Foto: Sandra QvistAnmärkningsvärt nog ger Bonniers närapå samtidigt ut två förstaromaner som är besläktade både till tematik, språk och omfång. Liksom Katarina Fägerskiöld i Åsen skildrar Malin Nord i Stilla havet en solitär utsatthet med egensinnigt finsnickrad prosa på dryga hundra sidor.

Berättarjaget i Stilla havet träffar en jämnårig flicka, Jean, på en kalifornisk strand. Det är mest deras kroppar som möts, för orden mellan dem utgörs mestadels av avstånd. De knullar, de super, allrasärskilt berättaren som har alkoholen som sin huvudsakliga glömskekälla. Hon dricker bort något, oklart vad. Även om berättelsen riktas till en bror, Erik, som sitter i fängelse för att ha dödat en människa, så riktas den lika mycket inåt. Än är tankarna som gröt, än som tjock dimma; allt tycks drömartat, mardrömslikt. Den anonyma berättaren känner sig jagad, och säger sig ”gå omkring i ett efteråt”. Hon söker orden som klargör, och försöker ständigt beskriva och skriva sig själv. Försöker ”stilla havet” som omger dem – därav den dubbeltydiga titeln.

Jean och berättaren drar så småningom iväg mot San Diego, Jeans hemort. De kör längs havet, den ständiga metaforen genom romanen. Stannar här och där, dricker och älskar, slits ihop och isär. Jaget ringer en dag ett mycket kort samtal till mamman i Sverige, någonstans i Norrland har man anat. Men lika kort som samtalet är hennes upplevelser och känslor. Det ständiga begäret stillas snabbt, i fyllan går hon kvickt in i glömskans dimma. Jean är en lika dunkel figur som vår berättare, men så silas också alla karaktärer, omgivningar och stämningar genom detta kryptiska och komplexa jag. Symptomatiskt nog kommer de aldrig fram till San Diego, utan återvänder efter några utdragna dagar och återvänder till San Francisco, där de tydligen befunnit sig. Någon stadsatmosfär har man emellertid aldrig upplevt, istället är det tomma stränder, avfolkade krogar, små skitiga rum och vandrarhem som utgör landskapet i Stilla havet. Ett efteråt är det sannerligen man är i, i en saknad och en sorg

Malin Nord är abstrakt och lyrisk, men på samma gång konkret och koncis. Detaljerna, omgivningarna och landskapet är där som realiteter, som för att hålla huvudkaraktären på plats, hålla henne vid liv. De korta styckena börjar några rader ned på sidan, och ibland ryms bara några meningar per sida. Denna prosalyriska konception ger ett pretentiöst intryck. Inget fel med pretentioner, men det är också aningen manierat. I pretentionen lever också en perfektion, även drömmarna och det abstrakta har en hemvist. I det färdiga språket, i den välutförda idén riskerar perfektionen att göra upplevelsen utslätad. Jag får för mig att det är en skrivarkursprosa jag läser (Nord har läst litterär gestaltning i Göteborg), men det är en radanmärkning. Att jag inte lyckas fylla de tomma sidorna behöver ju inte vara ett problem för någon annan.

Malin Nord skriver in sig i en typisk gubbgenre med sitt rotlösdrivna jag; Kerouac, Bukowski, Sture Dahlström. Men när de männen gökar, och snuskgubbarna antecknar på drift mot ingenstans, är Nords jag något avgjort annorlunda. Förutom att det handlar om en hon, är uttrycket tätare, ambivalensen större, och horisonten stängd.

K.A. Andreas Holmström

Malin Nord: Stilla havet. Bonniers 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.