Bästa Johanna Karlsson (Ny Tid nr 16/2012). Min avsikt var absolut inte att förringa någons arbetsinsats. EU-personalen representeras av ett antal fackföreningar och kanske är de en kanal för att yrka på utjämning mellan lönegrupperna.
Jag hänvisade med uttrycket ”elit” till de beslutsfattande; närmast kommissionskollegiet, rådsordförande van Rompuy, ministerrådet och ledande tjänstemän i alla EU-institutioner. Dessa organ för såvitt jag kan se en ultraliberalistisk politik under kraftigt inflytande från finansinstituten och i det såtillvida egennyttiga syftet att det gagnar EU-elitens vision om ett federalistiskt Europa. Egennyttig är politiken också i den meningen att maktkoncentrationen i EU-organen är att betrakta som ett fåvälde, där en beredande tjänsteman i EU-kommissionen i praktiken kan få avgörande inflytande över ett helt lands statsbudget. Strukturen medger inte politisk ansvarighet som skulle motsvara den som finns i en parlamentarisk demokrati.
Oroande är att kommissionen med ordförande Barroso i spetsen i oändlighet argumenterar med tomma klichéer och ignorerar de demokratiska uttrycken bland de europeiska medborgarna och cementerar beslutsfattandet i elitstrukturer som utvecklats främst i Bryssel (se t.ex. Barrosos kommentarer i Köpenhamn sista veckan i april).
Istället för att öka EU-budgeten som helhet och åtminstone nominellt också de administrativa kostnaderna, borde man se över nyttan av de 50 ämbetsverken, byråerna och organen som inrättats utöver de egentliga EU-institutionerna.
Anna-Karin Friis
