till Grez, där hon träffade Stockholms Dagblads korrespondent Spada (Johan Janzon). Han förstod läget och skrev i Dagbladet att Finlands förhoppningar ”låg hos de yngre finska konstnärerna även om konstens ledande män ännu trodde att de låg hos de äldre.”

Konstprofessorn C.G. Estlander tog illa vid sig och fattade pennan för att försvara de äldre ledande männen:

”De yngre, på hvilka hr. Spada grundat förhoppningen om vår konsts framtid, ha fått belöningar, som om de vore mästare i konsten, ehuru de ännu ha att lära sig till och med en korrekt teckning, medan de äldre dragit mer eller mindre korta strån.” (ur Riitta Konttinens och Ulla Savojärvis biografi Elin Danielson-Gambogi, 1995)

August Strindberg gav med sitt sociala patos färg åt konstnärskolonin i Grez. Carl Larsson och Karl Nordström som hade installerat sig där först var på plats med andra nordiska och utländska konstnärer när Strindberg dök upp 1883.

I sin ABC-bok skriver Ville Wallgren hur han förvarnades inför författarens ankomst: ”Calle Larsson sade mig. Nå, nu kommer Strindberg hit. Den är stollig må du tro. Den kommer du att tycka om. Du vet, han har skrivit Röda rummet.”

Strindberg satte sedan verkligen fart på kolonin, vilket Carl Larsson själv också noterar i sina memoarer:

Det blev mycket roligt tillsammans; Ville, Spada och Strindberg kunde sjunga olika stämmor i kvartett, men de saknade en första tenor. Strindberg sade: kläm på Larsson, han kan allting. Och verkligen … jag hade varken röst eller öra, men jag gjorde det med en sjudjävla känsla…

I Grez arbetade August och hans hustru Siri von Essen tillsammans med texten till Sömngångarnätter. Den andra strofen är framförallt skriven av Siri. Än var det frid och fröjd och Siri var glad att träffa bildhuggaren Ville Wallgren från Borgå. Själv var hon ju från Jackarby gård nära intill.

Soliga bilder från gångna dagen

draga trötta ögat förbi:

déjeunern är redan tagen

av vår lilla artistkoloni.

Svenskar, yankees, finnar, negresser

sökte lugnet i Beauséjour,

lämnat Paris, modeller, excesser,

slagit sig ned i Grèz vid Nemour

* * * 

För de unga var landskapsmåleriet allt. Vardagen skulle skildras med sanning och realism. Det gällde litteraturen lika väl. Strindberg grundlade under åren i Grez sitt rykte som samhällstillvänd författare, kritiker och dogmatisk socialrealist. Konfrontationen mellan adelskap och proletariat som han upplevde som barn gjorde honom intresserad av den franska revolutionen och socialismen.

Strindberg ville med boken Bland franska bönder (1886) sätta fart på reformer i medborgarnas intresse både i Sverige och i Frankrike. Han var, såsom Emile Zola, starkt engagerad i agrarsocialismen. Zolas La Terre kom ut 1887. Strindberg gick som naturalisterna omkring med ett block och noterade allt om böndernas liv på den franska landsbygden:

Min by, vars gator jag nu ett halvt år slitit med landets träskor, äger den förmånen att vara belägen i Ile-de-France, Hugo Capets stamhåll, franska monarkins vagga. Den ligger icke så nära Paris att den icke skulle kunna räknas till landet. Belägen mellan Fontainebleau och Nemours, ett par kilometer från den mindre trafikerade Bourbonnais-banan, har den tämligen bibehållit sin bondekaraktär.

Konsthistorikern Bo Wingren påpekar i sin bok Nordiska konstnärer i Normandie 1850-1900 (1992) att Strindbergs observationer om det agrara Frankrike är ytliga. Inledningskapitlet om Grez är mer utförligt eftersom han bodde där en tid, men ”den andra avdelningen som behandlar Frankrikes övriga regioner skrevs på hösten samma år efter en blixtresa genom landet som författaren företog med tåg under tre veckor i september.”

Strindberg och de nordiska konstnärerna såg med sina socialrealistiska ögon vad utvecklingen ledde till i Frankrike. Och samtidigt visste de vad som fanns kvar att värna om i det nordiska samhället. På den franska landsbygden levde, som i norden, det naturliga och jordnära kvar, medan klyftorna mellan människor och mellan människorna och naturen växte snabbt i storstaden Paris.

* * *

Många av de svenska Grez-konstnärerna var samhällstillvända. Men i deras målningar ser man inte engagemanget. Carl Larssons idylliska akvareller är snarast motsatsen. ”Inte ens Strindberg förmådde övertala honom att överge det borgerligt intima måleriet för att i teckningar ägna sig åt indignerad socialistisk agitation, även om han ibland låtsades gå vännen tillmötes”, skriver Bo Lindwall i sin bok om Grez-kolonin.

Strindberg frågade artisterna i Grez om de ville följa med honom för att utforska de franska böndernas liv och vedermödor på djupet. Men alla tackade nej. Karl Nordström skrev i ett brev till sin bror i Sverige:

Str. tycker jag förresten mycket om, det är en god kamrat – men ingen människa kan stå ut med att vara socialist 24 timmar om dygnet i flera månaders tid. Det blir för magstarkt, liksom det är omöjligt att spela priffe varenda kväll med tre kvinnor [Siri von Essen och danskorna], som aldrig kunna lära sig ett dylikt spel. Jag skiter i det och bara tänker på mitt arbete.

Strindberg bytte pensionat i Grez för att kunna arbeta intensivare med Bland franska bönder. Nu bodde Strindberg och hans hustru Siri von Essen under samma tak som de danska artisterna Sofie Holten och Marie David. Sofie Holten hann måla ett ståtligt porträtt av Strindberg klädd i svart och med en intensiv blick, innan stämningen på pensionatet svängde.

Den första signalen kom från Karl Nordström. Umgänget med Strindbergs och triangeldramat mellan Strindberg, Siri och danskorna blev för mycket för Nordström. Han avlastar sina bekymmer i sina brev till fästmön Tekla Lindeström, som under vinterhalvåret studerade på en av konstskolorna i Paris.

Med danskorna har jag haft uppgörelse, d.v.s. jag har givit dem satana och kommer aldrig vidare att umgås med dem. Jag har funnit detta vara det enklaste och klokaste och, trots Strindbergs alla naiva medlingsförsök, är detta mitt beslut orubbligt … Strindberg vandrar runt med skallen full av all möjlig skit som han inte borde bry sig om ett dyft. 

När Strindberg själv tar upp åren i Grez var det långt från fest och gamman. I En dåres försvarstal, som han skrev på franska 1894 (Le plaidoyer d’un fou), framställer han kolonin som ett inferno fullt med elaka konstnärer och målarinnor. I synnerhet är det den kvinnliga emancipationen som irriterar honom – att kvinnorna ”tillägnat sig vissa manliga vanor” som att röka, dricka och spela biljard och ”höjden av allt, ha kärleksförhållanden med varandra.”

Strindberg anser att alla intrigerar mot honom och att hans hustru Siri umgås med de två danska konstnärerna för att hämnas mot honom och hans kontakt till dem. Det blir inte bättre av att han hittar en mindre smickrande teckning av sig själv med en hornliknande hårslinga i pannan tecknad av Carl Larsson.

Strindberg blir ilsken, funderar på att lämna Grez men noterar sedan förnöjt att de båda danskorna ådragit sig de lokala böndernas hat för att ha ”förlett en mycket vacker flicka från trakten” och att de därför måste ge sig av.

Avskedsmåltiden för de två danska damerna Marie David och Sofie Holten på Grez-pensionatet blev crescendot för Strindberg, som i En dåres försvarstal skriver:

Vid desserten började ruset framträda. Maria (läs: Siri) reste sig gripen av sina känslor och sjöng en av henne författade romans, på Mignons kända melodi. Hon sade däri farväl till sin avgud.

… Sedan Maria slutat sin romans, sätter hon sig vid vidundrets (läs: danskans) sida, som i stället reser sig, fattar hennes huvud mellan sina händer och slukar med öppen mun hennes läppar. Den kärleken var åtminstone inte osinnlig, säger jag mig.

Hon faller på knä, betraktar mig med sina stora förfärade ögon, utstöter små hickande idiotskrik och lutar kroppen mot väggen. 

Aldrig såg jag i mänsklig skepnad något så vidunderligt som detta. Mina åsikter om kvinnoemancipationen voro därmed befästa.

Efter en skandal på gatan, där man fann målarens dotter sitta på en milsten och högljutt tjuta mellan två kräkningar, var festen slut och dagen efter hade de båda väninnorna rest.

Hôtel Chevillon i Grez är sedan år 1994 ett förträffligt residens för nordiska och skotska konstnärer och författare. Byggnaden köptes av kulturintresserade göteborgare år 1992 efter att ha stått tom en längre tid. ”Hotellet” drivs av en stiftelse som hyr ut lägenheterna och ateljéerna till kulturorganisationer i norden och Skottland. På Hôtel Chevillon kan konstnärer med vistelsestipendier förverkliga sina projekt. Trots det korta avståndet till Paris är byn fortfarande en lantlig och stillsam miljö, som ger dagens artister den arbetsro de söker. Förutsatt att inte Strindberg sätter fart på fantasin.

Föreståndaren berättar att en och annan svensk stipendiat för säkerhets skull tejpar fast dörrar och fönster, som vetter mot korridoren och rummen där Strindberg höll till. Någon lär ha hållit en papperskorg på huvudet som ett slags myggnät mot Strindbergs andar. Ett tredje knep lär vara att skuffa bokhyllan för dörren till natten.

Strindberg kommer att äras på många sätt i år. I Grez finns det planer på att namnge en gata efter honom. I den lilla byn finns redan en Carl Larsson-gata och en Kuroda Seiki-gata. Men att hitta den gatstump med Grez-bor som vill ändra adress för Strindbergs skull kan bli svårt. Dessutom har Strindberg en rival i den tyska kompositören Frederick Delius som bodde och hade ett hus i Grez. I år har det gått 150 år sedan Delius föddes och byns ledning har beslutat hedra kompositören med en Rue Delius.

Gatuskylt eller inte, men på Hôtel Chevillon lever Strindberg vidare.

Christian Sundgren

Pensionatet i Grez drivs i dag av en stiftelse och fungerar fortfarande som residens för nordiska och skotska konstnärer och författare. Skribenten var Svenska kulturfondens Chevillon-stipendiat hösten 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.