Foto_Inka_Soveri

Årets Världen i byn-festival tog fasta på representationen av afrikanska män i media och utvecklingsprojekt. Dominanta europeiska bilder har präglas av kolonialistiskt och religiöst färgat översitteri och fortfarande dikterar utvecklingsretoriken finländarens Afrikabild.

I Helsingfors är Världen i byn-festivalen en av årets trevligaste händelser. Den är så trevlig att man nästan glömmer bort att festivalen främst är en PR-kanal för diverse bistånds- och utvecklingsprojekt vars motiv, mål och meningsfullhet alltid tål att ifrågasättas. Utvecklingsarbete är politisk business som kräver stöd på hemmaplan – bistånd måste sälja, tilltala befolkningen och gå hem hos finländarna. Men kritiken av imperialistiska tendenser i utvecklingsretoriken stampar på stället då så kallade sanningar kring vad den västerländska rättvisekonsumenten vill se inte utsätts för kritik. Även de som kritiserar utvecklingsideologin skyller på ”media” och ”det människor vill ha”.

Ett underliggande tema för årets debatter var hur bilden av det goda i dagens utvecklingsarbete skapas. Paneldebatterna kring Nordafrika med den tunisiske bloggaren Yassine Ayari, samt Kyrkans utlandshjälps diskussion angående reklamkampanjen Ge nyckeln till yrket tog upp frågor om de föreställningar som krävs för att skapa inrikespolitisk legitimation för bistånd. En av nyckelbilderna i denna process är den afrikanske mannen som utan utomstående hjälp inte kan rå för sina handlingar.

Afrikaner
och demokrati

Händelserna i den arabiska sfären har under de senaste åren försett finländaren med en bild av den samtida nordafrikanska mannen: arg, arbetslös och redo att slåss; i grunden ett flockdjur, planlös, osjälvständig och redo att vända kappan efter vinden; ett lätt offer för religiösa ledare som vill föra de nordafrikanska länderna till en dyster muslimsk framtid. För att undvika en islamistisk morgondag måste Europa exportera värden som frihet, demokrati och liberal jämställdhet till dessa länder.

Detta är den vackra bilden om ett inklusivt biståndsarbete som gynnar alla.

– Européer gillar vackra bilder, säger Yassine Ayari till utrikesminister Erkki Tuomioja i lördagens panel.

Enligt den tunisiske nätaktivisten finns det en kolonialistisk vision i den europeiska unionens sätt att reagera på händelserna som klumpats ihop under termen arabvåren.

– Vi har en mängd problem i Tunisien idag, men europeisk media och även utrikesministern här har främst tagit fasta på de religiösa frågorna.

Ayari menar att det är en religiös dubbelmoral som gör det omöjligt för europeiska makthavande att få islam och demokrati att gå ihop. Enligt Ayari ifrågasätter man i inte de konservativa kristna partierna i Europa, medan muslimska partier i Nordafrika leder till ramaskri och tal om demokratins kris. Laddade uttryck som ”kvinnors rättigheter” är politiska trumfkort som låter den som använder dem vinna spelet utan vidare diskussion.

Biståndsidén bygger i sin tur på tanken om organisationen som vet bättre. Tillspetsat kan man säga att problemen antas ligga hos de andra, medan vi antas ha lösningen. Legitim utomstående intervention kräver att den andra parten eller människogruppen representeras med någon felaktighet, som om den saknade något attribut som gör det möjligt för dessa människor att hjälpa varandra, bestämma själv. Den afrikanska maskuliniteten är ett exempel på denna typ av felaktig identitet. Om vi jämför bilden av de unga männen på gatorna i Nordafrika med bilden av den muskulösa svarta mannen med infödingsattiraljer och maskingevär i Kyrkans utlandshjälps kampanj Ge nyckeln till yrket, inser vi att det inte alls är frågan om någon ny bild av den afrikanska manligheten. Att afrikanska män utan europeisk utbildning och civilisation är farliga och inkapabla till utveckling är något som redan de gamla kolonialisterna var säkra på. Kampanjen som upprört många debatterades av en panel som Kyrkans utlandshjälp sammankallat under den första festivaldagen.

När planscherna med den vältränade, exotiskt sexualiserade och brutala mannen, som genom utvecklingsbistånd tämjs till en lämpligt spännande köksmästare, dök upp i gatubilden var det många som inte trodde sina ögon: ve den som antog att mysrasismens tidevarv var över. Menade Kyrkans utlandshjälp att Afrika är fullt av vildar som inget hellre vill än jobba i civiliserade finländska storkök om vi bara ger dem lite pengar för utbildningen? Eller kunde detta vara den efterlängtade ironiska kommentaren till hur afrikanska män porträtteras i det ofta öppet rasistiska finländska samhället?

Texten ”blivande köksmästare” tycks utesluta möjligheten av ironi. Det är klart att texten anspelar på en verklig utbildning som Kyrkans utlandshjälp erbjuder och med allt tal om ”lönsam” invandring är det svårt att inte ta texten som en antydan om varför det också är bra för ”oss vanliga människor” att hjälpa den svarte mannen till ett riktigt yrke. Om det var diskussion kring ”utlandshjälpens” moraliska legitimitet som Kyrkans utlandshjälp ville väcka med kampanjen så har man absolut lyckats. Det var modigt av Kyrkans utlandshjälp att ordna ett tillfälle för självkritik.

Behovet av
det exotiska 

Under rubriken Vem är rädd för unge man ville panelen diskutera varför unga afrikaner ses som ett hot. Dessa påstådda vapenskramlare fungerar ofta som ett berättigande för utomstående ingripande och undviks då man vill skapa positiva bilder av den afrikanska kontinenten. Utlandshjälpens kampanj applåderades också för att bryta mot normen att inom biståndsarbete visa afrikanerna som antingen vackra kvinnor eller lidande barn. Men är lösningen på detta att byta en rasistisk stereotypi mot en annan?

Frågor om Afrika, bistånd och stereotypier är i högsta grad frågor om oss själva, om vad vi lärt oss och hur vi uppfattar världen. Debatten om vem det är som styr över våra sinnesbilder av människor som lever i annorlunda förhållanden än vi själva får näring av två kökssociologiska truismer: sanningen om media och sanningen om vad människor vill ha.

I såväl Ayaris som i Kyrkans utlandshjälps panel sågs ”europeisk” respektive ”finländsk” media som grunden till problemet.  ”Media” fungerar som en opersonlig syndabock som man kan skylla vad som helst på – ordet förlorar i diffus ondska endast till ”ekonomin”. Bägge ord är verktyg med hjälp av vilka man kan avsäga sig sitt ansvar. ”Det är inte vi som stöder den förenklade imperialistiska bilden av Afrika, det är medierna”, tänker man.

Men det finns något som är ännu mäktigare än sanningen om media – sanningen om vad människor vill ha. När moderatorn för panelen undrar vad det är som i sista hand styr vad som kan och får synas i media, är svaret ett förbluffande ”det som människor vill se”. Att säga att orsaken till varför vi har ett så problematiskt förhållande till Afrika är att ”det är detta människor vill se” är extremt ansvarslöst och farligt. Vad vi måste fråga är varför vi antar att någon vill se något, varför vi så lätt säger att människor inte vill läsa djuplodande nyheter. Detta sätt att tänka reducerar inte endast människors lidande till frågor om underhållning, utan gör en framtida förändring omöjlig – det berättigar status quo. Att säga att en verkligt mångsidig, antiimperialistisk media är omöjlig på grund av att människor inte vill ta del av den är att acceptera den rådande världsordningen.

Var lösningarna är återstår att se, men problemen i världen finns minst lika mycket hos oss som hos de andra. ”Utvecklingsbistånd” skulle behövas här hemma för att åstadkomma en förändring i våra attityder – till exempel genom att omforma undervisningen i skolorna. En verklig global etik kan aldrig uppstå så länge vår uppfattning om omvärlden dikteras av utvecklingsretoriken.

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.